fredag 26 mars 2010

My heart belongs to daddy


Pappa och syrran, 1972

I dessa tider när pappor utmålas som farliga för barn går helt naturligt mina tankar till papparollen och de representationer av fäder jag mött i kulturen. Jag bestämde mig helt enkelt för att samla några av mina favoriter av de daddys som finns där ute.

Därför att historier om pappor berör. Detta är tydligt i vår vardag där böcker som Mig äger ingen och liknande historier kring fadersskap, inte sällan en fader-dotterrelation, får ett sånt enorm genomslag. Relationen till pappa rör upp känslor av skuld, ömhet, tacksamhet, bitterhet och en kärlek stor som oceaner. Detta har blivit tydligt inte minst genom Kerstins inlägg kring relationen till sin pappa i denna blogg och de kommentarer av igenkänning de gett upphov till.

Vi älskar våra pappor. De kommer i alla former och färger, De gör misstag och behandlar oss ibland illa. De älskar oss så mycket att vi inte vet hur vi ska hantera all den tacksamheten som vi känner gentemot dem. De är våra hjältar och de suraste gubbjävlar vi vet. Han är Pappa. Ibland sörjer vi honom så mycket att vi inte vet hur vi ska uttrycka det.

Ett axplock av berömda fäder genom historien:

Rhett Butler
Rhett och Scarlett fick tillsammans flickan Bonnie, uppkallad av sydstaternas blåa bonnie flag av sin pappa. Rhett tar med sin dotter på ridturer genom stan, han slutar dricka för hennes skull, han umgås så mycket med henne att folket i staden muttrar att han inte beter sig som en riktig man. Varje kväll nattar han Bonnie och tänder hennes nattlampa för att hon inte ska få mardrömmar. En natt låter hennes elaka guvernant somna in utan nattlampa, flickan vaknar skrikande och guvernanten får en redig utskällning av Rhett som frågar henne hur hon skulle känna om hon hade ett monster som satt på hennes bröst?? När Bonnie dör i en olycka är det tydligt att karaktären Rhett också försvinner, han är inte längre densamma.

Charlie Chaplin i The Kid
Charlie tar hand om en kidnappad pojke som jagas av socialtjänsten. I en scen när pojken förs bort i en lastbil efter vilken Chaplin springer med det sorgligaste ansiktsuttrycket i filmhistorien är nog att krossa hjärtat på vem som helst.

Mattis
Ronjas pappa som skriker att han inte vet vad han gör om dottern trillar den i djävulsgapet är den mest känsliga och kärleksfulla skildringen av en pappa-dotterrelation jag vet. Mattis ifrånsäger sig sin dotter i en raseriutbrott då han är mer barn själv än vad han är vuxen, och de båda är nära att gå under av sorg när de tror att de inte längre älskar varandra. Mitt hjärta går i tusen bitar varje gång jag ser filmen och den tjurskalliga, store tjockisen till pappa som Mattis är. Jag älskar hur han alltid ger Ronja så mycket frihet att gå ut helt oskyddad i skogen trots sin skräck för att förlora henne. En allegori över föräldraskapet om något.

Mufasa
Lejonkungen som dör för att rädda sin lille son. Tårarna sprutar på mig varje gång jag ser scenen med den döde pappan. Föräldraskap när det ställs på sin spets, need I say more?

Det finns så många fler exempel. Will Smith i The pursuit of happiness och Mark Wahlberg i Peter Jackson's nya film The lovely bones, till exempel. Självklart finns det också representationer av föräldraskap där pappan är ett sadistiskt svin, inte lämpad för att ha barn överhuvud taget. Men att säga att pappor är farliga för sina barn, helt urskillningslöst och onyanserat... jag saknar ord.

Så vad med min egen pappa? Min tjockmagade, mustachprydde gubbe, min pappa som tog mig med i sin lastbil till Stockholm och gick på Gröna Lund med mig, min tjockskallige gruffare som ibland driver mig till vansinne med att allt för ofta sakna tålamod, som kan vara så trög att han inte fattar att han kan göra fel ibland ("Jag har gjort det här i 40 år...")? Min stora björn till pappa som aldrig låtit mig förstå att jag inte kan göra vissa saker för att jag är flicka, som att meka med bilen eller fiska de största gäddorna? Min gamle pappa som viskande viftar sina nävar mot sina hemligaste svampställen och fnissar som en liten pojke när vi hittar kantarellgömmorna? Min pappa som jag kunde bråka med så tårarna sprutade och jag skrek "DJÄVLA GUBBE!" när jag hade mina svåraste pubertetsutbrott? Min pappa som i timmar körde med sin trögfattade dotter så hon kunde få körkort? Min gubbfarsa som ALLTID, ALLTID ställer upp för mig, vad det än handlar om, även om han måste gruffa om det först?

Jag minns när min pappa skulle hjälpa mig flytta, bar alldeles för mycket ("Jag har burit flyttkartonger i 40 år..."), snubblar i trappen och bryter axeln. Med snor och tårar sprutandes körde jag honom till akuten och grät som en fontän för min pappa, min lilla pappa han såg så gammal ut när han låg där och hade ont, och jag insåg att en dag, snart ska han dö, och det var mer än jag orkade med att tänka på.

Ja han, ja, Pappa. Han som är den snällaste, gubbtrögaste gubben i världen? Kärlek blir ett futtigt ord när jag ska beskriva den tacksamhet jag känner inför att just han blev min pappa.

Hennes död, hans bröd?

Jag insåg nyligen att jag verkar rätt ofta trilla på exempel ur litteraturhistorien där manliga författare porträtterar kvinnor som tar livet av sig för män. Detta är naturligtvis ganska frustrerande, och jag skulle gärna gräva djupare för att se om jag kan hitta det omvända, eller kanske verk av kvinnor där den kvinnliga protagonisten begår självmord pga en man. Jag vet ännu inga såna exempel, kanske har ni där ute mer kunskap.

I alla fall, de exempel jag snubblat över under min tid är följande:

- Hamlet (1603) skriven av Shakespeare, där Ofelia dränker sig i sorg över att Hamlet dödat hennes far.
- Anna Karenina (1885) av Leo Tolstoy, där adelskvinnan Anna kastar sig framför ett tåg efter att utstått social skam iom att hon tagit sig en älskare, Vronskij.
- Fröken Julie (1888) av August Strindberg, där adelsflickan Julie övertalas att ta livet av sig av tjänaren Jean efter att de förlustat sig.
Och nu senast:
- Pastoralsymfonin (1919) av André Gide, där den tidigare blinda Gertrude försöker dränka sig och dör i sviterna av en lunginflammation efter att förälskat i den äldre präst som hjälpt henne (lustigt är att Gertrude även är namnet på tidigare nämna Ofelias mor, Ofelia som även hon dränkte sig).

Vilken lösning såg alla dessa författare i deras kvinnliga karaktärers (själv)död? Det är så att man kan bli galen av det.

Jag har alltid avskytt Strindberg för att han skrev Fröken Julie. Det kan verka löjligt men det är så. Ett drama kring ett liknande könskrig kan ibland kännas för nära huden, och på samma sätt som Coco Chanel ansåg att män inte borde skapa kläder till kvinnor då män föraktar kvinnor, kan jag känna att män som föraktar kvinnor inte har rätt att porträttera dem då detta förakt lyser igenom så tydligt. Samtidigt går det inte att förneka Strindbergs geni. Jag både älskar och hatar Fröken Julie och jag antar att det är dessa känslor som pjäsen upprör är orsaken till att den är hans mest spelade världen över. För vad handlar förakt egentligen om, om inte rädsla och okunskap, eller varför inte mindervärdighetskomplex? Jag är här den som tolkar in Strindbergs privata i hans texter. Jag har alltid undrat hur det kändes för Siri von Essen, så mycket högre än honom i social rang, att spela Julie. Jag hoppas hon hade humor. Hon skilde ju sig dock från honom till slut. Allt jag vet är att när jag läser Fr. Julie längtar jag till Et Dukkehjem.

Pastoralsymfonin är en oerhört intressant bok, och jag förstår mycket väl varför André Gide belönades med Nobelpriset i litteratur 1947. Handlingen utspelar sig i en liten by nära de natursköna alperna, där en präst finner en blind och stum flicka vilken han tar hem till sin familj och utbildar. Han talar hela tiden om sin goda kristenhet och kärlek till människorna som anledning till sin generositet, men det blir tydligt att han även har andra känslor för flickan. Prästens fru ser detta tidigt och är genom hela boken olycklig över att vara fast med fem barn där hennes man vurmar för en 15-årig flicka som aldrig sett något ont eller måste dras med vardagslivets mödor, varför hon är lycklig och bekymmersfri. Prästens son förälskar sig i flickan och vill gifta sig med henne, vilket prästen förhindrar i en illa dold svartsjukegest. När flickan senare får synen tillbaka genom en operation, ser hon allt lidande hon orsakar och försöker i förtvivlan dränka sig.

Det intressanta med boken är sättet prästen kontrollerar hennes värld genom att välja vilka bibelavsnitt hon ska läsa (inte Paulus förmaningar, utan endast Jesus försäkran att allt som görs i kärlek är rätt). Han låter henne förstå att det är hennes rena själ som gör att hon förälskar sig i honom när han egentligen aldrig tog sitt ansvar att berätta för henne hur detta påverkade andra, självklart eftersom att han ville ha hennes kärlek. Gide själv växte upp i en strikt religiös miljö från vilken han senare tog avstånd från. Det intressanta blir i Pastoralsymfonin hur prästen lurar dem båda med sina goda pretentioner om oskyldig kärlek där det hela tiden handlade om något annat, och hur han var blind inför hur hans handlingar påverkade andra då hans vinning utav situationen var för stor för att han skulle kunna erkänna det.

Det är nånting med historien som påminner mig om något som talas om nu, en historia där vuxna spelade neutrala och därför aldrig tog ansvar inför barn inför hur en situation egentligen stod till. Deras blindhet blev orsaken till att situationen eskalerade till ett inferno.

Nåja, vad jag ville ha sagt är att jag är tacksam för att det idag förmodligen inte skulle verka trovärdigt som författare att låta sin kvinnliga karaktär ta livet av sig som en konsekvens av hur män i hennes närhet handlat. Det är så sabla... ytlig förståelse av vad som driver en människa. Jag säger inte att dessa verk inte är relevanta för litteraturhistoren, men jag måste som tjej hitta andra berättelser för att finna trovärdigare representationer av mig själv än den uppoffrande, till självmordet till för andra, kvinnan.

torsdag 25 mars 2010

Jag minns konserterna och hur de fick mig att känna

Igår var jag och Kerstin i Filadelfiakyrkan för att insupa Magnetic Fields vackra och ofta humoristiska tongångar. Med en papperskopp kyrkkaffe i handen fann vi de bästaste platserna på läktaren (låter lite som att vi var på hockeymatch) på vilka vi parkerar våra svartklädda rumpor. Efteråt talade vi om att det varit den mest vuxna spelning någon av oss varit på; en ljudvolym som inte spräckte hål i våra sargade trumhinnor, en paus med inköp av dammsugare, under spelningen ständiga små igenkännande skratt och vågar jag säga det, nästan ett MYS inför de ljuva melodierna och deras spetsfundiga texter. Och så sittplatser; vad betyder det inte för avsaknaden av det typiska konsertgolvet med 1. de bröliga, fulla fansen längst fram 2. de hämmande fansen bakom dem, vilka nickar i takt och stampar diskret med foten vid en bra låt (här brukar jag normalt befinna mig) och 3. de förälskade paren med armarna om varandra längst bak, alternativt de kortaste tjejerna just bakom några långdrasuter till indiepojkar.

Jag var så nöjd efteråt att jag inte ens orkade vara besviken att de inte spelat "I thought you were my boyfriend".

Gårdagens spelning fick mig att minnas andra konserter jag varit på och som stannat kvar likt hur jag misstänker att denna kommer att göra. Gemensamt för dem alla har varit att de var första gången jag hade nöjet att de just den artisten live, antingen om jag redan lyssnat på den eller inte. Gemensamt för dem har också varit hur de påmint mig om hur musik och just livespelingar är sån veritabel food for thought, eller möjligen food for soul, några av de bästa upplevelserna man vet att man kommer ha. Så, om jag skulle försöka lista tre riktigt bra spelningar jag varit på, skulle det inte vara utan en del svårigheter att välja, men då skulle det vara dessa:

1. Erykah Badu, Roskilde 2002
Hon spelade inte på stora scenen utan i en av de mindre tälten när intimiteten faktiskt kan ha en chans trots att människorna runt omkring, inklusive dig själv, doftar mögel och inte bubbel och parfym. Hon kommer ut med sitt enorma hår och lyckas inom en halvtimme få hela folkmassan att förälska sig i henne djupt och innerligt. Hon är vacker. Och mycket hög. En stund in i spelningen springer hon ut genom massan med armarna rakt ut som en Jesusfigur och alla inklusive mig själv är beredda att konvertera till Baduizm. Jag kom ihåg att jag grät efter den spelningen utan att någonsin känna mig som en idiot, vilket möjligen var idiotiskt i sig, men jag var bara så sabla LYCKLIG:

2. Interpol, gamla staden, 2004
Det var en sån där kväll där jag gick ensam på spelning. Ingen av mina vänner hade tid eller medel, så jag trotsade det sociala stigmat och gick tjurigt själv, ja det gjorde jag. Egentligen hade jag kommit för att se Ed Harcourt, Interpol började sent och jag funderade först på att inte gå. Men vaffan, man hade ju betalt och varför inte? På scen kliver de väldresserade New York- pojkarna upp. Jag börjar diskret nicka med. Tycker det låter bra. Börjar tycka det låter riktigt bra. Till slut är jag extatisk och har insett att jag ÄLSKADE det, åker hem, köper skivan och stänger in mig på mitt flickrum i en vecka.

Jag har fortfarande kvar affischen. Interpol skulle bli min sista vansinniga förälskelse. Efter Turn on the Bright Lights har jag älskat fler band, självklart, men inte med den där febriga känslan man bara kan ha som fortfarande flicka.

3. Bob Hund, Hultsfred, 2000
Det var en djävla bra konsert. Tyvärr skulle jag tjurigt stå längst fram och röja som den randtröjiga svarthåriga ungdomen jag var och blev klämd, tappade andan och fick lyftas därifrån av en konsertvärd. Min kompis tappade sina glasögon vilka förmodligen trampades till smithereens och befruktar nu den leriga småländska jorden med sina millioner glasplastpartiklar.

Andra jag kommer komma ihåg är Le Tigre på Roskilde 2005, José Gonzales på John Dee i Oslo 2004, Fuyiga & Myiagi på Tripod i Dublin 2007, Taxi Taxi på Umeå Open 2006, Coco Rosie på Nef 2009, Håkan Hellström på Arvika 2005, bland andra.

För alla de spelningar jag glömt, ber jag om ursäkt. Jag hoppas på fler. Många fler. Jag vill vara den gråhåriga pantertanten som går på grymma spelningar.

tisdag 16 mars 2010

Hjälp!

Denna text hamnade i fanzinet Sibirien. Den är alltså resultatet av en förfrågan likt vad som skulle kunnat vara min arbetssituation ifall jag livnärde mig på skrivandet. Jag har alltid varit rädd att jag skulle börja kompromissa med stil och form om jag någonsin fick uppdrag. Därför vet jag inte vad jag ska känna inför den här texten. Nu handlar det visserligen inte om DN - utan om något viktigare, en förfrågan från en vän som jag respekterar. Inläggets titel var zinet's tema.

"Som liten var jag i huvudsak rädd för en sak. Att jag inte skulle vara omtyckt. I efterhand verkar det så absurt.

Idag kan man lugnt säga att rädslorna är annorlunda. Kommer det ordna sig? Hur ska jag kunna betala min hyra? Hur ska jag undvika lukta svett nu när min deo är slut och jag inte har råd att köpa en ny? Dagboksidorna är fullklottrade med arbetslöshetens ångest.

Den situation av relativt armod jag hamnat i har fått mig att fundera en del över begreppet trygghet. I en krönika i Expressen (10/8-09) menar Elisabeth Höglund att folkhemmet har skuld i att vi svenskar alltid skyller våra problem på andra än oss själva. Vi klarar inte att ”ta oss i kragen”. Det är lustigt att det ofta är dem med ett stabilt ekonomiskt och kulturellt kapital som badmouthar andras behov av grundläggande trygghet.

När min vän berättade att hon inte fått ett av alla de otaliga jobb hon fått komma på intervju på började vi diskutera parallellerna till dejtinglivet. Att bli nobbad av en arbetsplats är inte mycket annorlunda än att bli nobbad av en dejt. ”Tyvärr, men efter närmare eftertanke fanns någon annan...” ”Det är inte du, det är vi, dvs organisationen...”. Känslan av att befinna sig som singel på köttmarknaden är inte heller annorlunda än den att vara arbetslös på arbetsmarknaden. Den är ofta djävligt vidrig med tanke på urvalet.

Jag tänker att allt i grunden handlar om hur vi förstår oss själva som människor. Tillåt mig exemplifiera en dylik socio-pessimistisk slutsats. I år kommer tusentals avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare att omförhandlas. Facken uttrycker oro för trenden där företag, exempelvis klädkedjan Urban Outfitters, sparkar personal och återinför dem genom olika bemanningsföretag. Om detta blir norm har vi en arbetsmarknad där arbetare säljer sin arbetskraft utan att få tillbaka den trygghet som kollektivavtalen ger. I en sådan situation kan man dra paralleller mellan arbetsmarknad och prostitution.

Hur man pratar om något avgör också hur man kan handla. I vissa slutna kretsar kan det vara normalt att tala om att man köper prostituerade. Sexköp existerar naturligtvis även mer eller mindre öppet, skillnaden är att man inte talar öppet om det. Människan artikuleras inte officiellt som en handelsvara, möjligen mycket tack vare lagstiftningen. Jag menar att de förnyade avtalen kring arbetsmarknaden handlar om samma sak; definitionen av människovärdet på en marknad. När vi definierar människan efter marknaden skapar vi också utrymme för att handla som om vi vore handelsvaror, arbetstagare som prostituerade.

Vad händer med människovärdet i ett samhälle där vi alla lever i otryggheten att vara beroende av marknaden? För över hundra år sedan formulerades teorier om alienation, om människan som enbart behovsinriktad i ett ekonomiskt system där vi fungerar som handelsvaror. Vi behöver en samtida vänsterrörelse som presenterar verkliga alternativ. Som inte endast påpekar vad som håller på att gå åt helvete men erbjuder förslag till något annat.

Kampen om benämningen av verkligheten börjar kanske i forum liknande det här. Vi är inte och bör aldrig förstå varandra som handelsvaror. Våra behov av trygghet bör inte behöva ifrågasättas av dem som redan har det. Jag kan vara rädd för en sådan utveckling. Rädslorna jag har nu är kanske annorlunda än de jag har som liten. Men de kan definitivt vara mer skrämmande".

måndag 15 mars 2010

Ett minne:

Jag är tio år, egentligen alldeles för liten för att åka den karusellen, men då jag är tillräckligt lång går det bra. Dessutom har jag pappa med mig. Vi kliver in och placerar oss på den långa sitsen. En spärr fälls ned över oss och dess metallskena nuddar inte min mage på flera centimeter, medan den nästan gräver sig in i pappas runda kula. Omkring mig sitter flera unga killar och tjejer. Jag känner pirret inför att vågat göra något som dem. Jag är tio år och börjar närma mig glappet mellan barn och tonåring. Redan har jag börjat skärskåda vilka handlingar som förstås som barnsliga och vilka som inte gör det. Karusellen börjar svänga i en vid cirkel över marken. Från dess högsta höjd ser jag långt över hustaken på andra sidan älven. Så börjar jag bli rädd. Skräcken expanderar som en ballong i min mage. Jag försöker kämpa emot, men det går inte.

Jag börjar gråta. Jag gråter över den ologiska skräcken och jag gråter över mitt fiasko. Jag är inte stor. I mitt fåfänga försök att inte länge vara barn har jag blivit barnsligare än någonsin.

Min pappa försöker på sitt något klunsiga sätt att trösta mig. Men jag hör i hans röst att han blir otålig. Han kan inte göra något för att stanna karusellen och nu är han sittandes där med en hysterisk unge. Jag skäms ännu mer och märker till min förskräckelse att jag börjar tjuta. Jag är så rädd att jag vill dö.

Då vänds ett ansikte mot mig. Det är en ung kille som sitter med sina kompisar framför oss. Han är snygg och cool, såna benämningar har jag börjat med i mina försök att förstå hur man inte är barn. Han ler vänligt. "Vill du hålla mig i handen? Det är snart över."

Jag kom mig aldrig för att ta hans hand. Jag slutade gråta av pur förvåning. Jag tror att min mun trillade öppen av min ordlösa tacksamhet. Han hade haft rätt, karusellen slutade strax att rulla och vi kunde gå av.

Jag minns det fortfarande som en av de vänligaste gester jag någonsin mött.

söndag 14 mars 2010

L'échec des intellectuels

Mannen har stor mage och mustasch. Han är konstnär och avskyr att uppta sin tid med marknadsföring och kontaktskapande. Han är en o(fri)villig entreprenör. Han känner sig förorättad av Vanja Hermele's Konsten - så funkar det (inte) där man kan läsa att det är en fördel att vara man i konstvärlden. Han har ju aldrig märkt av några fördelar. Han vill tala makt och vanmakt.

Mannen berättar en historia:

Han var ung, radikal och konstnär. Han ville resa till Indien. Där skulle han med hjälp av medvetandehöjning och politiskt kamp störta klassamhället (här dör jag lite inombords, inte över honom, men över de intellektuellas misslyckande, deras alltför blåögda ambitioner). Han åker och blir kvar där i två år. När han väl är där och bjuds hem till lokalbefolkningen för att äta med dem händer alltid samma sak: trots att familjerna är fattiga och knappt har möbler till sig själva placerar de alltid honom i den bekvämaste stolen, på den högsta kudden eller den finaste fåtöljen. Han finner sig ofta tronandes över de indiska familjerna från en höjd. Han våndas i sin upphöjda position. Han försöker sätta sig på golvet med de andra, argumenterar för att han vill äta och umgås med dem på deras villkor. Men de vägrar. Som västerlänning och gäst ska han ha det bästa i deras hem. Efter två år i Indien vänder han hem till Sverige. Då har han fortfarande inte lyckats komma ned från stolens höga höjd.

Jag säger att jag ser det som en berättelse om individens oförmåga att ensam förändra ett ojämlikt system. Hans ansvar låg i att aldrig se sin position som något annat än godtycklig och aldrig naturlig. Att aldrig utnyttja den och att egentligen aldrig sluta önska jämlikhet. Jag frågar om han kan förstå att påståendet att det är en fördel att vara man inom konsten inte handlar om varje enskild man utan om statistik?

Och jo, det kunde han.

Fan, alla vill vi ju bara KOMMUNICERA

fredag 12 mars 2010

Notiser 12/3 2010

Första manliga taikonauterna i Kina
I Kina har nästa omgång taikonauter utsetts, och bland de sju rymdfararinnor som valts ut finns två män som båda är piloter i flygvapnet. Männens identitet har inte avslöjats, men av allt att döma är de gifta. "Det är bra, då gifta män är fysiskt och mentalt mer mogna än ogifta" sa den förra vicechefen för Kinas rymdprogram Zhang Jiangi när hon välkomnade journalister till presskonferens.

Män tappar i lön när de får barn
När män får barn tappar de i lön jämfört med kvinnor enligt en doktorsavhandling vid Stockholms Universitet, skriver TCO-tidningen på nätet. Män håller lönemässigt jämna steg med kvinnorna tills de får barn. Därefter förlorar de upp till fyra månadslöner om året jämfört med kvinnorna, enligt forskaren Charlotta Magnusson.

Benny so Beautiful
Välkommen till världen lille Benny! Vår vackra och söta son. Södertälje 8 mars 2010.

onsdag 10 mars 2010

Ibland sa han åt henne att han inte var bra för henne. Åh, vad hon avskydde när han gjorde det! Det gav henne alltid en känsla av hysteri, för hon visste att det var hans sätt att rättfärdiga sitt avstånd till henne och samtidigt behålla förståelsen av sig själv som god (då handlingen att lämna henne blev god i och med att han ”inte var bra för henne”). Han hade alltid ett snett leende på läpparna när han sa det, han spelade ledsen men var nöjd, ja,
han kunde inte dölja att han var lycklig när han sa det! Hon blev hysterisk över det leendet för hon vägrade tillåta honom att rättfärdiga det att han aldrig på riktigt engagerat sig i dem genom att att ta på sig självförståelsen av ”den dåliga killen”. Hon förklarade alltid bestämt (även om hon inte kunde dölja paniken) att han hade fel, hon hade inte mått sämre över deras uppbrott än vad hon tillåtit sig, visst var det synd men hon är ju inget offer för sina känslor eller de situationer hon hamnar i. ”Du kan inte vara dålig för mig om jag inte låter dig vara det”, förklarade hon och grät när hon kom hem för att hon inte var älskad. Hon tänkte efteråt att hon borde förstått att han lika mycket som henne behövde förstå varför han inte älskade henne.

Hon sökte svaret i sig själv. Självklart skulle han göra samma sak. Hon visade upp sina vidrigaste sidor för honom för att ge dem båda en förklaring. ”Du är nog inte så stark ändå” sa han och hon ryckte till trots att den bilden varit djävligt jobbig för henne att leva upp till. Hon berättade om alla hon hade varit med när han var borta (åh gud, skammen över hennes litenhet) och han svarar ”hade jag vetat det hade jag känt mindre dåligt samvete när jag själv var med andra”.

Och så blev de båda dåliga personer, han fri och hon ensam.

Docenthumor

tisdag 9 mars 2010

Men in cars

Förmiddag, Möllevången.
"Hur mycket???"
Jag inser att frågan är ställd till mig. Jag är ung, jag har just flyttat så in i helvetes långt söderut jag kunnat, jag bär klänning. Mannen i den grå saaben är medelålders. Han har en stor mustasch som påminner mig om min pappa.
"Va?? Hur mycket??"
Han viftar en hundralapp åt mig, vänder sig mot två andra män i bilen och flabbar fram ett hest skratt. De åker iväg. Jag vänder tillbaka till marknaden på torget. Jag är arg för att jag är arg, för att jag förstod hans intention och ändå lät det komma åt mig.

Oktober, den lilla staden i södra Frankrike. Jag kommer från dansträningen, det är fortfarande varmt ute. Jag har mina trikåer under jackan, längtar efter att duscha när jag kommer hem. Ställer mig vid ett övergångsställe, väntar på grönt. En sportbil kör förbi i inte alltför hög hastighet, ett gäng med unga killar. De har fällt ned suffletten.
"SALOPE!" "JE VAIS TE TAPER!"
Jag är så oförberedd, blir så rädd av skriket att jag är nära att tappa väskan. Efteråt lär jag mig att de skrikigt att de ville slå mig, inte knulla mig. Jag hade bara tolkat "taper" som knulla i sammanhanget.

Höstnatt, Lund. Jag följer en kille jag träffat några gånger hem. Han har tidigare vägrat lämna min lägenhet när jag sagt att jag inte ville träffa honom något mer. Han började bete sig obehagligt klistrigt. Jag blev lovad att bli lämnad i fred om jag bara gick med honom hem den kvällen. Så jag går. Inte långt från Gerdahallen stannar en bil vid oss. "Kan du hjälpa oss med en sak?" frågar några unga killar. Jag går fram till föraren som håller i vad jag tolkar som en karta. Han pekar på den som för att fråga om vägen. När jag böjer mig ned för att se spottar han mig i ansiktet, skrattar och kör iväg. Hans vänners skratt ekar mot asfalten. Några sekunder står jag bara och känner saliven kallna mot kinden. Sedan börjar jag gråta. Klistriga killen försöker trösta mig, börjar skrika åt några som går förbi vilka tolkar situationen som ett romantiskt gnabb, jag vill bara bort bort bort.
Flera nätter efteråt drömmer jag mardrömmar om att de drar in mig i bilen och kör iväg.

Diagnos: starkt överjag

Det är inte enkelt att odla sin trädgård med ett starkt överjag hängandes över sig. Man blir liksom störd, avbruten. Det säger åt en: Odla den där blomman!, Kratta den där gången! Vattna minst en gång om dagen! Aldrig någon vila eller ro. Aldrig får man tid att njuta av sin vackra trädgård, sätta sig ned och vara tillfreds med sitt arbete. Läppja på ett glas vin, se solens strålar leta sig in bland trädkronorna och värma dig under filten. Njuta av en god bok. När du försöker göra detta, manar överjaget på dig och får dig att tänka: Du läser bara den där boken för att du måste/borde den passar bra in i ditt idealjag.

Med ett starkt överjag är livet hela tiden en kamp. En inställning som passar väl överrens med den vänsterideologiska grundsynen på världen: Du handlar i olika situationer i relation till den mening, den praktik, och de strukturella förhållanden som råder. Vem vill befinna sig i en sådan limbo utan rättmätig kamp? All världens struggle of the classes försiggår inom dig. Du är ett helt världskrig att styra upp.

När blommorna i din trädgård är vackrare än någonsin, när jorden är som mjukast och växtvänligast, när gräset är som grönast, när staketet är nymålat, när hallonbuskarna står i raka rader, när växthuset har gett dig de rödaste tomaterna, när kryddorna doftar som godast då, ja då exakt då är det dags att dra. Då är det dags att bryta upp, snegla på dina grannars trädgårdar och inse att du saknar en hammock. Då är det dags att inse att alla andra också har hunnit med att hämta hem en vacker porslinsfigur från Kina. Din trädgård känns fjuttig med sina mediokra blommor, och är inte gräset på väg att brännas bort av den starka solen? Och inte hann du äta upp alla de solmogna tomaterna, du var upptagen med att plantera ett nytt träd och planera för höstsäsongen. Hallonen tog grannungarna.

Du inser och talar ofta till dig själv: Men jag gör så gott jag kan! när något inte riktigt gått som du tänkt dig. Och det ordnar sig säkert ändå. Ändå är det saker som ses mellan fingrarna när det gäller din trädgård, saker som du sedan får en ohygglig ångest över och försöker kompensera på alla tänkbara vis. Det smartaste sättet är att köpa all världens trädgårdstidningar och försäkra dig om att du gör som alla andra och att du faktiskt t.o.m. ligger helt med i tiden. Andra sätt är att prata med dem som försöker odla en liknande trädgård och dela gemensamma erfarenheter. Sen faller det ändå på att vi har helt olika inställning till hur man bäst får bort de där jävla sniglarna som kommer varje år.

söndag 7 mars 2010

Oh, the irony

Jag och K köper biljetter till Litt-fest och är riktigt nöjda, åker dit tidigt nog för att erhålla drinkbiljett, ställer oss i lokalen och bevittnar performance. Människorna är svartklädda precis som vi och håller likadana vinmuggar med remsor av fastklistrad text. Någon spelar upp ljud som låter som när man felaktigt ställer in en radiokanal. Samtidigt gräver sig ett skrik (som möjligen ska vara ångestfyllt) flera gånger ut i lokalen, som del i showen. Åh, då älskar jag att jag är där med K, den minst pretentiösa människa i världen, för hon förstår varför jag börjar skratta och vad det skrattet betyder. Så säger hon vad som ska bli kvällens citat: Jag känner mig så djävla Göran Hägglund inför det här. För att citera Anders: Älsk.

För något år sedan var jag på konstfestival i gamla staden, gick på spelning där scenen hade byggts om för att likna ett café med en flygel och slagverk som del i dekoren; två män kommer ut och börjar slå på instrumenten, bam bam bam bam. Jag kände bara avstånd, för verket var förmodligen meningen att vara ironiskt, jag vet inte! En manifestation att man vet att man vet, det går inte att förklara självgodheten i ironin ibland. Det värsta, utom att inte erkänna någots existens, är att se det och vara självgod över det.

Jag och K träffar människor vi vet en del om men inte känner. Vi känner samma fascination och tvekan inför uppdelningen av den riktiga och den interaktiva världen. Jag och K får medsmugglad öl som vi dricker på toaletten där den mest bisarra affisch jag någonsin sett hänger. Så börjar spelningen. Vi dras närmare, och så är det där, äntligen! Det är så djävla bra, jag tittar på K och ser att vi är av samma åsikt. Ibland är det endast konserter som kan ge liknande kickar av av pur lycka.



Dansgolvet spelar ironiska hits och för några ögonblick blir vi de svartklädda tjejerna som står brevid. Det är så lätt att vara ironisk! Det är en skymf mot all bra musik som skulle kunna spelas. Vi fantiserar om tiden att sätta sig in i och leta upp musik för att bannlysa alla ironiska dansgolv till den del av infernot de förtjänar.

När vi åker hem är jag ändå nöjd med kvällen, där fanns den goda spelningen, där fanns möten, där fanns det goda samtalet. Mer än gott så.
Kungörelse: Mi Sli har beslutat sig för att byta nick till Anna Tholl.

Anledning: för att hon ville.

(förra nickens likhet med allehanda artister har naturligtvis varit fokus för en hel del skämt, men sanningen är att jag funderat länge på det och bestämde sig bara en kväll för att göra det)

fredag 5 mars 2010

Cliffhanger

Åh vad jag vill veta fortsättningen på denna söksträng som gjorde att googlaren kom till oss, glitterfittorna:

film som handlar om en man som blir besatt av en demon kuk som är

en kuk som är vaddå? Käre googlare, kom tillbaka!

Ofärdig på tunnelbanan


På tunnelbanan på väg ut till jobbet kliver en liten spanjorsk man på med gitarr. Han börjar klinka igång tonerna. Låter det ljuda: ”Para bailar la bamba…” och mina mungipor går upp i höjden, lika höga som tankarna jag låter flyga fritt. Minns spansklektionerna under gymnasiet, minns vår lärare, minns hur stolt jag kände mig när jag kände att jag förstod och kunde använda språket. Skrev långa noveller med det enda tempus jag kunde, men ändå skrev flera sidor. Spanskan fanns där vid sidan av franskan och tyskan. Mormor och plastmorfar hejade på: du som är så bra på språk; Du kan bli översättare. Det är ett framtidsjobb. Jobba inom EU, Bryssel du vet. Jag var 16 och var fascinerad av språk i allmänhet och att visa någon, vem som helst, att jag kunde nånting i synnerhet. Verkade ha talang för språk, det var lätt att traggla grammatik och glosor och fylla i rätt ord i luckorna på provet. När jag sedan skulle använda mina språk i verkligheten blev det kinkigare. Jag vågade aldrig prata. Den enda gången jag verkligen försökte var när jag blev arg på äckliga gubbar som tafsade på mig när jag jobbade i baren i alperna. Då kunde jag plötsligt ord som Tu as un petit bite (Översättn: Du har en liten kuk, tror jag. Hoppas jag) eller när jag viskade kärleksord till min fransos.

Farmor fyllde 80+ igår, pappa ringer och påminner om att jag måste ringa. Frågar samma fråga som alltid: -Har du nån bil då? , svarar jag, det behöver jag inte. –[Kusinens namn] har ju en nu. Och jag tänker på hur jag verkligen inte önskar mig en bil, men att det för henne måste vara den ultimata status- och lyckosymbolen. Farmor som numera aldrig kommer ut, som jobbat på verket norr om Gävle, tog cykeln eller sparken varje morgon. Tänk att få färdas med en bil. Att vara på väg nånstans. Jag blir irriterad av hennes fråga, lika irriterad som jag blir av kedjemailen eller fb-grupper som har fått nog av högt bensinpris. Inser att det är verklighetsfrånvänt och föraktfullt av mig att inte stå på människornas sida. Och undrar och förundras över människor som kan vara så vänliga, ha värme, godhet, ödmjukhet och samtidigt vara radikala. När jag sitter i tunnelbanan stirrar jag rakt framför mig, trots att jag är medveten om att det sitter en attraktiv man två säten framför mig. Han lade märke till mig när jag kom in. Jag fortsätter att stirra framåt men precis så att jag har honom i ena ögats sidofält. Vill kolla om han kollar in mig. Få lite bekräftelse. Jag fortsätter att stirra rätt ut, längs mittgången. Mannen med gitarren har gått av för länge sen. Jag gav inget i hans burk, hade inga småkronor. Tanten mitt emot säger Inte ens applåd fick han. Hon hade bara 500-kronors sedel på sig och kunde inte ge någonting Det är lite för mycket. Farmor frågar: När är du egentligen färdig? Jag svarar att jag jobbar nu. Pappa ringer lite senare och ställer samma fråga när han samtidigt nämner att farmor ska åka in till sjukan, verkar blöda från underlivet, kanske nån släng av cancer, ja hon är ju så gammal nu. Hör hur ledsen pappa är egentligen. Farmor nämnde ingenting om sjukhus eller blödningar.

Men pappa, jag jobbar ju nu. Jag gör min egen grej. Jag får betalt, har månadslön. I nivå med din, om du inte hade haft så mycket OB och svartjobb. Mitt första riktiga jobb, som dessutom har suffixet –assistent. Men när är du färdig? Jag blir aldrig färdig pappa. Jag är färdig.

torsdag 4 mars 2010

Vulgaritetens gränser

Talade igår med Anders om facebookgruppen "tjejer i allmänhet" över en kaffeslurk. Jag blev ett fan av gruppen av den anledning jag misstänker är vanlig; jag skrattar och känner igen mig. Ändå är det något som skaver lite. Vad säger egentligen populariteten hos grupper med tjejer som förklarar att de onanerar till danzig och kissar på sig på fester efter att nyst i bubblet? Fenomenet har också fått mig att tänka på vissa av de jag följer på twitter vilkas små anekdoter kring allmän fylla, hångel och kroppsutsöndringar brukade få mig att le, men som nu börjat mer och mer scrollas förbi.

När jag själv framställer mig själv i vulgär dager har det att göra med att jag vill ta avstånd från en förväntan på det feminina att vara proper, ren och älsklig i alla situationer (minns när jag som aggressiv tolvåring skrek åt cp-David i min klass att tjejer VISST bajsar, skulle han vilja följa med in på toa och kolla???). Men varje gång jag gör det går jag mycket längre än det som jag ändå förstår som mitt "verkliga jag" (det jaget som känner igen sig i tjejer i allmänhet, kanske bara inte varje dag eller efter varje veckoslut). Inte minst använder jag sex på ett sätt som egentligen inte motsvarar min verklighet, bara att jag genom att vara frispråkig uttrycker ilska inför en norm kring hur kvinnor får bete sig och prata om frågan.

Anekdot: Anders berättar att han kommenterat den här bloggen på offentlig plats. Två tjejer går förbi, läser titeln på bloggen och utropar "men usch!"

Vad säger egentligen denna omkastande av normen, och vårt gillande av det, om normen egentligen? Betyder det inte att den finns intakt och därför kittlar det oss att bryta mot den?

Anders berättade om den motsvarande fb-gruppen för män, "killar i synnerhet" vilken jag ännu inte hade läst. Den verkar inte lika populär som den förra, och vad som slår mig när jag tittar igenom den är att den visserligen får mig mig att le åt dess stundom träffsäkerhet, men att den inte provocerar eller egentligen utmanar på något sätt. I mansrollen ligger ett större utrymme för att böja på "hel, ren och proper"-normen. Kanske finns där t.o.m ett förväntande att den normen ska överskridas?

Anders tankar kring tjejers i allmänhets normomkastande var mycket mer positiv, för där den får mig att fundera över normens tröghet, påminde han mig om att den i bästa fall kan putta på gränserna för normen. Och nog kan det vara så. Jag menar, det har funnits tider då kvinnor ansågs vara vulgära om de visade fotlederna. Jag kan känna bara att det är mänskligt att vara äcklig ibland, inte alltid kittlande och fnissframkallande.

Ser vi månne en framtida motreaktion av typen "Viktorianska tjejer i allmänhet"?



litet ps. Syrran ringde nyss. Kvinnan som gav oss uttryck som "sug min rock n' roll-klitoris" och "om du tycker det är jobbigt med bananflugor i din lägenhet föreslår jag att du börjar med att stänga gylfen". Hon frågar vad jag gör, jag säger inget särskilt. "Erkänn att du runkade bulle!" ylar hon. Jag fnittrar hysteriskt.

tisdag 2 mars 2010

Fotboll

Många vill hävda att fotboll är så mycket större än 22 män på en gräsplan jagandes en rund grej. Större, undrar jag? Större än kulturen? Eller ÄR fotbollen kulturen? Många brukar ställa sport och kultur emot varandra och talar om utrymme för respektive aktivitet i det offentliga och jag känner igen mig i Elin Grelssons attack mot sportsändningarnas överdimensionerade självklara plats i medierna, just på grund av mitt ointresse. Mitt tycke, min smak och mitt intresse är dock inte lag och jag kan ha överseende med många idiotiska saker i samhället som uppenbarligen inte är till för mig (okej, ibland dör jag en smula och vill göra som Neonbibeln-Rebecka), men att hävda att fotboll skulle vara ett uttryck för någonting större, ja typ politik, då har man tappat mig. Lär mig gärna att förstå.

Jag kommer osökt att tänka på serien Liv Strömquist presenterar i Bang nr 2-3 2008; Intellektuella idioter, 4 i topp där plats nr 2 innehavs av Bollhuvudena:


En träffsäker beskrivning av hur många i min bekantskapskrets förhåller sig till fotboll. Det kanske säger mer om de män i min närhet än om män i allmänhet, vad vet jag. Men visst stämmer det att det har skett en förskjutning? Det är inte längre endast arbetarklassens män (och kvinnor) som står i klackarna och skriker okvädningsord? Och Birro är väl det övertydliga exemplet på mannen som skulle kunna ge ut en diktsamling på temat, om det inte redan är gjort?

Och jag har försökt att närma mig fotbollen, försökt förstå den. Jag har ställt många frågor då jag suttit på ölhak och storbildskärmen visar någon kontinentalfotboll. Ligor? Vem? Prestige? Varför? Hur mycket kostade han då? Var han så jäkla dyr? *förvånad min*

Jag har till och med lyssnat på en professor i arbetsmarknadskunskap som sysslat med ”fotbollens arbetsmarknadsrelationer”. Han pratade mycket om fotbollens ekonomiska del, dels kring hur professionalisering/organisering sköts och dels hur mycket pengar som är med i spelet. Idag har vi en idrottsmarknad med starka kommersiella drag, den är global, omsätter hur mycket som helst – så länge den är populär bringar den in gigantiska summor (tänk all reklam bara!). Spelarlönerna är inte heller särskilt anpassade till den övriga arbetsmarknadens regleringar fick jag också lära mig av denna professor. Det finns liksom inget fackförbund för fotbollsspelare.

I helgen var jag även och såg en film om fotbollen i Afrika som gav mig en aha-upplevelse om den etniska/rasmässiga dimensionen av fotboll.  Det visades många bilder på pojkar som spelade barfota på något fält, med en dröm om att bli stora så som Essien eller Drogba. Några investerade i dem och har skapat fotball academys eller reality shower av kampen om att bli bäst. Fast det egentligen handlar om en variant av the american dream, dvs bli din egen lyckas smed om villkoren i samhället inte kan erbjuda dig mat för dagen. Det är väl också därför många gillar Zlatan? Otaliga är väl analyserna kring Zlatans ”lyckade” karriär TROTS taskiga förhållanden i Rosengård, vilket ger vatten på kvarnen åt alla som tror att alla kan om de bara vill tillräckligt mycket. Iaf, den filmen gav mig insikten att själva handeln med fotbollsspelare inte bara är en typ av människohandel, utan att den också kan vila på kolonialmakters exploatering av svarta fotbollsspelare. Betänk bara att typ halva (enligt filmen jag såg) Frankrikes landslag (har de ett sånt?) har spelare uppväxta i Afrika.

Så okej, jag ger mig, fotboll är intressant, om dessa aspekter diskuteras. Men snälla prata inte offsideregler, uppställningar eller skador med mig. Prata om detta och jag lovar, du har mig fast.

Akademisk humor

Ibland kan jag sakna studiekamrater. När jag halkar in på ett lunchbordshörn med min väns klass till exempel. De har just lämnat in en monstuös hemtenta och kan tillsammans njuta av lättnaden att den är gjord. Alla är trötta och det skojas friskt. En av dem föreställer sig scenariot att människor istället för att skaffa sig intellektuella ståndpunkter föddes in i teoretiska traditioner vilken de inte senare kunde lämna.
"Så när man får barn gratulerar inte människor dig för att du fått en pojke eller flicka, utan en marxist eller kanske socialdarwinist!"
"Det skulle revolutionera grattiskortsbranchen!"
"Vad trist - det blev en nihilist"
"Låt oss fira hela dan - ni har fått en liten Hegelian!"

Bjöds på en liten serie kring Lévi-Strauss och strukturalismen också.

Fint.