fredag 23 juli 2010

Tyngden och lättheten

Jag har en vän. Hon är en av mina äldsta vänner och en av de klokaste människorna jag vet. Vi är lika gamla men lever olika liv. Min vän utbildade sig till sjuksköterska. Hon tycker om sitt jobb, ofta i alla fall. Hon trivs med sina arbetsuppgifter. När hon druckit alkohol händer det att hon glömmer av sig och benämner sjukdomar och symptom på vårdspråk som ingen förstår. Det är kul.

Min vän har kunnat bli vuxen. Hon har en lägenhet, en jättefin tvåa med inglasad balkong vilken hon först var skeptisk till men som hon nu uppskattar, man kan sitta där på kvällarna, hon har dekorerat den med färgglada lampbollar och planterat kryddor i krukor.

Varje månad, när hon betalat räkningar och amorteringar, har min vän en summa kvar att spara undan. Hon är ekonomiskt oberoende. En dag åkte denna vän till Ikea och köpte möbler och husgeråd till sin nya lägenhet. Hon har berättat för mig, att när hon kom hem och satte sig bland kartonger och inplastade föremål, började hon gråta. Hon var oberoende av allt. Hon hade inget som fäste henne vid tillvaron utom sig själv. Hon kände varats olidliga lätthet.

Hon hade just avslutat ett sex år långt förhållande och i några månader njöt hon av singellivet. Så träffade hon sin nya kille. Han är lika gammal som henne (född på samma dag!) och arbetar inom media. Han har stora glasögon och god klädsmak. Han skrattade en gång så mycket åt hennes skämt att han ramlade av stolen. Hon tyckte om honom för det.

Han lider av en depression som framförallt tar sig uttryck när han druckit alkohol. Då kan han gråta förtvivlat och hon måste ta honom hem och stoppa ned honom i sängen. En gång frågade han henne varför han levde. Hon sa till mig en gång, att hon behövde hans tyngd. Hon var glad att hon träffat honom, för lättheten i livet, det orkar hon inte med.

Jag tyckte om henne för det! Jag menar inte att vi ska låta oss tyngas ned av andra, på det självuppoffrande och självutplånande sättet som ibland händer (jag tänker på det sätt Karin Holmberg beskrev relationer i Det kallas kärlek). Men andras tyngd kan vara det som hindrar oss att fladdra iväg, att otvunget sväva i en outhärdlig lätthet. Jag vill gärna tro att vi behöver varandra så. Tyngden av våra omständigheter kan dra oss ned, men tyngden av andra är kanske vad som ger oss mening.

torsdag 22 juli 2010

fredag 16 juli 2010

kräftan

Jag frustar, snyftar och hulkar på cykeln vid övergångsstället. Ändå ljudlöst så ingen ska höra. Ändå seendelöst bakom mina solglasögon. Trafiken bullrar gott och väl över min nivå. Ett äldre par bredvid frågar hur man kommer över på andra sidan vägen, till kyrkogården. Svarar att jag inte vet var den ligger.

Kommer fram till jobbet och har samma känsla som igår. Kan inte ta mig för saker utan att först ta en paus. Tar en cigg, trots att jag vet att det är det sista jag borde göra. Ringer en vän som igår ringde mig med glädjande besked om en graviditet, idag ringer jag och bara snyftar i luren. Får höra det jag mest av allt behöver höra: kom hit om du vill. Jag finns här. Går ändå in i byggnaden och går alla trappor upp till mitt kontor. Vad gör jag här?

Läser på cancerfondens sida: Cancer innebär att den perfekta balansen rubbas. God knows att allt inte är perfekt, men nog rubbas man. Kan inte låta bli att googla på cancerformen min mor har diagnosticerats med, gråter. Ringer ännu en vän. Öppnar mailboxen. Väntar på mailsvar från min arbetsgivare där han säger att det är okej att jag inte jobbar. Ändå måste jag företa mig något. Öppnar bloggen och skriver det här. Öppnar dokumenten jag jobbar i.

torsdag 15 juli 2010

Avoir peur de voler

Sommardagarna kom med regnet som känns lika varm som huden på mina händer och jag kan sitta med mitt andra arbete utan känslan av att årstiden går mig förbi.

När jag cyklar förbi restaurangen där jag arbetade förra sommaren upptäcker jag till min förvåning att jag känner nostalgi. Jag har intalat mig att jag avskydde varje minut jag stod där med värkande fötter, parerande druckna mäns händer, kämpandes mot min blygsel att gå fram till folk och berätta om menyn, de långa, uttråkande timmarna av väntan på att dagen skulle ta slut. Nu minns jag även de aspekter av jobbet jag även tyckte om: att stå i timmar och observera folk, alla vänliga, roliga människor som konverserade med mig (ibland på franska!), en slags liknöjdhet i att följa solens gång och veta att när den går över taket på juvelerarhuset; då har jag inte mycket kvar av arbetsdagen. En människa kan vänja sig vid så mycket.

Detta jobb innebär att jag arbetar hemifrån. Nu är jag inne i en fas av skrivande, ett ihopknytande av säcken som ger mig så många kickar att jag har svårt att lägga ned arbetet på kvällen. Jag upplever det nästan som att arbetet i den här fasen skriver av sig självt. Fascinerad lyssnar jag till gånghjulen i min hjärna snurra inför ett kapitel och vips har en ny insikt, ett nytt samband tillkommit. Jag älskar det. Jag vill vara i det jämt.

Men det är naturligtvis inte för alltid. Om endast en månad är jag arbetslös igen, och fattig återigen. När jag talar om det med vänner sänker jag oss i en depression djup nog att vara svår att ta sig upp ur, för om det något jag är bra på är det att inte se lösningar.

Det värsta är min uppgivenhet inför mina vänners konstruktiva förslag och lösningar. Som om jag ville tala med dem endast för att vältra mig i min egen självömkan. Senast jag talade med en vän om min stundande arbetslöshet (och närvarande kris) föreslog hon att jag startade något slags projekt för vilket jag kan söka pengar från olika statliga instanser. Jag har fått förslaget förut, och än en gång sjönk jag ihop som en misslyckad sufflé inför min oförmåga att förstå hur det skulle gå till.

I ett samhälle där din främsta egenskap anses vara optimism och kreativitet är jag likt en saltstod förstelnad och surmulen icke-kreatör. Likt en dinosaurie önskar jag att arbetsmarknaden liknade den på min mammas tid, när jobben strösslades över dig som konfetti. "Gillar du att göra det här? Då kan du få jobb här!"

Inom socialteori talas det om förändringen mot en allt större individualism i moderniseringsprocessen vilken får karaktären av att livet allt mindre är en självklarhet utan ett projekt som måste realiseras och ett mål som ska uppnås. I min analys av mitt arbete, vilken handlar om motivation till unga att delta i olika konstnärliga och sociala projekt, att jag sett att en allt för hög, uttalad målsättning får många unga att reagera negativt. Jag argumenterade för att de unga i första hand söker platser att känna att de räcker till som de är, till skillnad från skolans bedömande och fyrkantiga pedagogik med sitt tydliga "så här gör man, då kan man inte göra så här". Många av dem behövde inte utmanas utan finna en frizon att slappna av på från en ofta stressande vardag. Det ligger ofta ett bakomliggande prestationskrav i viljan att andra ska sätta upp mål som kan skrämma en individ.

För om man inte sätter upp mål kan man inte heller misslyckas.

Så minns jag min egen argumentation kring ridning och hästtjejer och minns att misslyckadet kunde förstås som en naturlig del i utveckling.

För om jag aldrig misslyckas, kan jag då utvecklas? Och om jag inte har kriser, kan jag då förstå vem jag är och vad jag vill?

Jag kan ju alltid fortsätta skriva navelskådande, kvasipsykologiska inlägg på bloggen vilka ger intrycket av mig själv som den mest melankoliska bruttan söder om nordpolen, men va fan.

Jag lever i en tid där risken att misslyckas och synen på misslyckande är något jag inte kan styra över. Jag har inte makten över mina yttre omständigheter. Men min egen rädsla för att misslyckas hindrar mig definitivt från att flyga, eftersom den hindrar mig att ens ta mig till avfarten.

tisdag 13 juli 2010

A penguin meets a man in a wheelchair. The penguin says:

"Greetings and salutations, sir. Pray tell, what is the purpose of your mobile aluminium gizmo?"
The man in wheelchair answers:
"Well, it seems like I've got a couple of useless limbs."

The penguin says, with much stupefaction:
"Did you say useless limbs?"

He flaps his penguin wings, sits himself in the knee of the man in wheelchair and says smiling:

"Birds of a feather."

Berke Breathed, Opus

fredag 9 juli 2010

Smart is not a four-letter word. That would be smar.

Jag sa upp mig idag. Jag kan inte veta om det var rätt beslut, för jag kan inte leva om mitt liv och göra andra beslut efter vilka jag kan avgöra vilket var det rätta. Einmal ist keinmal.

Min chef vet att hon behandlar mig hårt, men fick det att låta som att problemet ändå låg hos mig eftersom jag är så svag. Jag bryr mig inte längre, är jag så svag hade jag kanske inte slutat? Kanske är detta mitt första tecken på någon slags styrka.

Den här våren ska bli tiden då jag insåg att jag inte är en supermänniska. Så ofta när jag läser mina dagböcker tänker jag att jag önskar 14-åriga eller 16-åriga eller 20-åriga Anna T hade vetat vad jag vet nu. På samma sätt misstänker jag att 50-åriga Anna skulle säga till dagens Anna att hon måste lugna ned sig.

Så jag trodde att jag skulle kunna arbeta 100% och samtidigt studera 50%? jag förvånas när jag får underkänt på grammatiktentan, min första misslyckade tenta? Jag känner självförakt inför att inte klarat det? Jag trodde jag var smart men jag var dum. Intelligens är något annat än att göra sig själv olycklig.

Våren 2010 får bli tiden då jag inser att jag inte är skapad av järn. Jag stressade på och min kropp sade stopp. Jag mådde ständigt dåligt och min mage gjorde slut med mig. Jag är förvånad.

Superhjältar springer ändå bara omkring i fåniga trikåer. Mina pretentioner utgjorde mina spandex och fladdrande silvercape.

Kanske är jag en figur i en serieroman av Joanna Rubin Dranger som fast hon är ingeningenting finns hon ändå.

tisdag 6 juli 2010

Från början

Från början
Gästboken
låg framme uppslagen
men sidorna var tomma
och jag undrade ibland
varför du inte tog emot besök
aldrig släppte in någon i din trädgård
visste du från början att dom bara
skulle komma släpandes på ett grått dygn
och ge sig av nästa morgon
släpa med sej ett nytt ännu gråare dygn
eller var det så du såg på livet
och människorna
att dom trampade runt
i din kropp och trädgård
gick och tog på alla buskar och blad
rörde vid alla bär
och lämnade kvar sina nervsystem
lämnade kvar de första spadtagen
till en öde vindpinad motorväg
där papper och skräp blåser omkring
river upp sår i luften

Ur Svart som silver - Bruno K Öijer

Förenklingens komplexitet

Jag läste det här inlägget av Sleepless och slogs av den brillianta formuleringen

"du, jag tror också på individen, och jag tror på marknaden, men din extrema tilltro till dem, och bara dem, på precis alla områden i samhället, vittnar om just dina Privilegier mer än något annat du skulle kunna berätta för mig."

att jag tänkte på den flera dagar efteråt. Diskussioner så som den i det tidigare inlägget, kring individ och struktur fascinerar mig mer än någonsin, och allt som oftast slås jag av den tendens till förenkling av bandet dem emellan som ibland gör sig gällande (Sleepless alltså inte skyldig till detta). Enligt mig finns ingen med mer stingent analys av fenomenet än Pierre Bourdieu:
No doubt agents have an active apprehension of the world. No doubt agents do construct their vision of the world. But this construction is carried out under structural constraints (Bourdieu, 1994: In other words. Essays towards a reflexive sociology. Stanford university press, s. 130)

Mänskliga handlingar låter sig inte beskrivas av förenklingar som endera determinism eller medvetet handlande av fria subjekt. Båda måste till samtidigt om det ska gå att undvika de ytligaste, dummaste förklaringar av de komplexa relationer som konstituerar individer i sociala rum. För mig är det intressanta sättet detta sker på omedvetna och oreflekterade plan. Det övergripande målet för ett samhälle bör vara människors förmåga att ta makten över sina egna liv. Men detta måste göras med kunskap om att ingen människa ensam bär ansvaret för sin utveckling och livssituation. Detta bör också göras med kunskapen och insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra, globalt och lokalt. Den enskildas frihet är aldrig större än sin grannes.
The essential part of one’s experience of the social world and of the labour of construction it implies takes place in practice, without reaching the level of explicit representation and verbal expression… the categories of perception of the social world are essentially the product of the incorporation of the objective structures of the social space. Consequently, they incline agents to accept the social world as it is, to take it for granted (...) (Bourdieu, 1999, Language and symbolic power, Harvard University press, s.235).

måndag 5 juli 2010

Sri Lanka del 4

Den slutgiltiga spiken i kistan för min surfarkarriär utgjordes av ännu ett djur. Jag och J hade lånat varsin bräda från hostelet, havet var vasst av hårda vågor och brunfärgat av upprörd sand. Vid ett försök att bemästra brädan kände jag plötsligt en intensiv smärta i foten. ”Nånting bet mig” konstaterade jag mot J. Vi stannade upp en sekund. Sedan paddlade vi det fortaste vi båda någonsin paddlat tillbaka mot stranden. Jag skulle gissa att våra armars rörelser liknade hjulen på en ångbåt i superfart. Jag linkade upp och såg att jag blödde från ett sår i foten, kanske två centimeter brett. En lustig smärta började krypa uppför benet, som en slags trögflytande eld. När pojkarna som arbetade på hostelet fick syn på mig blev de förskräckta. De tog genast hand om mig, satte mig ned, hämtade hostelägaren. Han undersökte såret, konstaterade att jag förmodligen blivit stungen av en stingrocka. ”Ingen fara”, hävdade han, ”vi har medicin för det här! du behöver bara vara orolig om giftet når hjärtat, säg till om du känner att det börjar gå upp i ljumsken!”. Jag reagerade genom att få frossa. Förutom den intensiva, vita smärtan i såret gled en annan, trögare smärta upp genom låret mot ljumsken. Mannen hämtade en liten flaska med en svart vätska som han hettade upp under en tändare. Han baddade vätskan mot en bomullstuss och placerade den på mitt sår. ”Detta är bra mot skorpionbett!” log han uppmuntrande.

Resten av kvällen och natten upplevde jag den svåraste fysiska smärta jag någonsin fått utstå. Min fot brann. Lägg till oron för att dö och där har du mitt inferno. För första gången sedan jag var liten grät jag smärttårar. När jag lyckades lugna ned mig och övertyga mig själv om att jag inte skulle dö blev jag ändå ledsen över tanken på att resten av resan förmodligen var förstörd. Vi hade mer än en vecka kvar på vår månadssejour, hur skulle jag kunna gå, bada, resa nu? J försökte trösta, men hon var också orolig. Nästa morgon vaknade jag upp med ett fult sår, men smärtan var nästan helt borta. Jag hade inga problem att stödja mig på foten. Hostelägarens mirakelmedicin hade fungerat mer än utmärkt. Vi åkte vidare utan problem. Jag fick efteråt visserligen en ganska envis infektion och ett ärr, men inga bestående men. Nu har jag en stället ganska bra historia att dra, kan jag ibland tänka.

fredag 2 juli 2010

För att sommaren är kort

och allt fint är förgängligt och allt man håller kär är så kärt:
http://www.sincerelyyours.se/yours0143.php

/*emocheij*