onsdag 19 januari 2011

Viker undan täcket, minns ungefär vad jag drömde, minns gårdagen och ser att denna dag kommer bli likadan. Jag går till jobbet och jag går till gymmet och jag går till konsum och jag går hem. Men det var jag som var svaret på den berömda gåtan.

Dagarna bara går, liksom. Och jag mindes inte längre vad de skulle leda till?

1 kommentar:

Kerstin sa...

Snart, snart är det vår. Fåglarna kvittrar, solen skiner och livet känns plötsligt meningsfullt igen, kära du. Det måste det göra.