tisdag 18 mars 2014

Saker jag oroar mig för inför utsikten att någon gång bli förälder.


Jag vet att jag är ett stort barn som tänker så här. Var tar man vägen med all sin rädsla och oro?

-     Att min kropp ska gå sönder av graviditeten. Min mamma blev sjuk efter att hon fick mig. Hon hade ständiga smärtor och kunde inte sova ordentligt på flera år. Det måste varit ett helvete. Jag skulle inte klara av det, jag är inte stark som min mamma.

-          Att min kropp ska gå sönder av en förlossning. Min mamma kämpade i över ett dygn med min bror. Jag kom med kejsarsnitt. Jag får sådan ångest av tanken på att föda barn att jag börjar kallsvettas. Att spricka, att inte kunna ha sex, att inte kunna gå på toaletten som förut, att ha ont, att möta en sjukvård som är så bantad att barnmorskorna inte har tid att gå på lunch. Jag känner mig så otrygg och rädd inför tanken på att föda att jag tänker begära kejsarsnitt – och ja, jag vet att det också är farligt. Men jag är så jävla rädd.

-          Att vi ska bli ojämställda. Studie på studie visar att barn förändrar tidigare jämställda par till ojämställda par. Detta handlar främst om att kvinnan ändrar sina mönster för hur hon arbetar, både i hemmet och lönearbete. Mannen ändrar däremot inte mycket. När jag läser sådant får jag halsbränna av indignation. Att inte fler kvinnor förvandlas till bitterfittor över detta är mer än jag förstår. Om det hände mig och B (varför skulle det inte hända oss?) så kommer jag tappa respekt för mig själv, för B och för vår relation.

-          Att jag inte ska tycka om att vara förälder. Att veta att jag ångrar mig. Att sömnlösheten ska knäcka mig. Att få panik när barnet får ett hysteriskt utbrott (alla barn får hysteriska utbrott) för att jag hatar det beteendet så mycket. Att jag ska börja använda ironi och nedlåtenhet när barnet är barnsligt. Att jag ska längta bort, tillbaka till när jag fick vara min egen. Att jag ska hata mig själv för att jag känner så. Jag skulle känna mig som världens vidrigaste människa.

-          Att jag inte ska kunna göra mitt jobb för jag är för trött/har för ont/tar på mig någon slags superförälderroll (se ovan om ojämställdhet). Att min karriär går åt helvete. B jobbar jättemycket. Jag är rädd att han inte inser hur mycket hans liv kommer ändras av att få barn, hur det inte längre kommer att fungera. Att han kommer hata vårt liv och önska att vi aldrig skaffat barn.

-          Att jag kommer vägra anpassa mig, jobba lika mycket som förut, gå under av dåligt samvete, paja min relation med B, vara en dålig morsa som är gift med jobbet.

-          Att barnet får en sjukdom/åkomma som tär på oss emotionellt och ekonomiskt. Att ingenting blir glädjefyllt längre för mitt barn har ont/kommer aldrig kunna leva självständigt. Att jag kommer gå under av dåligt samvete för jag önskar att det hade kunnat vara ”normalt”.




6 kommentarer:

Ylva sa...

När jag tänker på det här känns det skönt att jag faktiskt får välja om jag ska ha barn eller inte.

Metronyx sa...

Hej. Genom att gå in på feministbiblioteket så klickade jag mig vidare på andra länkar.
Så hittade jag din blogg.
Har nu läst skrollistan, dvs alla inlägg som syns direkt. Så jag ser att du har mkt på din tallrik, inte undra på att du är något utmattad.
Men det jag tänkte på direkt är det här inlägget om rädslan, barn, livet efter osv.
Vet du vad jag önskar att någon hade talat om för mig när jag väntade mitt äldsta barn för sexton år sen? Inte halsbränna, gråtmildhet eller förlossningsrädslan i stort, utan att vad som händer vid en graviditet är som att någon räcker undan mattan under dina fötter.
Som den totala dramaqueen jag är hade jag väntat mig lite svängningar. Men inte en livstidsprenumenation på "ORO". Min barnmorska sa ofta att det ska vara såhär till viss del för att hur civiliserade vi än må vara bor grottmänniskor inuti oss som måste räkna ut allt man kan göra för att skydda avkomman.
I efterhand så tror jag att hon hade rätt. Nåväl, jag gick till en vänta-barn-psykolog, vilket var sjukt bra. För hormoner tar verkligen fram dina största rädslor och gör att du går på helspänn.
Att inte få ett normalt liv efteråt....det beror på definitionen av normalt.Du går igenom en mental lista som du förmodligen behöver beta av. Det gör dig inte till en weirdo utan visar att du är reflekterande och tänkande människa. Den dagen kommer att komma när du önskar att du skaffat en guldfisk, att din partner ska fatta att nu jävlar flyttar du till Tahiti och skiter i allt. Och vet du vad? Om du skickar ut en anonym enkät till tusen föräldrar så kommer majoriteten svara att det är normalt och något man kommer över trots de eviga skuldkänslor som följer föräldrar som en skugga.
Oj, det blev en lång kommentar men jag önskar bara att du fick känna att det är ok att känna!

Anna Tholl sa...

Jag är så tacksam för era svar! Jag tror mitt inlägg var ett "rop ut i tomheten". Tack så mycket. En vänta-barn psykolog kan nog vara en bra idé. Och visst är det skönt att vi har ett val.

Kram Anna T

S. sa...

Tack för ditt inlägg! Det täckte in ungefär allt jag har oroat mig för hittills under graviditeten. Jag upplever också att det finns en enorm press på att allt ska vara superhärligt och en ska vara så lycklig när en är gravid (i alla fall så länge som en inte har alltför uppenbara fysiska krämpor). Helt random personer vill att en ska bekräfta deras "Vad roligt! Vad härligt!" och jag har ibland lust att säga "För dig, som inte måste klämma ut ungen och ta konsekvenserna i ditt liv", fast istället blir det typ "Eh, ja, hehe".

Kanske också skulle fundera på den där vänta barn-psykologen....

Ida sa...

Jo men visst är det befogat att vara rädd. Graviditeter sliter på kroppen och en dåligt skött förlossning kan gå väldigt illa. Det finns en bra bok "Chosing cesarean - a natural birthplan" som jag rekommenderar dig att läsa. Jag har fött båda vaginalt och med planerat snitt och i mitt fall var kejsarsnittet en helt underbar förlossning, både innan, under och efteråt.

Det kommer alltid att komma stunder när du saknar ditt tidigare liv och barnet känns jobbigt och du orkar inte mer. De stunderna går över och vägs till råge upp av den otroliga kärlek och lycka det ger att ha barn.

Jag älskar mina barn, jag gillade inte speciellt att vara gravid och min vaginala förlossning var vedervärdig. Jag tror inte att någon verkligen går igenom den förändring som det innebär att få barn med odelade lyckokänslor hela vägen. Tvivel och oro är lika normalt även om det kanske är svårare att erkänna öppet för en del.

sara sa...

Tack för din öppenhjärtliga text! Har själv två barn och kan instämma i mycjrt av vsd de andrs kommenterst. Att ha barn är en ständig berg och dalbana. Jag har själv en psykisk ohälsa, skörhet, och detta ställer mig inför extra prövningar som förälder. Jag är dock glad över att jag vågafe iaf,tillsammns med en partner som sttöttar ochdelar ansvaret. Har dock sedanmjg själv blivit förälder en än ännu större respekt för att välja annat än egna barn i sitt liv. Försök att lyssna innåt, var ärlig mot både dig själv och din parner. Och våga välja eller välj bort. Ett liv utan egna barn behöver inte innebära att liv utan barn.