Glitterfittorna

I boken sprang hon inte - om tolkningen av Jane Eyre

2012-01-30T14:16:00.011+01:00

För några veckor sedan såg jag Fukunagas filmatisering av Jane Eyre och kände återigen en viss besvikelse över en regissörs tolkning av en kvinnas litterära verk (som jag skrev om Annauds filmatisering av Marguerite Duras Älskaren, vilket av någon anledning blogger inte låter mig länka till). Min besvikelse och övertygelse om att regissören inte förstått andemeningen i berättelsen berodde på en scen där Jane springer. Nedan förklarar jag varför:

Jane Eyre är en historia om självrespekt och att följa sina ideal. Precis som den närbesläktade Stolthet och fördom handlar den också om kärlek men framför allt om jämlikhet - mellan klasser och mellan könen. Det bärande temat i böckerna är enligt mig att möta kärleken på jämlika villkor (något jag även tidigare hävdat om filmen Dirty Dancing)

Elisabeth Bennett vägrar gifta sig med Mr Darcy när han förolämpar henne genom att fria till henne "trots att hon är av lägre klass" och hon bibehåller stolt sin självkänsla mot den snobbiga Lady Catherine de Bourgh som försöker förödmjuka henne av samma anledning:

"You are then resolved to have him?"
"I have said no such thing. I am only resolved to act in that manner, which will, in my own opinion, constitute my happiness, without reference to you, or to any person so wholly unconnected with me."

Jane Eyre är en historia om en människa som kämpar hela livet med att erövra sitt människovärde. Som barn mobbas hon av sin fosterfamilj. Hon sänds till ett uppfostringshem där hon får utstå misshandel och svält. När hon börjar arbeta på Thornfield Hall förälskar hon sig i Mr Rochester. Han hävdar att han älskar henne, men är gift med en galen kvinna som han spärrat in på vinden (för övrigt har denna historia gett upphov till en av de mest intressanta feministiska textanalyserna någonsin; The madwoman in the attic). Han erbjuder henne att bo med honom som hans älskarinna, medan hans sinnessjuka fru får "vård" på vinden. Hon vägrar, flyr och kommer inte tillbaka till Thornfield Hall förrän hon nåtts av nyheten att huset brunnit ned, att Mr Rochesters fru har dött och att han skadats allvarligt.

Berättelserna handlar alltså om kärlek, men kärlek på lika villkor, utan förödmjukelser, underkastelser eller kompromisser med de egna idealen. Jag menar att det är därför dessa böcker är så älskade av generationer av kvinnor.

Men i filmatiseringen av Jane Eyre händer något annat. Jane har flytt från Mr Rochester när hon inser att han har en fru och därför ljugit för henne och arbetar som lärarinna på landsbygden. Hennes välgörare prästen erbjuder henne äktenskap, men hon vägrar eftersom hon inte älskar honom. Så får hon en känsla, som om någon viskade till henne. Det är då hon springer. Hon når Thornfield Hall och upptäcker först då att huset brunnit. Hon återförenas med den nu blinde Mr Rochester.

Därför går också hela poängen förlorad. I filmen får Jane en känsla och återvänder till mannen som erbjöd henne en andra klassens tillvaro. I boken återvänder hon inte förrän hon vet att hon kan gå till Mr Rochester på sina egna villkor.

Elisabeth och Jane gör alltså inga egentliga revolutioner. De accepterar och bekräftar de strukturer av makt som omger dem i form av äktenskapet med en rikare man. Men i deras egna minirevolter mot en tillvaro dikterad av en definition av dem som mindervärdiga finns ändå något viktigt att ta fasta på.

Jag menar inte att Fukunagas version av Jane Eyre är sämre för att han är man. Men jag undrar om vi inte alla underskattar kvinnors längtan efter kärlek på jämlika villkor? Bilden av den kärlekstörstande kvinnan kan annars ofta vara den självuppoffrande, romantiska idioten som underkastar sig för kärleks skull. Jag uppskattar berättelser av kvinnor som inte utplånas av kärlek utan tvärtom kämpar för sin egen värdighet och för jämlikhet som villkor för kärleken.

Från forskare till forntomtar - om det feministiska och historiebrukliga samtalet

2012-01-26T14:11:00.006+01:00

Har ni tidigare stött på begreppet "forntomtar"? Det hade inte jag, tills för någon månad sedan då jag gick på ett seminarium om ett forskningsprojekt som handlade om just detta. Forntomtar är ett lite elakt uttryck för de personer som rör sig kring och skapar alternativa berättelser om kulturarv och kulturföremål. Exempel på dessa "tomtar" är ufologer som debatterar tolkningar av Stonehenge och Ales stenar. Berättelserna kämpar ofta mot den mer officiella, mer vetenskapligt grundade förståelsen som representeras av Riksantikvarieämbetet. Dessa personer har ofta en livlig och expansiv aktivitet på nätet där de för en envis kamp mot den marginalisering och ifrågasättande som de upplever sig bli utsatta för av vetenskapen eller myndigheter för kulturarvsfrågor.

En god parallell till dessa kulturarvstomtar är vad jag skulle vilja kalla "genustomtar". Med en livlig nit för de en debatt på internet (och vissa ledarsidor) där de känner sig starkt marginaliserade och maktlösa mot den mer etablerade historien som förs av "statsfeminismen" med stöd från landets genusvetenskapliga institutioner.

Feminismen har inte bara fel, enligt genustomtarna, den har dessutom att skylla för att män hatar kvinnor och därmed utsätter dem för våld. Där statistiken talar om kvinnors svagare position vad gäller tillgång till resurser, representation och rätten till frånvaro av våld och diskriminering globalt och nationellt, ståtar genustomtarna på den undertryckta sanningen: det är istället män som är diskriminerade! Vad är meningen med makt om man ändå hindras utöva den av jämställdhetsivrare? utropar de kränkt.

Det intressanta med forntomtarna och genustomtarna är just frågan om kunskap och makt. Både riksantikvarieämbetet och feminismen är utsatta för en ifrågasättande av dess legitimitet från eldsjälar vilka minsann aldrig sett en kvinna diskrimineras/ en arkeologisk utgrävning visa på vad arkeologerna säger att den gör.

Frågorna som är intressanta i båda fallen handlar om de värden och normer som uttrycks genom de sätt som officiella berättelser omtolkas/tolkas och används. Man kan undra varför en myndighet som bygger på vetenskaplig grund har svårt att hantera dessa historiebruk i marginalen? När börjar vetenskap värderas på samma villkor som ufologi? När förpassas en tolkning ut i marginalerna?

Handlar undergrävandet av vetenskapliga "sanningar" samman med hur officiella berättelser blir just berättelser på samma värdeskala som vardaglig kunskap?

När börjar "kunskap" handla om vem som skriker högst istället för den som strävat efter förståelse och grundad förklaring?

Jag vet inte med er men den här bilden gjorde min dag

2012-01-25T17:17:00.002+01:00

Nyliberalismen enligt Wendy Brown

2012-01-23T18:52:00.004+01:00

Ordet nyliberal används ibland i politiska diskussioner kring ideologi, men vad är nyliberalism egentligen, och vad kan personer och rörelser göra som önskar bemöta och bekämpa det? Den amerikanska statsvetaren Wendy Brown ger sitt svar i sitt paper ”Neoliberalism and the end of liberal democracy ” som är en del av samlingsboken Edgework: Critical essays on Knowledge and politics (2005). Jag tagit mig friheten att presentera hennes text här i sin kondenserade version (obs ändå för långt inlägg).

Wendy Brown hämtar i stort sin diskussion kring nyliberalism från Foucault’s föreläsningar på 70-talet vilka översattes av Thomas Lemke. Hon koncentrerar därför sin definition av nyliberalismen som en rationalitet vilken har börjat verka som governmentality – "a mode of governance encompassing but not limited to the state, and one that produces subjects, forms of citizenship and behaviour, and a new organization of the social" (s.37).

Brown börjar med att skilja på liberalismens ekonomiska och politiska variant, och placerar nyliberalismen på dess ekonomiska sida. Men nyliberalismen bär också på en social analys: när den fungerar som governmentality, dvs som politisk styrning, fokuserar den inte primärt på ekonomin, "it involves extending and disseminating market values to all institutions and social action” (min kursiv, s. 39f).

Nyliberalismens främsta ambition är alltså att ställa alla dimensioner av mänskligt liv under marknadens logik:

While this entails submitting every action and policy to considerations of profitability, equally important is the production of all human and institutional action as rational entrepreneurial action, conducted according to a calculus of utility, benefit, or satisfaction against a microeconomic grid of scarcity, supply and demand, and moral value-neutrality. Neoliberalism does not simply assume that all aspects of social, cultural, and political life can be reduced to such a calculus; rather, it develops institutional practices and rewards for enacting this vision (s. 40)

Nyliberalismen agerar alltså som socialdemokratin tidigare gjorde; den institutionaliserar marknadslogik på samma sätt som vänstern tidigare skapade institutioner och lagar för att säkra, underbygga och skydda jämlikhetsvärden. Nyliberalismens relation till staten blir därför att säkra att staten fungerar som ett företag: uträkningar av kostnader och fördelar blir dess mål och dess funktioner blir beskrivna i entreprenöriella termer. Detta handlar också om en utvidgning av en ekonomisk logik till sfärer som tidigare identifierat sig som relativt icke-ekonomiska, så som kulturen.

Nyliberalismen fungerar normativt på individnivå genom att konstruera subjekt till entreprenöriella aktörer i varje del av livet. Brown skriver:

It figures individuals as rational, calculating creatures whose moral autonomy is measured by their capacity for “self-care” – the ability to provide for their own needs and service their own ambitions. In making the individual fully responsible for her- or himself, neoliberalism equates moral responsibility with rational action; it erases the discrepancy between economic and moral behaviour by configuring morality entirely as a matter of rational deliberation about costs, benefits, and consequences. But in so doing, it carries responsibility for the self to new heights: the rationality calculating individual bears full responsibility for the consequences of his or her action no matter how severe the constraints on this action – for example, lack of skills, education, and child care in a period of high unemployment and limited welfare benefits. Correspondingly, a “mismanaged life”, the neoliberal appellation for failure to navigate impediments to prosperity, becomes a new mode of depoliticizing social and economic powers and at the same time reduces citizenship to an unprecedented degree of passivity and political complacency (s.42f).

Neoliberala subjekt kontrolleras alltså genom ”friheten” att alltid ha fullständig ansvar för sina liv, eftersom konsekvenserna av denna frihet blir moraliserade.

En klassisk liberal demokrati har historiskt försökt skydda medborgare mot en outhärdlig tillvaro dikterad endast av marknaden och marknadens värderingar. Detta är detta skydd som nyliberalismen önskar nedmontera när den underställer varje aspekt av livet ekonomisk rationalitet, utan att fråga vilka mål och värderingar demokratin skyddar (för att istället fråga hur demokrati främjar vinst och tillväxt). Brown går så långt att hon menar att "Liberal democracy cannot be submitted to neoliberal political governmentality and survive (s.48).

Vänstern (och de som hör till den mer klassiska politiska liberalismen) behöver därför strategier för att utmana nyliberalismen genom intelligenta motvisioner om vad som är värdefullt i ett samhälle. Enligt Brown måste en framgångsrik vänster se till de begär människor har, inte efter pengar eller objekt, men efter skönhet, kärlek, mental och fysisk hälsa, meningsfullt arbete och fred.
Problemet är att gapet mellan demokratiska ideal och levd erfarenhet inte längre kan utnyttjas, eftersom demokrati inte längre äger diskursen kring vad som är politisk legitimitet och det goda livet, då både frihet och jämlikhet har omdefinierats av nyliberalismen.

”The left cannot count on revealed deception, hypocrisies, interlocking directorates, featherbedding, or corruption to stir opposition to the existing regime. (...) political reasons and reasoning that exceed or precede neoliberal criteria have ceased to matter much. This is serious political nihilism” (...)

Brown skriver ur ett amerikanskt perspektiv, men hennes beskrivningar av en ny sorts moralisk norm kopplad till ekonomisk logik verkar ändå bekanta. Alla som arbetat inom offentlig sektor har upplevt New public management-doktrinen. Hennes beskrivningar av vänsterns alternativ verkar en aning lösa, men om man tar den nya ekonomiska doktrinen på allvar har hon en poäng. Människan kan aldrig beskrivas efter fullständigt ekonomiska rationaler, detta menar jag är inte ens den största delen av hennes vara.

Hennes text måste dock tolkas i ljuset av svensk politik och översättas till svensk politiskt vara. Hennes analys av den ekonomiska rationalitetens spridning till varje sfär av vår mänskliga tillvaro verkar så ändå mycket mörk. Men vad är det som händer exempelvis när Bildt aldrig på allvar hotas från sin ministerpost trots uppgifter om kopplingar till ett bolag anklagat för inblandning i folkmord?

Är det en slags politisk nihilsm, som motiveras av att sagda bolag trots allt uppfyllde den ekonomiska rationaliteten att tjäna pengar?

Socialdemokrater vilsna i en förändrad verklighet - Walter Korpi

2012-01-22T18:39:00.003+01:00

Hela detta inlägg är Walter Korpis analys av socialdemokraternas kris efter valet 2010, publicerad här (pdf). En såpass viktig publicering i ljuset av vad som sker inom socialdemokratin just nu att jag vill citera hela artikeln och hoppas att fler vinnlägger sig om att göra pålästa analyser av socialdemokratins det politiska läget. Enjoy!

Hela folket i arbete! Den parollen bar upp den svenska socialdemokratins efter- krigsprogram och lade grunden för partiets starka ställning bland väljarna fram till 1980-talet. Full sysselsättning blev basen för individers och familjers livsprojekt. Från den basen kom arbetare och tjänstemän att under efterkrigstiden se sig som löntagare, som på goda grunder kunde rösta på partiet. Det gamla mot- satsparet arbetarklass och medelklass smälte nu gradvis ihop till ett stort kollektiv av löntagare med viktiga gemensamma intressen i bevarad full sysselsättning, hög kvalitet i sjukvård och skola samt i socialförsäkringar som gav trygghet för inkomsten när man blev sjuk, arbetslös eller gammal. Nyckeln till socialdemo- kraternas väljarstöd var inte att deras program på något särskilt sätt gynnade medelklassen utan att partiet hade en reformstrategi för gemensamma intressen hos flertalet löntagare. Också i andra västländer gav kampen mot arbetslöshet och för full sysselsättning dragkraften för socialdemokraternas växande stöd.
I Sverige som i de andra västeuropeiska länderna har de socialdemokratiska partiernas väljarstöd nu rasat. Orsakerna till detta ras är inte att väljarnas värderingar i grunden har förändrats. Den rimligaste förklaringen är att målet om full sysselsättning nu har försvunnit bortom synranden och att socialdemokraterna har förlorat greppet om arbetslösheten eller inte längre verkar bry sig. I bakvattnet till en mycket hög arbetslöshet som kommit för att stanna stärker främlingsfientliga partier ställningarna som protestpartier när andra partier inte kan peka ut lösningar.
Årets valrörelse blev främst en tävling i skattesänkningar, de borgerligas naturliga och bästa gren. Socialdemokraterna använde inte ens de öppningar för satsning på fler jobb i offentlig sektor som regeringens finanspolitiska råd och Konjunkturinstitutet pekat på. För att få perspektiv på socialdemokraternas nu plågande vilsenhet börjar jag här med att titta långt in i backspegeln för att se hur vi kommit in i den nuvarande situationen. Från denna positionsbestämning kan vi sedan diskutera vägvalen framåt.

Varför full sysselsättning under trettio år?
Människorna samarbetar för att göra kakan större. Men hur ska den växande kakan delas upp? På den frågan finns det inga bestående lösningar. I stället har vi här en ständigt pågående fördelningskonflikt mellan olika intressegrupper. Nivån på arbetslösheten är en viktig mätare på utfallet av dragkampen mellan breda grupper av löntagare och näringslivets makthavare. Efter slutet av det första världskriget 1918 kom höga arbetslöshetstoppar (se Figur 1).

Många sam hällsforskare och politiker hade väntat sig en liknande utveckling också efter det andra världskriget 1945. Men i stället fick vi då en tvärvändning mot mycket låga arbetslöshetsnivåer under ett trettiotal år framåt. Som lägst låg den genom- snittliga nivån då länge under två procent. Hur kom det sig att vi då som i en handvändning gick från massarbetslöshet till full sysselsättning?
Den enskilt viktigaste drivkraften bakom denna vändning var att efter fredsslutet blev i de flesta västländerna socialdemokrater för första gången i historien regeringspartier eller det viktigaste oppositionspartiet. Denna oväntade föränd- ring av politiska maktförhållanden och det växande väljarstödet gav socialdemo- kraterna initiativet. De kunde sätta den politiska agendan för att nå och bevara mycket låg arbetslöshet. Av rädsla för väljarnas vrede vågade de borgerliga och kristdemokratiska partierna inte annat än att hålla god min och acceptera låg arbetslöshet. Under den långvarigt låga arbetslösheten minskade inkomstskill- naderna mycket tydligt i de flesta västländer.
Men de politiska motsättningarna om arbetslösheten levde hela tiden kvar. År 1960 gjordes en studie där ekonomer i åtta västländer fick rangordna vilka prioriteringar olika partier i praktiken gjort när det gällde ett antal viktiga politiska mål.2 Ett av målen var full sysselsättning, ett annat låg inflation. Resultaten visade att endast de socialdemokratiska partierna konsekvent satte full sysselsättning högst och låg inflation lägst. Konservativa och liberala partier gjorde lika konsekvent den motsatta värderingen: låg inflation högst, full sysselsättning lägst. Inte heller Europas starka kristdemokratiska partier har någonsin haft full sysselsättning som ett högt prioriterat mål.

Långvarigt låg arbetslöshet minskar företagens vinster
Den kritik de borgerliga partierna i Europa under 1960-talet oftast förde fram var att regeringarna främst måste motverka den ökande inflationen. Fram till det andra världskriget var inflationen allmänt mycket låg. Då ledde löneför- handlingar ofta till långa arbetskonflikter, inte sällan lockouter för att sänka lönerna. Regeringarna gjorde inte mycket mer än att se på när guldmyntfoten och riksbankernas vägran att sänka sina styrräntor för att öka sysselsättningen gav mycket hög arbetslöshet. När regeringarna efter 1945 gick in för att hålla arbetslösheten nere fick vi vad som ofta kallades en spiral av ökande löner och priser, där arbetsgivarna i förhandlingarna kunde gå med på att höja lönerna för att i nästa steg kompensera sig genom att höja priserna. Arbetskonflikterna blev nu korta men ökade i omfattning.
Bekymren för inflationen delades också av löntagarna, inte minst i Sverige där bl a LO och Gösta Rehn drev kampanjen ”Hata inflationen!” I flera länder provade man olika former av trepartsförhandlingar, där arbetsgivare och lön- tagare i samverkan med regeringarna sökte lösningar som t ex i de svenska s k Hagarundorna.

Men ökande inflation var inte främst en fråga om mera luft i lönekuverten. Den långvarigt låga arbetslösheten minskade löntagarnas underläge i förhål- lande till arbetsgivarsidan och ledde i praktiken till att arbetsgivarna nu måste förhandla med fackföreningarna också om sina vinstandelar. I de europeiska länderna blev resultaten av dessa förhandlingar att sedan 1950 ökade löntagarnas andel av bruttonationalprodukten gradvis på vinsternas bekostnad (Figur 2).

Den långvarigt låga arbetslösheten pressade företagens vinstnivåer. Samtidigt blev fackföreningarna starkare och viktiga politiska maktfaktorer. Löntagarnas inflytande växte. Man började ifrågasätta arbetsgivarnas rätt att ensidigt leda och bestämma på arbetsplatserna. I Europa ökade arbetskonflikterna med Paris 1968 som det stora utropstecknet.

Hur skrämma väljarna med hög arbetslöshet?
I det läget tillsatte samarbetsorganet för de rika västländerna – OECD – en utred- ning som 1970 kom med sin rapport Inflationen – Det nuvarande problemet.3 Vid sidan av penningvärdesförsämringen redovisar rapporten löntagarnas växande andel på vinsternas bekostnad som det centrala problemet. Enligt rapporten har denna situation uppstått genom att regeringarna i valet mellan låg inflation och låg arbetslöshet av rädsla för väljarnas dom alltid har valt låg arbetslöshet. På 30- talet såg väljarna hög arbetslöshet som något naturligt och oundvikligt. Under efterkrigstiden skulle väljarna direkt peka ut regeringen som ansvarig för en växande arbetslöshet och straffa den vid nästa val. Rapporten slutar med rekom- mendationen att regeringarna nu ska låta arbetslösheten öka. Men här ser man ett stort pedagogiskt problem: Hur ska regeringarna lära väljarna att av fruktan för hög arbetslöshet hålla tillbaka sina lönekrav utan att man behöver läxa upp dem med att verkligen få känna på hög arbetslöshet?

Vad OECD sett som sitt stora pedagogiska problem – att låta arbetslösheten öka utan att ansvaret drabba regeringen – fick en dramatisk lösning. Efter kriget mellan Israel och arabländerna höjde de oljeproducerande ländernas samarbetsorgan – OPEC – drastiskt oljepriset först 1973 och sedan 1979. Dessa extrema höjningar fick västländernas ekonomier att skära ihop och i de flesta länder ökade arbetslösheten. I England visade Thatcher, att när man kunde peka på oljechocken som orsak till hög arbetslöshet kunde regeringen bli omvald trots hög arbetslöshet. I de dåvarande EG-länderna lade man nu om den ekonomiska politiken mot nya men kära mål. Dessa länder övergav full sysselsättning och styrde därefter i stället mot låg inflation. EFTA-länderna Sverige, Norge, Finland och Österrike försökte att med andra medel bevara hög sysselsättning.

Gösta rehn: Full sysselsättning inte längre tillåten

Den tidigare LO-ekonomen Gösta Rehn, som följt den här utvecklingen på nära håll, sammanfattade i en artikel 1987 utvecklingen under den här tiden så här:

”Det är möjligt att den plötsliga ökningen av arbetslösheten efter den första uppgången i oljepriserna 1973 inte hade planerats av regeringarna. Men när den kom var de glada över att se att arbetslösheten inte var politiskt så farlig som de hade trott. ... Det skede vi nu är inne i kan karakteriseras så att full sysselsättning inte längre är tillåten. ... Regeringarna ska inte försöka att alltför snabbt få tillbaka full sysselsättning. De måste följa den smala vägen mot en något bättre tillväxt och sysselsättning, och fackföreningarna ska lära sig läxan: att inte höja lönerna så att det uppstår arbetslöshet. Om fackförening- arna sköter sig bra och trycker ned medlemmarnas löner kan de anförtros, att som belöning få en nivå något närmare full sysselsättning. Men uppenbarli- gen kan sysselsättningen aldrig verkligen tillåtas att bli full sysselsättning. ... Arbetskraftsanvändningen bör hållas så mycket under full sysselsättning att fackföreningarna och deras medlemmar ständigt påminns om ’läxan’. ... Självklart erkänner ingen regering, att hög arbetslöshet är ett mål eller ett centralt medel för att uppnå prisstabilitet och en önskad tillväxtnivå.”4

ECB och Stabilitetspakten elstängsel mot löntagarna
De starkaste politiska krafterna bakom den Europeiska Unionen, bland dem de kristdemokratiska partierna, gav första prioritet åt uppgiften att bygga upp den Europeiska Centralbank (ECB) med ett enda och snävt mål: att bevara en låg inflation. Den amerikanska centralbanken har ett mycket bredare mål: att också uppnå god sysselsättning och tillväxt vid sidan av inflationsbevakningen. Till skillnad från USA har Europa haft både starka fackföreningar och socialdemokratiska partier. Den enda och snäva uppgiften för ECB att hålla låg inflation var ett sätt att med dubbla lås gardera sig mot att Europas starka socialdemokratiska partier och fackföreningar skulle kunna vattna ut inflationsbekämpningen med försök att motverka hög arbetslöshet.

ECB:s nuvarande regelverk gör att banken som sin centrala uppgift har att höja styrräntan för att ”kyla ned” en situation när arbetslösheten blir så låg att inflationen riskerar att öka. Men inflation, arbetslöshet och löntagarnas andel av produktionen är mycket nära förbundna. Genom att hålla låg inflation kommer den politiken att på samma gång också leda till hög arbetslöshet och att minska löntagarnas andel av produktionens resultat. Efter 1980 har löntagarnas andel av BNP klart sjunkit (Figur 2).

Som jag nämnt ovan försökte fackföreningarna och socialdemokraterna i flera västeuropeiska länder att under 1970- och 80-talen få med arbetsgivarna på breda uppgörelser, där löner, skatter och en del andra viktiga frågor samtidigt kunde förhandlas. Dessa olika former av ”politiska förhandlingar” blev delvis ganska framgångsrika. Men när arbetsgivarna och de borgerliga partierna nu såg en möjlighet att genom hög arbetslöshet ensamma kunna bestämma, att slippa förhandlingar och kompromisser, var det ur deras synpunkt rationellt att välja den utvägen.

ECB och dess enda målsättning för låg inflation är nu en del av den europeiska konstitutionen. Förändringar i dessa grundlagar kräver i princip godkän- nande av samtliga medlemsländer. Det blir ytterst svårt för att inte säga nära nog omöjligt att i den här frågan få fram någon ändring. ECB och stabilitetspakten kring EMU har kommit att bli ett elstängsel, som snabbt ger en stöt i form av stigande arbetslöshet om löntagarna avviker från den ”rätta vägen.”

Socialdemokrater övertar borgerlig syn på välfärdsstaten

Det var inte många ledande socialdemokrater som i valrörelsen ifrågasatte al-liansens påståenden, att välfärdsstaten lett till ett växande ”utanförskap” genom onödiga sjukskrivningar mm och blivit en huvudorsak till hög arbetslöshet. Detta ”utanförskap” var särskilt stor bland kvinnor i offentlig sektor. Här bör man komma ihåg att de hårda neddragningarna efter krisen 1991 särskilt drabbade kvinnor i offentlig sektor, där mycket personal drogs bort medan arbetsuppgifterna blev kvar för att utföras av färre anställda. Studier visar t ex att skadlig stress bland LO-kvinnorna under den här perioden ökade markant i offentlig men inte i privat sektor.

Som en viktig del av sin offensiv mot socialdemokratin drev näringslivet under 1980-talet intensiva kampanjer om att ”den svenska modellen” efter 1970 allvarligt försämrat Sveriges ekonomiska tillväxt i jämförelse med de andra OECD- länderna. Annonserna påstod att om Sverige haft samma tillväxt sedan 1970 som andra OECD-länder skulle varje svensk familj ha fått 100 000 tals kr mer i hushållskassan. Bland OECD-länderna fanns 1970 fattiga länder som Turkiet, Grek- land, Portugal och Spanien, medan Sverige tillsammans med en del andra länder var klart rikare. Men samma tillväxt räknat i kronor per invånare blir betydligt mer i procent för ett fattigare land med låg utgångsnivå än för ett rikt land med högre utgångsnivå. Vrångbilden av att Sverige ”halkar efter” byggde på en sådan vinkling. Dessa effektivt vinklade kampanjer har lämnat bestående spår i verk- lighetsbilden också hos ledande svenska socialdemokrater.

Att skatter och välfärdspolitiska reformer kan minska ekonomisk effektivitet och tillväxt är något som politiker och forskare bör ha i minnet. Men vi måste också se på fakta. Med ett räkneexempel kan vi illustrera hur näringslivet kampanjmakare fått fram den svenska eftersläpningen. Anta att vi vill jämföra effekterna av två olika träningsmetoder i höjdhopp på en amatör med 100 cm som personbästa och en distriktsmästare med rekord på 200 cm. Anta att båda efter avslutad träning ökat sitt personbästa med 10 cm. Enligt näringslivet räk- nemodell har amatören då vunnit eftersom han ökat med 10 % från sitt utgångs- värde. Mätt på samma sätt i procent av utgångsvärdet har distriktsmästaren ju bara ökat med 5 %. Om distriktsmästaren ökat lika mycket (10 %) som amatören skulle han ha förbättrat sitt rekord med hela 20 cm!

Den här sortens räkneövningar kunde ha lagts i glömska men de fortsätter att spöka bland ledande socialdemokrater. Ett exempel är det studiematerial som partimedlemmarna fick att diskutera inför partiets s k tillväxtkongress 2004. Studiematerialet var utarbetat under ledning av Thomas Östros, Pär Nuder och Jens Henriksson. Där fick partimedlemmarna läsa, att om Sverige sedan 1970 haft samma tillväxt som andra jämförbara länder hade vi varit betydligt rikare: ”I genomsnitt hade svenska hushåll haft 12-13 procent högre inkomster och den of- fentliga sektorn hade disponerat över 100 miljoner kronor mer än nu.” Partimedlem- marna fick sedan i uppgift att diskutera hur vi skulle kunna ha använt denna av oss nu bortslösade rikedom. Detta budskap till partimedlemmarna byggde helt på den räknemodell som introducerats många år tidigare av Näringslivets Ekonomifakta och som blandar ihop förändring i kronor och förändringar i procent från olika utgångsnivåer.

Om vi ska dra slutsatser om politikens effekter på tillväxt måste vi på något sätt ta hänsyn till skillnader i ländernas utgångsnivåer. Ett sätt är då att jämföra Sverige med länder som har samma höga utgångsläge, dvs de sex europeiska länder som 1970 tillsammans med Sverige tillhörde de rikaste OECD-länderna. Dessa sex länder var Danmark, England, Frankrike, Holland, Schweiz och Tyskland. Deras välfärdsstater skiljer sig på olika sätt från den svenska. Vi kan här jämföra hur nivåerna av BNP per invånare förändrats från 1950 och fram till 2008 i internationellt jämförbara mått på köpkraft för Sverige och för medelvärdet av de sex andra rika länderna (Figur 3).

Vi ser att från starten 1950 följer den svenska tillväxtlinjen fram till 1990 mycket nära medelvärdet för de sex andra rika länderna. Uträknat i procent blir ökningen lika stor för Sverige som för de sex andra rika länderna.

Det klara brott i Sveriges tillväxtlinje efter 1970 som så många trott på finns det helt enkelt inte. När näringslivet och tongivande ekonomer hävdat att den svenska välfärdsstaten allvarligt skadat vår tillväxt fanns det inte något som helst stöd för detta i OECD-siffrorna fram till 1990. Vi ser i figuren att den enda stora skillnaden mellan tillväxten i Sverige och i de sex länderna kom 1991-93, medan Bildt var statsminister. Detta fall var inte en försenad effekt av välfärdspolitiken. Till de näraliggande orsakerna hör i stället avregleringen av bankerna 1985, nå- got som i samspel med skattereformen 1991 drastiskt minskade efterfrågan inom landet under en internationell konjunkturnedgång när arbetslösheten tredubb- lades och vi fick en valutakris med 500 procents ränta hos riksbanken. Men efter 1993 har Sveriges BNP-nivå stadigt ökat så att vi under de senaste åren åter är på samma nivå som de med oss mest jämförbara sex länderna.

Vad göra?
Det nytänkande som nu behövs bland socialdemokraterna bör främst riktas in på hur man i nuvarande verklighet kan identifiera och i praktisk politik föra fram reformer som är relevanta i vardagen för breda grupper av löntagare. För- nyelsen med fokus på miljöfrågorna samt för jämställdhet mellan kvinnor och män har här varit positiv. Men när andelen (s) röstande minskar både inom LO och TCO bör man åter ta upp de grundläggande frågorna om arbetslivet och ekonomisk ojämlikhet.

I motsats till näringslivets åsiktsfabriker har arbetarrörelsen en tankesmedja som i fråga om kvalitet ligger på en mycket hög nivå. Där har Anne-Marie Lindgren nyligen påtalat hur partiets uppmärksamhet på den ekonomiskt betingade ojämlikheten och utvecklingen på arbetsmarknaden länge minskat trots att för- ändringarna varit klart negativa för löntagarna (Arbetarrörelsens tankesmedja, Om S-förnyelsen 2010-11-17). Där konkretiserar hon de problem som jag här beskrivit. Jag avslutar därför med att instämma i det Lindgren skriver:

”Vi har sedan 90-talets mitt haft en tydligt ökad utsortering från arbetsmarknaden, betingad av allmänt skärpta krav på tempo, stresstålighet och prestationsförmåga. Vi har också en tydlig tendens till försämring av anställnings- och arbetsvillkor: Fler tillfälliga anställningar, uppdelade arbetssche- man, hårdare tidspress, minskade möjligheter att påverka det egna arbetet, ökade krav på arbetsinsatser utöver ordinarie arbetstid, omvandling av an- ställningar till uppdrag (microföretag), osv. Utvecklingen är mest märkbar för LO-grupperna men syns också inom tjänstemannayrkena – särskilt kraven på (obetalt) övertidsarbete har ökat på många håll.
Att partiet inte riktigt såg detta ledde, bland annat till, att man felbedömde orsakerna till att anspråken på såväl a-kassa som sjukförsäkring ökade från 90-talets slut. I statistiken syns tydligt att huvudorsaken är ökningen av såväl långtidsarbetslöshet som långtidssjukskrivningar. Båda har ett tydligt samband utsorteringen på arbetsmarknaden. Men förklaringarna, även inom socialdemokratin, kom att sökas i att trygghetssystemen var för generösa, och botemedlet låg i snävare bedömningar. Utsorteringsmekanismerna inom ar- betslivet fick däremot fortsätta att verka.
Tjugo år tidigare skulle socialdemokratin inte gjort den missen. Men perspektivet har långsamt men säkert förskjutits under trycket av den allt starkare marknadesideologin: det som kallades ekonomiska incitament hade blivit den dominerande förklaringen, medan sociala och strukturella faktorer mer och mer hamnat i bakgrunden. På samma sätt trängde marknadstänkan- det igenom i politiken i övrigt: avregleringar, privatiseringar, pengsystem och marknadsbaserade modeller (beställa-utföra) igenom i den offentliga förvaltningen. ...Förändringarna syftade till större effektivitet och bättre kvalitet i samhällssektorn, men vad de konkret innebar var att de politiska, demokratiska, möjligheterna att upprätthålla kvalitet och effektivitet faktiskt minskade – och att kvalitet och effektivitet därmed sjönk. Ingen torde i dag anse avregleringen av elmarknaderna och av SJ hör till socialdemokratins mest lyckade projekt. Och regelverken för de privatiserade verksamheterna inom den of- fentliga sektorn har så stora luckor att skattepengar bara rinner iväg.
I praktiken används ordet ’förnyelse’ i dag om förändringar i riktning mot en borgerlig, marknadsinfluerad samhällsbild. Men socialdemokratisk ’förnyelse’ borde, med ledning av erfarenheterna från 90-talet likaväl som från dagens forskning, snarare innebära en renovering av den äldre insikten om det nödvändiga av en politisk reglering av marknaderna – och ett sökande efter de i dag ändamålsenliga metoderna för det.
Den tillväxtpolitik för nya jobb, som alla efterlyser, skapas således inte av vare sig sänkt restaurangmoms eller subventionerade hushållstjänster. Den handlar om samhällsinsatser för vissa grundläggande förutsättningar: utbildning, infrastruktur (typ kollektivtrafik som fungerar även när det snöar... ) och tillgång till kapital. Det handlar om åtgärder för ett effektivt samarbete mellan forskning, företag och regioner....
Och det handlar om att våga ta itu med utsorteringen på arbetsmarknaden och se att den handlar om mekanismer i arbetslivet, som har effekter för jämlikheten likaväl som för samhällsekonomin. För att komma åt dem måste åtgärderna, på det ena eller andra sättet, kopplas till arbetslivet – inte till trygghetssystemen.”

Noter
1. I Figur 1 gäller siffrorna fram till 1939 för Sverige och Storbritannien. Från 1950
och framöver visar figuren medelvärden för 14 västländer med socialdemokrater i regeringsställning eller som det viktigaste oppositionspartiet. Dessa länder är Australien, Nya Zeeland och Japan samt 11 länder i Europa, nämligen Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge, Sverige, Schweiz, Storbritannien och Österrike. Samma 11 länder finns också med i Figur 2. I Kanada, USA, Irland och
Italien saknades socialdemokraterna både i regeringsställning och som det viktigaste oppositionspartiet.
2. Länderna var Belgien, Frankrike, Italien, Kanada, Nederländerna, Norge, Storbritannien och England (se E.S. Kirschen m fl 1964. Economic Policy in Our Time (Amsterdam: North Holland.).
3. OECD. 1970. Inflation – The Present Problem. Paris: OECD.
4. Gösta Rehn 1987, “State, Economic Policy and Industrial Relations in the 1980s: Problems and Trends. Economic and Industrial Democracy (vol 8, no 1): 16-93. Mina kursiveringar.

Plötsligt där bakom

2012-01-20T16:40:00.005+01:00

Det kan komma helt plötsligt; man minns.

Vardagens stress lägger ett däst bomullslock över verkligheten.

Jag kan svara på sms som säger: "Love you!" Med ett trött: "Love u too!"

Men det är som att känslan är satt på mute.

Så kommer den helt oannonserat; på bussen, på föreläsningen, när man äter lunch.

Hjärtat sväller, bröstet sväller, underlivet dunkar: jag är kär.

Det finns där hela tiden bakom fast jag är trött, stressad, fast i bomullsvardagen.

Meat on twitter

2012-01-20T14:00:00.001+01:00

En trend kan börja anas;
inom matlagning på stockholmsborden
att tillaga kött på mångfaldiga vis
av ankfett och bacon dryper orden

Vem kan inte låta bli att fascineras
hur dessa underliga rätter sig sprida
köttsallad, griskind och baconkola
köttälskarna verkar planer smida

Konfiterad griskind, får det lov att smaka?
Ta även gärna för er av grisens haka!
I Stockholms finare kretsar börjar nu stekas
hela djuret i långkok och gelatin smekas

Men vad handlar då väl
denna nya carnivora kreativitet om?
slakta nu själv din kalv och din säl
eller bada i kunglig löjrom

Kan det vara så
att mat kan vara ideologi?
i så fall tror jag att jag stannar
nöjd i min vegetariska filosofi.

Victim-blaming oh no you didn't!

2012-01-08T17:42:00.005+01:00

Igår läste jag denna text av Sakine Madon; en kritik av feminism i ljuset av en diskussion kring farliga silikoninlägg och kvinnors val kring sina kroppar. Det var en spännande text, men inte enligt mig för dess kritik av feminister (för vilka är det hon egentligen pratar om?) utan för att jag anser att den speglar en viss förståelse av den fria viljan.

Den fria viljan är en filosofisk debattpunkt som också fungerar som en tydlig skiljelinje mellan höger- och vänsterpolitiska idéer. Jag tolkar Madon som att hon anser att ”feminister” dumförklarar kvinnor som väljer att skaffa silikon i brösten genom att beskriva dem som offer. Problemet med den bilden är att den lätt ger sken av att Madon anser att människors val alltid är helt befriade från de omständigheter som omger dem, samt att de alltid är oproblematiska då människor gör ”medvetna val”, t.o.m när dessa val får konsekvensen att människan far illa. Att kritisera dessa val därför, blir att offerförklara.

En alternativ syn på det fria valet, som jag antar representerar de ”feminister” som kritiserar att kvinnor väljer att skaffa silikoninlägg, är att dessa kvinnor är påverkade av normer och ideal för hur kvinnor ska se ut, ideal som i grunden är skadliga för kvinnors självbilder och självförtroenden, eftersom de är onåbara utan kirurgiska ingrepp och ofta rigorösa bantningsprogram.

Det handlar alltså inte om att dumförklara eller offergöra, som Madon menar, utan att försöka se alternativa sätt att förhålla sig till sin kropp som inte orsakar skada, samt att fundera över vilka hinder det finns till dessa sätt. Kvinnor som opererar in silikon i sina bröst agerar inte som idioter. Tvärtom skaffar dom sig de medel de kan för att bli lyckliga enligt de regler som gäller i den tid och det samhälle de verkar i. Frågan är bara; om detta medför skador, bör vi då inte ifrågasätta dessa handlingssätt? Borde det inte finnas alternativ? Om dessa ideal får som konsekvensen att många kvinnor har svårt att acceptera sin kroppar och ger dem ångest, är de inte då värda att försöka bekämpas? Vem vinner på att detta sker? Det handlar helt enkelt om att fråga varför vi gör de val vi gör och vilket samhälle det skapar.

Det blir därför angeläget att fråga sig varför debattörer som Madon anklagar feminister som kritiserar handlingar som kan vara skadliga för att göra kvinnor till offer. Jag tror nämligen inte att Sakine Madon är dum. Hon vet att vi påverkas av vår tid, vår omgivning, det vi läser, de vi lyssnar på, de vi möter. Om hon inte gjorde det skulle hon aldrig arbeta som skribent.

Kan det vara så att oviljan att se bortom de val som verkar förnuftiga här och nu, ett slags en-dimensionellt tänkande, har politiska orsaker? Om vi alla är fullständigt ansvariga för våra beslut, även när vi skadar oss själva, och om dessa beslut anses skapade isolerade från de normer, ideal, tids- och platsbundna förståelse, var finns då incitamenten för att någonsin ändra något? Finns det då något som någonsin är problematiskt? Finns då plats för politiken?

Enligt den logiken blir alla försök att diskutera strukturer, normer och förståelser paternalism. I så fall hävdar jag på samma sätt att en argumentation likt Madons är att lämna folk i sticket. Jag är nyfiken på vilken feminism det var som hon attraherades av från början? En som strävar till att stärka kvinnors position, säkerligen, men hur gör vi det utan att kritisera företeelser som påverkar kvinnors val?

För vilket samhälle vill vi egentligen ha? Jag ser gärna ett där våra val är våra egna och där vi har rätt att ta dem, förutsatt att vi inte skadar andra, men där vi förstås som samhällsvarelser, föränderliga och påverkbara. I alla olika håll. När vi tar val som skadar oss själva önskar jag inte heller att all diskussion om dessa val skulle stämplas som försök till att offergöra.

Det verkar faktiskt helt absurt.

Feministen och den behagfulla kvinnan

2012-01-04T15:13:00.005+01:00

Angående Malin Ullgrens krönika i DN:

Det finns flera tidningar jag skulle vilja prenumerera på. Arbetaren, ETC, Bang, Läsarnas fria, Feministiskt perspektiv. Men det gör jag inte. Jag prenumererar på ELLE.

Jag brukar säga att det är för att jag inte har tid. Jag får tidningar från hyresgästföreningen, från attac, från facket, från kyrkan. Jag hinner inte läsa dem. Men varför betalar jag för ELLE? Vad är det jag inte kan vara utan?

Jag försökte ett tag. Jag blir ofta förbannad av ELLE. En gång när de hade en modell som var så anorektisk att hennes ögon stod ut från hennes magra ansikte fick jag nog, slängde blaskan åt helvete, sade upp prenumerationen.

Lika fan köpte jag lösnummer efter lösnummer efter det. Att prenumerera blev ekonomiskt gynnsamt eftersom jag ändå köpte tidningen. Jag kan inte vara utan modereportagen, tipsen på vad som gäller nu. Jag kan inbilla mig om att det handlar om kreativitet, om stil, men jag vet också: mitt människovärde speglas i mitt utseende. Det ligger makt i att ha stil. Utan stil kan man till och med bli betraktad som ointelligent, otroligt nog.

Jag försöker träna så ofta jag kan. Ibland blir det sällan. Då får jag visserligen ont i ryggen och mår sämre, men framför allt får jag ångest. Ångest för att bli slapp, ångest för att bli tjock.

Varför är det, för så många kvinnor, fulla av insikter om könens tvångströjor, en så skrämmande tanke att på allvar sluta behaga? Jag menar inte som i att säga det, skriva en debattartikel eller en bok om att vända idealen ryggen. Men att på riktigt, med sin egen kropp, bli just formlös, oskön, hårig, sträv, otuktad, obrydd? På ett plan vet jag naturligtvis svaret: att klippa banden till den tilltalande kvinnligheten är att sätta hela sitt människovärde på spel.

En gång skrev jag en text om kvinnlighet och skönhet som blev publicerad i Läsarnas Fria. Jag kan inte säga att jag minskat glappet mellan teori och praktik sen dess.

Jag antar att det beror på rädsla.

Avbrottet

2011-12-21T16:08:00.003+01:00

Under intervjun känner hon hur det startar. Det börjar rinna genom henne och fylla trosorna. Det var en fantastisk intervju. Kvinnan hon talade med var intelligent, hennes berättelse bekräftade inte vad hon redan visste utan skulle förändra hennes resultat. Hennes berättelse kom med infallsvinklar som skulle komplicera förståelsen av hennes forskning, men det var hon bara nöjd med. Hon visste att uppgiften skulle bli svår men inte omöjlig. Deras samtalsinteraktion var i det närmaste perfekt. Hennes frågor hade slipats, följdfrågorna var relevanta. Kvinnan i andra änden av luren avbröt henne då och då med ytterligare information, men det var bara välkommet. Till och med deras avslut blev perfekt och utan stakningar, trots störningen från den rinnande känslan i underlivet. Efter ett gemensamt God Jul! kunde hon lägga på luren med den största känsla av tillfredsställelse. Hon såg till att spara filen på två konton innan hon lämnade sitt skrivbord, fiskade upp en tampong och ett trosskydd från väskan, gick mot toaletten.

Hon hade blött genom trosorna och strumpbyxorna. En stor, klarröd fläck hade börjat växa genom kjolen. Äcklad och samtidigt fascinerad stirrade hon några ögonblick på den cirka sex centimeter långa klump som störtat genom henne, liggandes på papperet i toalettbrunnen.

Hon spolade två gånger innan hon gick tillbaka till sitt kontor, bytte om till de träningsbyxor hon hade med i en bag, och återgick till arbetet.

Killen som visste vad manlighet var

2011-12-19T08:37:00.004+01:00

Han har en röd t-shirt som spänner över den gymmade kroppen. Under ärmarna ringlar sig svarta tatueringar ned för armarna. Han är full, det kan man se på de halvslutna ögonen.

Jag är där med någon. Han berättar för mig att denna någon såg bögig ut. ”Hade han inte varit här med dig..!” Vid ett tillfälle riktar han näven mot munnen i en fram-och-tillbakarörelse som ska indikera avsugning? vad vet jag. Det är menat mot honom jag kom med; han som dansar och är glad. Ingen är rädd för honom. Jag skrattar nästan till, för enligt killen i den röda t-shirten är sådana män lågt på skalan? Men att just det gör honom åtråvärd för mig. Det finns ingen jag vill ha mer.

Han berättar om sin dotter. Rösten blir gäll när han vill visa hur mycket han älskar henne. Visar en bild på en söt liten tjej i vit mössa. Berättar också om hur jobbigt det kan vara, ”ibland när hon skrikit i 12 timmar, då vill man bara, man blir…” så gör han en rörelse som om han stampade ned något i golvet.

Han tar på mig. Visar hur han ”brukar smeka sin dotter i nacken”. Jag vill fly, men då är jag otrevlig. Och längst bakom; jag är rädd att han ska bli arg. Att han ska gå över linjen mellan full och intensiv till full och våldsam.

Han börjar försöka få ihop mig med en av sina vänner. Vid ett tillfälle föser han ihop oss med varsin arm i våra nackar så att pannorna nästan studsar mot varandra, hans vän blir generad; "egentligen är han riktigt smart, han jobbar som programmerare..." Jag flyr till köket.

Där stannar jag och lyssnar på en tjej som pratar om sin nyfödda dotter under resten av kvällen.

Hjernevask - en kommentar.

2011-12-07T22:41:00.001+01:00

Jag beslöt mig för att kommentera diskussionerna kring ”Hjernevask” och Norsk forskningsråds beslut om att stoppa finansieringen till genusforskningen i Norge. Till att börja med måste jag säga att jag inte sett serien. Inlägg om något man inte sett brukar egentligen vara helt värdelösa, så jag koncentrerar mig på diskussionen kring ”ideologisk” forskning och den politiska ram forskningen påverkas av. (Däremot har en kollega till mig sett serien och menar att det finns flera anledningar till att vara kritisk. Serien behandlar visst fler områden så som ”ras”, kring vilken en mycket underlig diskussion verkar äga rum. Att endast genusvetenskapen och frågan kring kön har lyfts upp ur serien kan därför säga något om den exeptionella attack mot just denna disciplin som skett från konservativt håll).

Hela diskussionen har också fått mig att fundera över vad jag anser att jag fått av tre terminers genusvetenskap och hur det påverkar den forskning jag bedriver idag.

Jag får lätt intrycket att den forskning som anses och kritiserar för att vara ”ideologisk” är den där ojämlikhets- och orättvisefrågor undersöks. Inom sådan forskning tar ofta forskaren ställning för att dessa förhållanden är något som bör förändras. Detta brukar inom akademin kallas kritisk forskning. Exempel på detta är problemet kring att flera tusen kvinnor varje år misshandlas av en närstående man men att flera kommuner i Sverige har dålig beredskap för att hantera detta. Ett annat exempel kan vara studier som visar på det större ohälsotalet och tidigare död för människor med klassiska arbetarklassyrken jämfört med tjänstemannayrken, bl a av anledningen att de senare får bättre och snabbare vård. I sin textsamling Edgework. Critical essays on knowledge and politics diskuterar den amerikanske statsvetaren Wendy Brown frågan om värderingar i forskning. Hon talar om etik, men en etik i den mer Weberianska förståelsen; ”not a set of guidelines for action but an aim to render crisis into knowledge, to orient us in darkness”. Brown menar att kritik måste inte eller ens borde bära en fullständig politisk vision, men: “as political theory, it must affirm contestable and contingent values, values that are themselves an affirmation of this world, and this time.” Både sociologin och genusvetenskapen bör förstås som dylika politiska vetenskaper då de hanterar frågor kring människors levnadsförhållanden och villkor.

Jag började studera genusvetenskap under början av 2000-talet. Det var en tuff studietid. Jag minns att jag aldrig pluggat så hårt, knappt ens idag som doktorand. Just de höga kraven på teoretiskt och metodisk kunnande som kurserna i genusvetenskap ställde gjorde just att jag kunde tänka mig att börja doktorera. Så här i efterhand kan jag se att de slipade mig intellektuellt. När jag började andra kurser för att samla ihop min magister kände jag att jag hade ett förspång i jämförelse med mina kurskamrater. För mig var det inte ovanligt att begära avmig som student att jag skulle orientera mig i avhandlingar eller teoretiskt avancerade vetenskapliga artiklar. Jag tyckte också att andra ämnen var mindre dynamiska än genusvetenskapen. Ingen annan disciplin verkade för mig vilja drivas av en ständig inomkritisk utveckling och finslipning av metod och teori.

Många som går ut genusvetenskapen berättar om att de fått ”genusglasögon”. Detta innebär att man ser världen på ett sätt där det neutrala subjektet ”människa” aldrig mer kommer misstas för något annat än den vita, västerländska man som utgjort dess mall. Det spännande med genusvetenskapen, postkoloniala- och andra kritiska teorier är hur de förändrar givna teorier genom att addera eller problematisera kön. Ett lysande exempel är Diane Sainsburys Gendering Welfare States från 1994 där Esping Andersens berömda uppdelning av välfärdsstater problematiseras utifrån ett genusperspektiv. Genusvetenskapen gör alltså socialteori bättre; den visar på nya vinklar och problematiserar förutgivna premisser för uppställda problemformuleringar.

I min egen forskning möter jag människor som berättar för mig om deras arbetsliv och erfarenheter av speciella högskoleutbildningar. Mitt material som det ser ut nu öppnar för en intersektionell analys. Detta beror på hur de berättelser jag samlar in skiljer sig med avseende på kön, sexualitet, ålder och etnicitet. Kvinnor, homosexuella, de med icke-svenska namn samt yngre har helt enkelt i större grad mött situationer av trakasserier och nedvärderande behandling under sin studenttid, vilket också präglat deras upplevelser av yrkeslivet. Detta är något jag måste hantera i mitt material, och den bildning vad gäller teori och metod för att bemöta liknande frågor skulle jag inte haft i samma utsträckning om det inte vore för genusvetenskapen.

När jag hörde att Norsk Forskningsråd stoppar finansieringen till genusvetenskapen i Norge blev jag bekymrad, eftersom det verkar skett utan utvärdering, genom ett hastigt och dåligt underbyggt beslut förmodligen grundat på en uppiskad stämning av ett tv-program. Frågan vi bör ställa oss är vad detta innebär för alla social- och kulturvetenskaper som på samma sätt relaterar sin forskning till problemställningar som är politiska. Förutsättningarna för forskning förändras alltid; forskningslandskapet ser inte likadant ut idag som för 30 år sedan. Förhoppningsvis beror detta på en utveckling som gagnar forskningen själv. Vad jag menar är att ingen forskningsdisciplin någonsin bör sluta fråga sig själva varför de finns och är viktiga. Finner man inte längre svaret på det utan fortsätter genom en trög mekanism av exempelvis anställningspolitik kan man fråga sig om det är fruktsamt för god forskning. Men om dessa beslut sker på populistiska grunder får politiken legitimitetsproblem (även om jag inte inbillar mig att makten vill stödja den forskning som inte passar den egna ideologin).

Vad som dock blivit tydligt genom debatten kring hjernevask är att forskare behöver bli bättre på att formulera sig kring vad de gör och på vilka sätt det är viktigt. Anledningen till att forskare kan ha svårt att berätta om sina områden kan bero på en blandning av den ödmjukhet inför den kunskap som man själv frambringar. Ofta står man på giganters axlar och ens forskning utförs alltid inom en likartad intellektuell kontext till vilken man står i beroendeförhållande till. Det handlar också om att frågorna kring forskningens värde ofta placerar forskaren i en försvarsposition där kommunikation blir svår. Att försvara sig är något annat än att berätta och förklara. Många forskare värjer sig också mot att placeras i en situation där makten över begrepp som ”värde” eller ”relevans” är på förhand bestämt vilket tvingar denne att passivt spegla sitt arbete mot dessa bestämma definitioner utan att få resonera kring detta genom den diskurs av värde som representera av sin egen disciplin. Det ger naturligtvis en känsla av frustration och maktlöshet, vilket inte gagnar kommunikation.

Jag är för att serien visas i Sverige. Jag tror den kommer leda till intressanta diskussioner kring flera av dess tema. Inte minst tror jag den kommer kritiseras, då mitt intryck av den mediala diskussionen i Sverige oftast håller sig på en intellektuellt hederlig nivå, åtminstone om man tittar bortom SvDs ledarsidor. Det där kan verkar hårt, men det fascinerar mig att långt gående konservativa debattörer så som Johan Ingerö eller Roland Poirier Martinsson inbillar sig att de kritiserar genusvetenskapen från en ideologiskt neutral ståndpunkt (det ska bli intressant vad de t.ex har för kommentarer kring programmets rasdiskussion, om den nu stämmer som min kollega beskrivit den).

Jag vill bara avsluta med att säga till alla dem som har läst eller läser genusvetenskap: era studier har aldrig varit oviktiga eller icke-samhällsrelevanta. Det visste ni när ni började dem och det stämmer ännu. Fortsätt gå på den känslan; det var något ni ville veta och förstå mer av. Genusvetenskapen kan inte ge er hela bilden, men den kommer förhoppningsvis ge er ett kritiskt förhållningssätt till kunskap; åtminstone bör det vara dess syfte.

internetdejting

2011-11-22T23:46:00.000+01:00

Jag har registrerat mig på en dejtingsida. Oftast brukar det visa sig i efterhand varför man just gjorde det vid denna tidpunkt, kanske behöver jag bekräftelse, kanske vill jag faktiskt hitta någon, kanske vill jag bli kär, kanske försöker jag göra det allra svåraste i att släppa en person. Oavsett, man vet oftast exakt vad man ger sig in på. En anekdot här är att jag började internetträffas ungefär samtidigt som jag började använda internet sådär i 15-års åldern. Jag och mina kompisar loggade in på aftonbladet-chatten högst upp i åhlenshuset där de hade gratis internet. Ja, alltså detta var på modemets tid. Vi loggade in där, minns inte vad de hette exakt, men det fanns olika rum och man frågade: "nån som vill chatta?" och så kunde man gå in i privata rum. Vi gick in i dessa chattar och sa att vi befann oss just där och om det var någon som ville mötas. Tror vi träffade många knäppisar så. Men också väldigt många fina som jag utbytte många och långa mail med.

Jag är alltså en veteran när det kommer till internetdejting. Och jag hatar egentligen företeelsen, eller kanske mer vad företeelsen säger om oss människor och kärleken, i tiden. Jag har tidigare skrivit om dejtingsidor som exempel på objektifierandet och människan som konsumtionsvara. Jag finner det djupt tragiskt och kan inte förstå hur mellanmänsklig interaktion har kommit att bli så långt ifrån det som är det mänskliga.

Oavsett mitt syfte med inträdet på dejtingsidan denna gång, måste jag spela med i spelets regler. Jag måste skriva i sån där varudeklaration. Rada upp mina förtjänster. Och här blir det väldigt, väldigt intressant om man tänker på frågor som den sociala representationen av en själv. Ni vet väl att dejtingsidor har skapat en levande forskning kring bl.a identiteter, interaktion och rationella respektive icke-rationella val? Artikeln "Profile as Promise: A framework for conceptualizing veracity in online dating self-presentations" (pdf) länkades på twitter ikväll och var det som fick mig att skriva detta inlägg. Vad de kommer fram till i artikeln är bland annat att dejtingprofilen man skriver fyller funktionen av en utsikt, ett löfte, en inblick i vad personen önskar skall komma. Om man har detta i huvudet när en tittar på dejtprofilsidor blir man antingen djupt misantropisk eller...ja, va fan, jag försökte hitta någon positiv effekt här, men just nu går den inte att finna i mitt huvve.

Jag tycker att Zizek har mycket vettigt att säga om detta i ca 41 sekunder:

"Because, what is love? Love is not idealization. Every true lover knows that [...] Love means that you accept a person with all its failures, stupidity, ugly points and nonetheless, the person is absolute for you".

Pust. Själva proceduren för internetdejting går emot allt detta. Jag kanske hellre ska logga in på en chatt och fråga "nån som vill chatta?" för bättre lycka.

Ps, dessutom måste man stå ut med all jävla skit, som detta: http://dejtmejl.blogg.se/

Ps 2. fan, jag registrerade mig bara för någon dag sen och har redan tröttnat.

Ekonomisk överbyggnad

2011-11-20T23:04:00.000+01:00

På socialistiskt forum i lördags var jag på föredraget som behandlade Parecon, deltagarekonomi. Ett alternativ till marknadsekonomi och planekonomi. Jag satt mest och såg ut som ett frågetecken och tänkte elaka tankar i still med "vad gulliga ni är som tror på nånting". Även om jag många gånger beskyller vänstern för att sakna alternativ och perspektiv, så blev jag tvungen att bitschslappa mig själv och mina elaka tankar efter seminariet.

Jag vet inte hur genomtänkt och utvecklat Parecon är, känner mig inte så jättesugen på att ta reda på det heller. Det jag dock fick med mig från seminariet var en liten, liten skymt av den ideologiska överbyggnaden. Liksom naket. När Parecon presenterat sin vision för en förändrad ekonomi kunde inte delar av publiken förstå hur en arbetsmarknad kan fungera utan den kompetetiva grunden. Folk kan inte tänka arbete utan marknad idag. Det tyckte jag var en fin behållning av detta föredrag.

Älvsborgsbron

2011-11-16T09:04:00.000+01:00

Jag älskar broar. Dessa ljud kommer från Älvsborgsbron vid Klippan i Göteborg. Det var nästan som att bron talade.

Älvsborgsbron

Kyssar jag minns

2011-11-16T06:17:00.003+01:00

Ibland tänker jag på dem. Vissa var som på film. Vissa ångrar jag. Vissa får mig att le tills hjärtat. Ett axplock:

1. 8 år. B.
B var min bästa kompis. Vi lekte rollspel och krig ihop med våra andra bästa kompisar M och E. Vi spelade dataspel och gjorde läxor och ritade massor med coola teckningar. B bodde bara fem minuter från mig i ett hus med tre våningar. Han hade ett akvarium med salamandrar som han matade med fluglarver, det tyckte jag var äckligt. En gång simmade två av hans salamandrar med munnarna mot varandra som om de kysstes. Vi tyckte det såg jätteroligt ut och härmade dem. Det minnet är ännu så klart, hur jag och B viftade med armarna i luften, munnarna mot varandra, som om vi var två simmande salamandrar.

2. 12 år. E
E och jag blev i hop i sexan. Det var kul, för E var snygg och bra i fotboll. Han var dessutom nästan lika lång som jag. När jag var liten tyckte jag det var det största hindret för mig att skaffa killar. E var rätt snäll. När vi varit ihop en vecka berättade han att hans killkompisar retade honom för att han inte vågat pussa mig än. Jag tog med honom till ett gömställe vid älven och lät honom pussa mig så han inte behövde skämmas. Det var trevligt, men jag misstänkte att jag var ihop med E bara för att han var poppis och jag ville vara normal tjej som hade pojkvän. När han gjorde slut någon månad senare låtsades jag vara ledsen för det var ju så man gjorde.

3. 16 år. O
O var en av mina viktigaste killkompisar. Han var inte som dom andra, han var mogen, snäll och läste böcker. Vid den här tiden hade jag ledsnat på killar som var häftiga för att de var duktiga i bollsport och börjat gilla killar som kunde spela gitarr istället. O kunde det. På en fest kysste vi varandra. Det var jättehemskt, för jag hade pojkvän som blev ledsen, men också för att det var en så hemsk kyss. Han virvlade sin tunga i min mun så jag nästan fick ont. Jag ryser faktiskt lite än när jag tänker på det. Vi är fortfarande goda vänner.

4. 27 år. J
J var min kompis bästa kompis. Vi träffades på en gemensam middag ute i stan en sommarkväll. Jag visste lite vem J var, för han hade tidigare varit ihop med systern till min kompis ex. Då hade vi faktiskt varit på samma nyårsfest, men vi hade aldrig pratat med varandra. J är väldigt snygg och väldigt lång. När middagen var över den kvällen gick vi hemåt åt samma håll. Jag fnissade lite, för vi bodde inte alls åt samma håll. När vi inte kunde gå längre ”åt samma håll” utan att det blev åt helvete fel håll stannade vi upp och pratade lite. Vi ville nog båda kyssa varandra, men vågade inte. Så åker det förbi en pytteliten bil, en sån Smart. ”En sån vill jag ha” säger han och tittar efter bilen. Då tar jag tillfället i akt, grabbar tag i hans jacka och kysser honom. Vi står där länge och kysser varandra tills tre tonåriga tjejer cyklar förbi och ropar ”OoooooooOOOOooooh!” Vi skrattade. Sen åkte han till USA i två år.

5. 29 år. Felicia och Fargo
Underbara sto. Min älskling. Bara efter några dagar var jag och Felicia vänner och hon la sin stora mule mot min kind. Jag älskade henne så mycket. Min lilla stora älghäst. I stallet hade vi en valack, Fargo, som var ganska svår. Han betedde sig dominant och skrämde mig ibland. Så en dag skulle jag ta ut honom till hagen då han stannar vid Felicias box. De två hästarna stod alldeles stilla med huvudena mot varandra, helt i andakt några minuter. Sen tittade han på mig som för att säga ”Ok, nu kan vi gå!” Efter det började jag gilla Fargo.

6. 30 år. M
M kom och hälsade på mig på vägen till Stockholm. Vi skulle på dejt och jag var lite nervös. Jag tog honom till museet för att kolla på en utställning om Sverige. Där inne fanns en filmvisning som vi satte oss vid. Det var bara vi i rummet. Filmen visade en fotbollsmatch mellan Sverige och Tyskland på 30-talet. Alla tyska spelare heilade plötsligt och jag tappar hakan fullständigt. Vi ser filmen en stund till men jag har blivit lite illa till mods och ställer mig upp. ”Ska vi gå?” frågar jag, men märker att M tappat balansen lite. Han sätter sig snabbt upp, det är nästan omärkbart. Vi går. Senare funderade jag på om han inte försökt kyssa mig men att jag inte uppfattat detta utan rest mig upp så han tappade jämvikten. Jag frågade faktiskt lite senare om det varit så. ”Nej” svarade han. Men någon vecka sedan erkände han att det varit så. Han hade bara blivit ganska generad när det hände. Då blev jag kär i M. Det var en av det finaste kysstunderna jag haft trots att det blev en icke-kyss.

Varför blogga?

2011-11-15T22:31:00.005+01:00

Ibland tänker jag att jag ska sluta blogga. Hur mycket jag än älskar vår blogg och resten av den smarta bloggosfären känns det ibland bara så gjort. Gammal skåpmat på något sätt. Det finns bloggar som fortfarande känns vitala. Mikael Sol's blogg eller Verklighetens Smolk exempelvis. Ibland när jag läser bloggar som de här tänker jag att det finns berättelser som är viktigare än mina. Inte för att mitt liv är oviktigt, tvärtom, men för att jag har det så bra. Att skriva var alltid en ventil för min ångest och sorg. Men jag antar att jag börjar undra varför jag skriver egentligen? Varför bloggar jag?

Jag har fortfarande sorg och ångest ibland, men ibland känner jag att jag skulle vilja pröva nya sätt att kanalisera liknande tillstånd (eller min glädje, varför inte?) i försök att politisera dem. För livet är politiskt. När jag började skriva inbillade jag mig inte att jag kunde det. Nu tycker jag att jag blivit bättre. Inte bra kanske, men bättre. Det gör mig stolt.

När vi började blogga tänkte vi aldrig på att andra än oss själva egentligen skulle läsa vad vi skrev. Det har varit fantastiskt att ändå bli lästa och få reaktioner. Samma sak på twitter. En kick varje gång. Jag tror på att bloggar kan fungera kontaktskapande på det sättet. Jag är glad för varje människa jag mött via dessa medier.

Ibland undrar jag om människor som läser oss hoppas på att vi ska kunna fylla en funktion, att vara en feministisk röst exempelvis. I ljuset av allt hat som fortfarande cirkulerar vet gudarna att det behövs. Men jag tror Kerstin håller med mig om att vi endast kunnat vara en röst i mån av den tid vi har. Bloggen var aldrig viktigare än livet.

Ibland leker jag med tanken att göra en film, måla något, skriva en bok (jag är i färd med att skriva en bok, men det är ju mitt jobb...) Inte för att det vore bättre utan för att det vore något annat. Att utvecklas, kanske? Det är ok att det bara är tankar, än så länge. Det suveräna med en blogg är att jag kan skriva ihop ett inlägg på 10 minuter på lunchen. Jag inbillar mig inte att det skulle finnas andra medium för utlopp av känslor eller tankar som fungerar så smidigt.

Kanske har jag bara en svacka i min relation till bloggen, till mitt skrivande, precis som i alla andra relationer. Kanske kommer jag inse om en tid hur mycket jag behöver den mycket mer än vad jag trott. Säkerligen kraschar mitt liv på olika sätt i framtiden. Kanske är det dags att starta en annan blogg i så fall, starta ett nytt twitterkonto? Kanske är denna det bästa jag kan få.

Det lustiga är naturligtvis att detta inlägg var kul att skriva.

Sydney

2011-11-13T11:30:00.003+01:00

Sydney är öppna fönster mot en livlig gata full av trevliga ljud. Det är en god doft av blommor, ren luft och rökelse. Fuktig luft och skarp sol. Det är en skyline av skyskrapor mot praktfulla gamla byggnader av sten. Det är England blandat med Kina blandat med något nästan karibiskt; ekar, bambu och palmer. Sydney är lustiga fågelljud och snabbt övergående grönt ljus på övergångsställena. Ibisar på gräsmattan letar insekter med sina böjda näbbar. Det är middagar med flera framställda rätter som delas till en kanna te; pyttesmå, grillade bläckfiskar och mangos mogna som smör. Det är perfekt mogna avokado och valnötter. Sydney är små hundar överallt. Det är strandpromenader och små hus med vackert ornamenterade balkonger. Det är marknader och enorma gallerior, små restauranger överallt, träd med lila blommor, träd med rötter som husväggar. Sydney är frånvaro av nedsättande kommentarer på gatan.

Människor verkar trivas med sina liv i den här staden! Kanske är det den främsta anledning till varför jag själv trivs så bra här.

Men det är lätt att säga kanske när man ser en stad genom besökarens ögon.

Måla mig en djävla tavla.

2011-11-05T07:29:00.006+01:00

Ibland tänker jag fortfarande att man måste vara kreativ för att bli älskad. Du värderas i första hand efter vad du gör, inte vad du säger. Och alla älskar personen på scenen. Alla identifierar sig med personen på skärmen. Alla beundrar personen bakom orden. Alla vill vara med personen som håller i penseln.

Länge kunde jag inte skapa av rädsla för att aldrig vara nog.

Sen var det som att det inte spelade nån roll längre. Vad så om jag aldrig skapade något som visade vem jag var, att jag hade en talang, hade ett budskap? Efter alla år av att önska att jag kunde vara mer stannade jag bara upp.

Vet ni vad jag får lust att göra ibland? Bara köpa mig ett djävla hus på landet, skaffa mig en häst och en hund och en katt, och leva lyckligt, som jag vill utan att funderat på om det duger i någon annans ögon. Om ingen älskar mig då hade de nog inte gjort det i alla fall. Kanske hade jag ändå aldrig blivit sedd för det hade aldrig funnits något jag att se.

Så kanske skulle det vara först då jag skulle ta upp penslarna jag la ned för så länge sen. För att jag vet att det jag skulle skapa inte skulle vara för någon annans skull. Framför allt skulle det inte utgöra grunden till varför jag skulle förtjäna att bli älskad.

November

2011-11-01T09:15:00.000+01:00

Laakso - I can't stop

That lovin' feeling: viljan och rädslan

2011-10-31T03:21:00.007+01:00

Jag hade inte förväntat mig det här. Förut kunde kärlek vara något jag liknat vid panik. En stark känsla av att vilja leva, inte missa det som händer. Nu ligger känslan mer rotad i kroppens botten. Ett lugnare tillstånd, inte mindre stark, men mindre vass. Vad som är annorlunda denna gång är att jag tror, inte för att jag vill tro, utan för att något inuti tror; det är en känsla som kommer från ryggen och bröstet och magen och armarna.

Ibland blir jag rädd. Han är också rädd, det vet jag. Jag tänker ibland på hur vi skulle klara allt det som andra inte klarat, det vi inte klarat förut: att hålla samman, att hitta varandra hela tiden utan att gå vilse. Jag tänker på det och blir allt mindre rädd. Ändå är detta jobbigt att skriva. Kommer vi se tillbaka på det och skratta bittert åt hur naiva vi var?

Starkare än rädslan är ändå: Jag vill detta, jag vill att det ska vara något bra. Jag vill vara bra för honom. Därför får han mig att bli förälskad i mig själv. Därför är jag förälskad i honom. För mig verkar han så frisk. Jag är förälskad i de platser vi varit på tillsammas. Jag vill förälska mig i platser vi kommer vara på tillsammans. Jag är förälskad i min längtan efter hans kropp, hans röst, hans händer, hans kyss i tunnelbanans rulltrappa. Jag vill försöka ta hand om den känslan och vara modigare än jag varit förut.

Skriet från kontoret

2011-10-19T12:35:00.007+02:00

Idag när jag insåg att jag felbokat en av mina intervjuer och därför missat den slog det över. En kollega gick förbi och frågade hur det var och jag bara grät. Mitt yrkesliv har börjat gå åt skogen precis som jag har oroat mig så mycket för och jag vet inte vad jag ska göra för att rätta till det.

Så jag åker till Malmö i helgen för att pussa någon på skägget. Kallar min pelargon "duktiga älskling" när den blommar igen. Lyssnar på min kollega när han säger att han imponeras av generositet och hur ovanligt det är. Ställer inte in min resa till Sydney trots att jag verkligen borde. Åker ut till stallet när jag borde sitta kvar och arbeta över.

Försöker leva för att överleva, antar jag.

Avhandlingen och pappan

2011-10-18T22:31:00.000+02:00

Det här att jag (troligen) ska skriva en avhandling. Det är fantastiskt och alla mina drömmar besannat, om man nu kan lägga allt sånt i ett sådant projekt. Jag älskar akademin, jag känner mig hemma i akademin, det är min plats.

Den position jag nu har innebär att gå på disputationer och efterföljande disputationsfester för kollegor. Varje gång jag går på en sådan tänker jag på min egen pappa och på den enda som skrivit om upplevelsen av att komma från en arbetarklassbakgrund; Åsa Linderborg i "Mig äger ingen". Jag var på ett samtal om klass med Linderborg, Alakoski och Pascalidou för..ja, ganska länge sen nu, men där berättade Linderborg hur hon skämdes över sitt beslut att inte bjuda in sin pappa till ceremonin. I "Mig äger ingen" skriver hon:

"Det tog flera år att skriva avhandlingen och under hela tiden tänkte jag att jag skulle köpa pappa en kostym när jag blev klar, så han kunde få känna sig fin på disputationsmiddagen bland alla professorer i Uppsala universitets pampiga lokaler. Det blev ingen kostym. När allt kom omkring hade jag inte tillräckligt stor lust och heller inga pengar. Jag dedicerade avhandlingen "till alla dem som kom och gick i det Skiljebo som en gång var kampens, kärlekens och fotbollsdrömmarnas kvarter i mettallarbetarstaden Västerås" men bjöd inte ens in honom till ceremonin. Jag intalade mig att det var för hans skull, att han för det första skulle känna sig utanför i kretsen av mamma och Lasse - jag glömde bort hur bra allt var den dagen jag tog studenten. För det andra ville jag inte att han skulle sitta där och skämmas för sin tandlösa mun. Över att vara allmänt avvikande person bland alla utbildade och framgångsrika.
Och vad arbetar du med?
Just nu gör jag ingenting men annars är jag härdare.
Jaså, jaha ja."

ÅH. Jag återkommer till hennes text kring just detta ofta. När jag senast var på disputationsmiddag och hörde en pappa hålla ett välartat tal till sin dotter rös jag och tänkte på min egen pappa. Det finns en egoistisk sorg i det hela, att min pappa aldrig kommer att vara den pappan som river ned applåder från professorer och kollegor berättandes om hur jag alltid varit en sådan som visst skulle bli doktor. Åsa Linderborg berättade att hon idag skäms över sin sin känsla över att han skulle behöva skämmas i det akademiska sällskapet. Kanske mer än vad han faktiskt hade skämts över sin position.

Om jag gör klart min avhandling och min pappa fortfarande lever ska han, med sin inte tandlösa mun för han har faktiskt fått bryggor och valt ut en guldtand längst fram, sitta på min disputationsfest bland alla utbildade och välartade människor som bland annat studerar klassmobilitet som en evig påminnelse. Inte för att han är nån slags galjonsfigur för arbetarklassen, utan för att han är min pappa.

Otrorexi

2011-10-15T13:31:00.000+02:00

Min lillebror är nu lika gammal som jag var när jag blev ätstörd. Och han har samma fixering som jag. Det kallas ortorexi och handlar om att man lever överdrivet hälsosamt. Min lillebror är över 190 lång och väger kring 67 kg. Alla förstår att det är för lite när man ser på honom, benknotorna sticker ut på kroppens hans. Jag var nere i 53 kg på mina 180 kg på grund av samma sjukdom. Och det är så svårt att inse att det handlar om en sjukdom. Särskilt för 10 år sedan då jag var med om det. Då låg fokuset på de smala tjejerna som kräktes upp sin mat eller hetsåt. Jag sågs som helt normal, för jag både åt och tränade. En sund ung tjej, tack och lov.

Vad ingen i min omgivning förstod var min överdrivna träning i förhållande till mitt minimala och mycket beräknande matintag. Till saken hör att jag arbetade vid tidpunkten på ett gym. Ni hör ju upplägget. Jag var gyminstruktör och styrketränade 5 dagar i veckan och konditionstränade minst 3 dagar (spinning). Enligt mitt sätt att se det åt jag normalt. Jag blev aldrig så fixerad att jag vägde maten och räknade kalorier. Eller så har jag förträngt hur jag faktiskt betedde mig. Men min bild var att jag åt normalt. Jag fortsatte att äta så som jag alltid gjort. Jag var inte heller vegetarian, som jag är nu. Det var köttbullar, fiskpinnar, köttbitar, pasta, pastasåser, korv, bacon, lasagne, köttfärssås. Vanlig svennig vardagsmat, två gånger om dagen.

Eftersom det är 10 år sen kan jag se tillbaka på den perioden av mitt liv och se hur dåligt jag mådde just då. Jag visste inte vad jag skulle göra i mitt liv, jag läste intressanta kurser på universitet men förstod aldrig riktigt vad jag skulle göra med dem och vad det skulle bli av mig. Jag var kär i en kille som jag hängde med i två år, men som aldrig kallade mig för hans flickvän. Jag var arg på min mamma och min pappa, tyckte hela min livssituation just då berodde på deras fel och tillkortakommanden.

Jag gillar fortfarande att ha kontroll, det är ett personlighetsdrag jag har. Jag tror att mycket handlar om den känslan i ätstörningar, kontrollen över kroppen. På gymmet där jag jobbade fanns en fettmätare, den uppskattar hur stor procentandel av din kropp som består av fett. Jag mätte varje dag. Jag kanske bör tillägga att jag var ett benrangel. Jag har aldrig varit överviktig, så denna träning gjorde alltså extrema förändringar på min kropp väldigt snabbt. Minns ni Madonnas armar? Hon hade gigantiska biceps under en period. Det var min förebild. Jag minns hur det var sommar och jag stod upp i tunnelbanan och såg min reflektion i dörrarna när vi åkte genom en tunnel. Jag höll mig fast med en arm i taket och det enda jag såg var hur min arm var lika bullig som Madonnas. Jag var nöjd, jag njöt. I verkligheten var min fettprocent minimal (minns siffror på omkring 7 %, normalt är 15-20%). Min hy måste ha varit glåmig, håret tunt och hela jag utmattad. Och bicepsen fanns bara i mitt huvud.

Jag har inte ägnat så mycket tid åt att reflektera över denna period i mitt liv. Men den dyker upp nu när min lillebror visar alla tecken på exakt samma ätstörning. Jag kom ur hela min situation genom att flytta utomlands. Idag har jag en normal relation till träning och ätande. Jag skulle aldrig kunna leva ett liv stillasittande, men jag skulle aldrig heller kunna leva utan njutningen av fantastisk mat. Min strategi är att inte göra vare sig träning eller mat till en issue, att just inte reflektera utan mest gå på känsla och njutning. Känner jag för att lyfta de här vikterna idag? Har jag energi nog att ge mig ut på en löparrunda? Är jag sugen på chevrè eller pannkakor? Svaret är att jag inte ska bry mig om vilket svaret blir.

Standardmått

2011-10-14T11:23:00.000+02:00

Det är när man träffar någon, om än bara för en kort period som hela en standardmått kan ställas på ändå. Eller jag borde kanske utrycka det: ställas till rätta.
Min romans under semestern är av allt att döma en typisk semesterromans. Jag fryser, längtar tillbaka till soldränkta dagar och minns hur fint allt var när hans arm var vid min midja. Det var då och där.

Men standardmåtten alltså. Semesterromansen var fylld av sånt som en tråkig tisdagsvardag självklart inte kan fyllas med. Det är fortfarande regntunga skyar, kö i mataffären och pasta till middag och frågan om man orkar ge sig ut i löparspåret efter jobbet eller om man bara ska hem och dra täcket över huvudet. Kanske kan den i bästa fall glimma till av att samtala med en god vän, laga en riktigt god maträtt eller höra en fin låt.

Men jag upplevde att han jag hade romansen med hade ett genuint intresse av att veta vem jag var. Han frågade mig om allt ifrån världshändelser till hur jag gillar mina samosas. Och han var uppriktigt intresserad av mig och mitt. Det fick mig att inse vilka kukhuvuden jag har inlett romanser med tidigare. Inte fan har de frågat mig om min dag, mina tankar om dagen eller om världen. Många snubbar har varit väldigt egenkära, aldrig tröttnat på att höra sin egen röst berätta om sitt förträffliga jobb/musikstil/teoribygge. Jag ba fattar: they weren't just that into me. Jag menar egentligen inte att mäta och jämföra, bara det att det är så påtagligt med hur jag nu vet skillnaden av att ha träffat någon som faktiskt bryr sig om mig eller någon som ser mig som ett kuttersmycke. Njutångersk upptäckt.

2011-10-10T15:01:00.000+02:00

Jag köpte den inte.

2011-09-29T10:40:00.002+02:00

De gjorde inte annat än slut. I timmar satt de och talade om att det alltså icke kunde bliva dem. Men eftersom de satt hand i hand. Eftersom deras röster var som smekningar. Eftersom timmar och tid inte gällde.
Framför allt gällde inga ord.
Varken uttalade eller de underförstådda
ja får man aldrig vara med om något bättre än sitta och göra slut med en sådan människa. Så får det räcka - som om man ändå varit halvvägs opp i himmeln.

Sara Lidman, Lifsens rot

Sociologisk kunskap

2011-09-28T10:59:00.002+02:00

via http://www.smbc-comics.com/

rickshawturen

2011-09-26T20:57:00.000+02:00

Sista kvällen, vi har ätit samosas, tittat varandra djupt i ögonen och legat i varandras armar ett par timmar. Jag ska snart åka hem, taxin är beställd. Vi tar en rickshaw och åker de guppigaste vägarna med hög fart och hög bollywoodmusik som strömmar ut i natten. Vi åker förbi hundarna, männen som står längs gatorna, palmträden, hammaren och skäran målat på väggarna, musiken håller hög takt och vi kan inte sitta stilla. Vi rör oss i baksätet i takt till musiken och ler mot varandra. Rickshawn tar sina karaktäristiska snäva högersvängar och varnar med en tuta. Vi möter män på motorcykel, vi möter andra rickshaws på den smala smala vägen fram till mitt hotell och stunden för avskedet.

Jag har aldrig förr upplevt två motsatskänslor så intensivt. Glädjen över att vara just där och just då, att känna den indiska nattens doft på väg i en rickshaw med hög musik tillsammans med en vacker människa. Samtidigt var denna tur början på resan tillbaka till min så kallade riktiga verklighet och sorgen över detta.

Le coeur brisé

2011-09-23T17:09:00.004+02:00

I somras, när jag mådde som sämst över att blivit dumpad, diskuterade jag Kärlek med en vän som lämnat ett längre förhållande. Hon hävdade att jag valt min egen situation, att jag är singel för att jag har gjort vissa val i livet. Det var svårt att hålla med. Med färskt krossat hjärta kunde jag inte känna att jag hade min situation i mina egna händer. Hade jag fått välja, hade jag ju varit med honom. Ändå visste jag att hon hade rätt.

Ibland kan funderingarna komma hos mig också, de känns nästan utslitna. Åtminstone sliter de: Varför har jag inte fått det att hålla hittills? Det sliter som värst när man når slutsatsen att det måste vara för att jag inte kan bli älskad.

I dom stunderna är det tur att jag är älskad, på riktigt. Och har varit älskad. Av mina vänner, min familj, gamla pojkvänner. Det hjälper mig hålla sikte på hur ensidig den självpåtagna förståelsen av "Det måste vara något fel på mig" är. För lika mycket som jag inte helt valt min situation, har jag ändå gjort val som fått mig att hamna där jag är. Det kan verka som att det inte går ihop, men ändå känner jag att det är så.

Jag har haft två seriösare relationer i mitt liv. Den ena lämnade jag för att det gjorde mig inget annat än allt mer illa, det andra för att jag inte ville ha samma liv som honom, hur mycket vi än älskade varandra. Ibland tänker jag att jag kunde lika gärna varit gift, bott i en mellanstor svensk stad och med all säkerhet haft barn! Helt säkert hade jag varit lycklig. Han var den finaste av människor. Men jag träffade honom när jag var för ung. Ett år efter att vi gjort slut kom han tillbaka till mig och undrade om vi skulle försöka igen. Jag gick sönder inuti, men visste ändå att vi hade gjort rätt. Han är nu tillsammans med en annan, jag tror och hoppas han är lycklig.

Jag måste också erkänna: det har inte varit så lätt att vara tillsammans med mig. Under de senaste 10 åren har jag flyttat sju gånger, till och från olika länder, till och från olika orter i Sverige. Det har inte sällan resulterat i kraschade relationer med en person som "lämnats bakom".

När jag börjar tycka om någon idag delas min känsla mellan att vara glad och att vilja lägga benen på ryggen och springa långt långt bort. För jag är så tunnhudad: om jag blir kär och det skiter sig med även denna människa, då går jag sönder.

Sanningen är att jag säkerligen går sönder, men efter det går jag hel. Det vet jag, varje gång. Och jag fortsätter alltid vara älskad.

Man vill bli älskad för det man inte äger

2011-09-19T21:16:00.003+02:00

M säger
jag är äldre än du, ändå känns det inte så
Anna T säger
Men det är väl bara ett år..
M säger
du sitter alltid på tronen
Anna T säger
Lägg av..
Det är ingen kamp.
M säger
sant
Anna T säger
Det är inte ovanligt att killar försöker tävla med mig...
och att de känner sig sämre. Det gör mig galen.
M säger
ha ha
du är väl så dominant?
Anna T säger
Herregud, är jag det? Jag har alltid sett det som att det handlar om deras självkänsla.
M säger
men du är ju superintellektuell
thats why
Anna T säger
Min förra kille tyckte just det - att jag var mer intellektuell - det var inte sant. Jag fattade inte varför det blev en tävling.
M säger
vänta
måste byta dator
så
Anna T säger
Salut!
M säger
you were saying..
Anna T säger
att jag inte vill vara "bättre" än de killar jag träffar - eller är det! ändå verkar de uppleva någon slags tävlingssituation.. där jag vinner.
skit.
M säger
de kanske upplever att du hävdar dig
Anna T säger
Ja, det är möjligt.
Det är inte min mening.
Men kanske gör jag det, omedvetet? ett barndomstrauma där jag bestämde mig för att vara lika bra som killarna.
eller så finns det någon slags sjuk kvarvarande föreställning om att tjejer alltid ska ödmjuka sig lite gentemot killar, och gör de inte det så anses de hävda sig?

Mama I luv U (men jag kan inte shoppa kläder med dig)

2011-09-19T16:34:00.006+02:00

Mamma hälsade på förra veckan på min födelsedag, vi firade med rysk champagne och italiensk restaurang. Hon hade tagit med bilder från sin ungdom för att jag bett om det och tillsammans fnissade vi åt roliga bilder av hennes kompisar och släkt. På några av bilderna hade hon klistrat in träffande rubriker från dagstidningar. "Växer så det knakar. Behöver mackor. Storväxt med svank?" löd de inklistrade orden över ett foto av hennes dåvarande pojkvän med bar överkropp. Ett annat foto avslöjade att min moster hade haft en flirt med en holländare när hon var på Mallorca trots att hon då var tillsammans med den man som nu är min morbror. "Då vart det kris!" garvade mamma. Vi hade himla mysigt.

Det fina med att bli äldre är att man tillåter sig ha en annan relation till sina föräldrar än den man hade som liten. Jag vill gärna umgås med mamma och pappa som de personer de är och inte främst som de funktioner de haft i mitt liv som mina vårdnadshavare. Det är så lätt att glömma att min mamma är en egen person med egna önskningar och strävanden som inte innefattar mig. En del av varför jag bad henne ta med sig fotoalbumet från hennes ungdom var att jag ville se mer av den personen som var henne utan mig.

Men det går inte heller så lätt att bara kliva ur rollerna "förälder-barn", särskilt inte för föräldrar. Varje gång de hälsar på ska de ge mig "en slant" (vanligtvis 500kr), trots att jag har månadslön. Oftast tar jag emot den, för att slippa bråk. De verkar helt enkelt få lätt ångest av att inte få bidra till mitt välstånd. "Handla lite mat för det!" vädjar dem. Aldrig verkar min kyl vara nog fylld för mina föräldrar.

Det värsta är dock att gå till klädaffärer med min mamma. Varje gång föreslår hon mig plagg som inte är jag, ofta är dem rent ut sagt fula, och ibland har hårda ord fällts som "du har ju ingen smak!" från båda håll. Det har fått mig att fundera över betydelsen av yttre attribut för att skapa sig en bild av självet. Genom våra kläder försöker vi visa vilka vi är, och när mamma kommer med sina ofta allt för gulliga och feminina plagg som hon anser jag borde prova upplever jag ett behov av frigörelse och autonomi starkt nog att få mig att rysa. Då är jag 14 år igen. Samma sak händer när mamma rynkar på näsan inför mina ofta svarta, sobra plagg. Ryyys.

Ändå känner hon mig bäst av alla! Så när hon kommer med de gulliga plaggen, är det då en bild av mig som jag vet faktiskt skulle kunna vara jag hon erbjuder, en bild jag bara inte längre vill vara! Eller beror min irritation på att hon enbart utgår från sin egen smak och stil?

Jag misstänker ändå det sista, för nu har vi en liten konflikt om min lägenhet. Hon anser att jag behöver en bäddsoffa, vilket jag kan hålla med om, men lite visste jag att hon redan bestämt vilken soffa jag skulle ha! När jag menade att nej, just den soffan passar mig inte alls, kunde hon inte låta bli att utstöta en puff av besvikelse, ringa några timmar senare och be mig tänka på saken lite till. "Aaaarrgghhhhh!" ville jag svara men höll inne mitt 14-årsprimalskri och tackade nej igen, vänligt men bestämt.

Ändå är hon min viktigaste människa. Jag minns att jag läst i en serie av Åsa Grennvall, att hon önskade att hennes relation med hennes mamma kunde fungera bättre, men att hennes mamma endast verkade acceptera en relation ifall hon fick styra Åsas liv. Vilket naturligtvis är kränkande för en vuxen person.

Mamma, jag älskar dig och är väldigt tacksam. Vi får förlåta varandra för att vara en fjortis/ en mamma med svårt att släppa kontrollen.

Vad kan man säga om kärlek? Jag håller iaf med Zizek.

2011-09-19T16:30:00.000+02:00

En liten replik till Roland PM

2011-09-12T16:32:00.001+02:00

Jag håller med RPM! Låt oss prata om det! Låt oss prata om varför feminismen fortfarande behövs. Inte för att jag känner igen mig i denna beskrivning av feminismen. Men det är skribenten säkert medveten om. Hur han målar upp en bild som han sedan bränner, utan försök till reflektion kring den bildens tillförlitlighet.

Låt oss prata om makt, och vilken förståelse av makt denna text uppvisar. Jag förstår att vissa män bara vill vara ifred! De vill slippa ifrågasättas, slippa se sig själv som något annat än ett neutrum. Jag har en kollega som anser att feminismen inte borde finnas eftersom alla borde skriva under på premissen allas lika värde. Jag tror dock inte RPM har samma grund för sina påståenden. Jag tror han vill något annat - kanske att den del av makten om tolkningen som feminismen tillskansat sig (med all rätt) ska utfasas ur kampen om förståelsen.

Låt oss därför prata om vem som skulle tjäna på att analysen av hur vårt kön omgärdar våra erfarenheter och möjligheter ifrågasätts? För att vi ofta kommer fram till att det lönar sig med penis i denna värld? Och därför behövs också politiken? Det kan inte vara en slump att denna text publicerades på den dag Sverige blev en demokrati i dess rätta bemärkelse.

Låt oss exempelvis prata om situationen för kvinnor i det område jag studerat sedan sedan min grundutbildning: konst- och kulturvärlden. Där kvinnors och mäns erfarenheter skiljer sig så mycket åt, vare sig man är verksam konstnär eller på annat sätt arbetande inom kulturinstitutioner, att om kön inte var del i analysen av den samma hade vi fått en svårt skev bild av dess förutsättningar. Vi hade inte förstått.

Låt oss prata om varför de värden av jämlikhet RPM själv verkar ge sken av att skriva under på inte hade kunnat utvecklas utan en historisk kvinnokamp. Låt oss därför prata, kanske ännu hellre, om humanism. Om vilket samhälle vi vill ha.

Men varför ta en diskussion där förutsättningarna har satts på en så låg nivå som texten i SvD sätter den? Låt oss istället prata om varför det behövs texter som denna på en av Sveriges största tidningar. Hur det kan vara möjligt att en intellektuell strömning som feminismen, en av de viktigaste under hela den moderna historien, kan bemötas av sån intellektuell ohederlighet? Låt oss riva upp det beslutet.

Uppdatering: Anna Laestadius Larsson sågar Roland PMs text elegant här.

Slökolla på tv

2011-09-12T14:36:00.002+02:00

Igår slötittade jag på veckans avsnitt av Vem vet bäst? och fnissade åt programledaren Richard Olssons töntiga och därför rätt så skojiga repliker mellan utfrågningarna av deltagarna. Tävlande i sista avsnittet var två män och en kvinna, låt oss säga att de hette Lasse, Hasse och Victoria. Innan finalen ledde Victoria stort vilket hon ödmjukt förklarade berodde på att hon fått rätt frågor. Under finalen bollar Hasse och Lasse flera frågor till Victoria.

Så får hon en fråga om vilket ord som betyder väninna samtidigt betecknade prostituerad i antikens Grekland men kan inte svaret. "Det var Hetär" berättar Richard Olsson och fortsätter frejdigt: "Nu har du fått både frågor om prostituerade och lesbiska, det var spännande!" Victoria svarar inte, eftersom hon väl förstått skämtet och hur inte roligt det var. "Ja du fick ju frågan om Lesbos förut!" frejdar Richard Olsson vidare. Den korthåriga Victoria tycker fortfarande inte det är roligt. Hon stod där som ensam kvinna med Hasse och Lasse och får insinuationer av en tönt om lesbiska prostituerade.

Och jag kunde liksom inte låta bli att tänka att Gud om jag hade stått där! Då hade jag sagt till Richard att "Jaa du Richard det är ju lite som om du skulle stå här och få en massa frågor om anemiska töntar i tweed och blödande hemorrojder! Det vore liksom lika stort sammanträffande!" och lett stort.

Men det hade väl inte hänt kanske.

Längta lyckligt

2011-09-12T10:29:00.004+02:00

Jag kan säga till min bästa vän att Jag saknar dig, jag längtar tills vi ses nästa gång! och känna glädje och sug i magen för jag vet att jag har henne. Och hennes reaktion är Jag MED och utropstecken i mängd för hon längtar också lyckligt.

Men inte till andra, där vågar jag knappt uttala det. Det får hållas inne för jag har dem inte och längtan kan bli klibbig av rädsla för förlust.

"Att du inte tog längtan ifrån mig nu när jag fått den!" tänkte Didrik lättat när han förstod att det inte var Anna-Stava som lagt lappen i hans ficka om att mötas.

Så längtan gör ont och är så sabla skön på samma gång. Glad är man att man har något att längta till.

Likgiltigheten

2011-09-11T19:38:00.000+02:00

Jag föll tillfälligt ned i en grop, skrev bland mina anteckningar: den bästa känslan: känslan. Den värsta känslan: likgiltigheten. Ibland blir bara känslorna för mycket att hantera, att jag inget hellre önskar mig än likgiltighet. Men det är inte sant. Jag önskar mig aldrig, aldrig likgiltighet. För mig är allt ofta på allvar. Jag tänker att det är ett karaktärsdrag jag har. Kanske är det därför jag ibland känner mig som ett ufo när jag träffar nya människor, jag har svårt att hålla den där lättsamma distansen och skämta och var glad som ju är så uppskattad och nästintill förväntad umgängesform. Nej, det jag gör är att börja diskutera politik eller nåt annat allvarligt om världens händelser. Jag har aldrig sett mig som den känslomässiga, men jag har insett nu att det är exakt det jag är. Bara att jag oftast kanaliserar det känslomässiga via förnuftets rationalitet. Förnuftets rationalitet räcker en bra bit, men när det handlar om t.ex. kärlek GÅR det faktiskt inte alltid att förklara med sådana termer. Hej upptäckt.

Likgiltigheten iaf, min värsta mardröm. Jag ryser vid tanken av att vara som en död fisk i en strid ström av omvärld. Tänk att inte bry sig alls. Jag tänker att den största rädslan vi har är just att möta detta, det på något sätt "sanna" i känslan. Jag försöker att lära mig att lyfta på känsloblocket och framförallt: agera på känslan, ibland blir konsekvenserna outhärdliga, men oavsett dessa konsekvenser uppskattar jag något förbannat att jag inte är likgiltig.

Jag åkte till en östeuropeisk huvudstad själv över en långhelg nyss. För att komma ur den där gropen jag råkat falla i. Och vad fann jag om inte mer känsla. Mer allvar. Mer djup. Vilket på något outsägligt sätt puttade mig upp ur gropen. Jag får belöning för mitt stret att inte bli likgiltig. Jag gick ensam på gatorna, följde endast mitt eget begär. Mötte en helt ny stad. Läste och läste. Knausgårds min kamp del 2 berörde mig nåt så väldigt. Jag grät när jag läste förlossningsscenen. Och ni ska veta att jag inte har för vana att beröras så av böcker. Jag satt vid ett uråldrigt slott, på innergården och läste. Jag var tvungen att ta på mig solglasögonen då folk passerade, för jag ville jag låta tårarna strömma.

Och så alldeles i slutet av boken står en mening som är så sann:
"Likgiltigheten, det är en av de sju dödssynderna, egentligen den största av dem alla, eftersom det är den enda som är en kränkning av livet."

Hur jag rös när jag läste den meningen. Och hur jag blev så himla himla glad. Så, tillbaka på spåret. Nya gropar att falla i får komma som de vill, men jag tänker aldrig nånsin önska mig likgiltighet.

2011-09-08T09:27:00.003+02:00

Jag satt igår på tuben och inandades den lustiga, omgivande doften av andedräkt. Det regnade stålgrå spik ute och människorna såg sammanbitna ut. På sätena bredvid mig satt en mamma och hennes dotter, de grälade om något. Dottern var en cirka sexårig knut av bestämdhet. Så lös hon upp och blev glad igen, pekade på något ute i det grå.

Jag tänkte att det barnet kanske är den mammans mening med livet, men vad är i så fall meningen med det barnets liv? Är dess enda mening av växa upp och skaffa egna barn att ge sin mening åt, och så går allting runt i cirklar i evighet?

Jag drabbades av hur allting kan verka så oändligt meningslöst.

Bye Bye Kitty

2011-09-05T09:43:00.002+02:00

DÅ händer det

2011-09-05T08:56:00.003+02:00

När du vill det som minst, då kommer du hitta den rätta!

När du anar det minst, då kommer du hitta en man!

När du känner dig som mest tomhets skärande ensam, njaaaa då känner du dig nog inte riktigt ensam nog!

När du gråter i fosterställning för att du bara vill dö, ja då är du bara några steg från att vara desperat nog!

När du längtar som allra mest bröstsmärtande mycket, då har du nog inte längtat nog, för annars hade han ju dykt upp!

När du lyssnat på tillräckligt många Celine Dion-låtar om hur du ska hitta kärleken, då mår du nog dåligt nog!

När du känner sig som mest tjock ful och misslyckad, då borde han stått där vid din dörr!

- Eller om du är i en relation!

När han aldrig vänder huvudet från dataskärmen när du talar till honom.

När han aldrig berättar för dig hur han känner eller mår.

När han slutat ta på dig utom när ni ska ligga.

När du trodde att det inte var möjligt att känna sig mer ensam än vad du gör tillsammans med honom,

då ringer en vän och berättar att ni verkar vara det perfekta paret.

Eller så upptäcker du att du är gravid.

Vänta bara! Dina sinnesstämningar avgör allt men glöm inte att de aldrig är nog!

2011-08-30T08:43:00.001+02:00

En dag kom det en man till mig och gav mig en blomma.
"Varsågod" sa han.
Han verkade nervös.
Jag tittade på blomman. Den var verkligen vacker.
Jag visste inte riktigt vad jag gjort för att förtjäna den.
Han tittade förväntansfullt på mig.
Jag höll blomman i ett försiktigt grepp för att inte göra den illa.
"Tack" sa jag.

Han verkade besviken.
Jag vet fortfarande inte vad han ville att jag skulle ha gjort.

Böckerna och jag - en kärlekshistoria

2011-08-30T08:41:00.000+02:00

Jag läste ett inlägg på en blogg som fick mig att tänka på hur lycklig jag är som aldrig behövt vara rädd för böckerna. Hur jag kunnat ta mitt bokslukande för givet, för litteraturen ingår i de sammanhang jag befinner mig i. Jag tänker på hur jag känner mig så jäkla tacksam för det. För det är inte tillgängligt för alla. Bara för att dörrar är öppna betyder det inte att det är lätt att gå igenom dem.

Det mest betydelsefulla relationerna jag haft har varit till andra människor. Utan dem är jag ingenting. Men på andra plats kommer de relationer jag haft till böcker. Det har även handlat om filmer, konstverk, dikter, skivor och konserter, den där totala kärlekskänslan. Men böckerna har varit viktigast. Och jag antar att när jag älskar en bok är den för att den talar till mig. Kärleksrelationen blir därför till mig själv, något jag har inom mig. Jag kände igen mig själv när jag somnade med "Varats olidliga lätthet" famnen som 14-åring. Det är mig själv jag hittar när jag läser Sara Lidman. Det är kanske hon jag vill vara när jag läser "Flicka med pärlörhänge". Det är så jag skulle vilja älska när jag läser "Purpurfärgen". Jag vill vara Jane Eyres bästa vän. Det är mina känslor Holden Caulfield beskriver när han sitter i sin gamla lärares lägenhet på Manhattan. Det är samma vilja att slita och dra som far igenom mig som genom Buck i "Skriet från vildmarken".

Jag är så tacksam över att jag kunnat strunta i högt och lågt, fin- och fulkultur, en förmåga som jag tror ingår i det privilegium jag har kunnat ta för givet. I mammas och pappas bokhyllor trängdes de typiska 40-talistromanerna, Jack London, Ulf Lundell, Thomas Tryons "Lady", "Clownen Jac", "Enkelstöten". Länge brydde jag mig inte om dem, däremot gillade jag att bläddra i den gröna raden av "Bra böckers lexikon" eller allra helst "Bra böckers Hexicon", en samling av världens alla myter. Istället var det serierna som gällde för mig. Lycklig plöjde jag mig igenom årgångar av Bamse, Tin Tin, Smurfarna, Asterix, Katten Gustav och Kalle Anka för att senare gå över till Arne Anka, Lena Ackebo, Åsa Grenvall, Liv Strömqvist, Mats Jonsson, Art Speigelman, Ralf König, Chris Ware, Inger Edelfeldt och Martin Kellerman. Jag har länge hävdat att serierna sänkte trösklarna till litteraturen, men nu tror jag att litteraturen fanns där för mig ändå. Serierna har ett egenvärde för mig och jag har aldrig slutat läsa dem. Jag kan slänga mig mellan "Dr Zjivago" och "Ernie" för att jag inte är rädd, mitt självförtroende är en medfödd låg tröskel och jag är så sabla tacksam.

Självklart har jag lagt ned böcker och inte förstått dem. Jag förstod aldrig "Den amerikanska flickan" till exempel. Jag orkade mig inte igenom Kafkas "Slottet". Jag gillar inte Murakami. Självklart ligger det i privilegiet att inte behöva vara rädd för att misslyckas, eller fundera på misslyckandena som tecken på något man saknar. Jag kan ta det med ro och slänga mig på nästa bok, nästa författare.

Därför blir jag provocerad när jag hör att läsefrekvensen hos unga människor, särskilt unga män, har sjunkit kraftigt de senaste årtiondena. Även om annan kultur har fått ta böckernas plats, tänker jag självcentrerat att de missar något, de missar den djupdykning i sig själv som böckerna erbjuder. Jag tror inte jag hade varit samma person om jag inte läst, jag hade inte förstått lika mycket!

Men kanske gäller det bara mig.

Jag antar att jag vill säga att jag aldrig läste böcker för att bli en sån som läser böcker.

vänstern fix the world

2011-08-19T21:59:00.000+02:00

Häromdagen började jag att titta på Yes Men fix the world. Jag såg inte hela, men nästan direkt började jag skriva ned detta. Just nu kan jag sitta här i mitt priviligerade hörn av jorden och skåda händelser som avlöser varandra som gör avtryck och intryck på mig. Det är svält i Afrikas horn, UK riots, börserna rasar, en arabisk vår, i Syrien trycks folkets strävande ner med våld, i Vitryssland ska det bli förbjudet att samlas på en plats och "göra ingenting" sedan de tysta upproren, Oslobomben och Utöyadådet. Allt det här svischar omkring i mitt huvud och jag försöker febrilt förstå och hänga med.

I Yes Men tar två män på sig att föra företags CSR-arbete och de gör det genom att bluffa ut det i offentligheten. CSR står för Corporate Social Responsibility och innebär att företag som tar detta sociala ansvar inte bara ser till sitt vinstintresse, utan också tar social och miljömässig (läs: hållbarhet) hänsyn. En brasklapp är dock att CSR snarare än att åsidosätta vinstintresset snarare gör denna modell av socialt ansvarstagande till lönsam, dvs det ekonomiska intresset är fortsatt satt i främsta rummet. I Yes Men tar männen upp Bophal-katastrofen, företaget Dow äger det som en gång var Union Carbide, som 1984 var ansvariga för ett gasläckage som dödat minst omkring 10.000 och gett ytterligare omkring en halv miljon människor skador för livet. Företaget har inte betalat ut skadestånd till befolkningen i Bophal, och det är detta Yes Men vill ställa till rätta genom CSR. Se gärna Yes Men på Svt play för hela historien.

CSR har länge varit som en nagel i mitt öga, jag blir irriterad så fort jag hör talas om det. För mig är det endast "capitalism with a conscience". CSR innebär att man erkänner att den fria marknaden många gånger överexploaterar, vilket kan få katastrofala konsekvenser inte bara i form av enskilda olyckor, utan också långsiktigt. Företaget som arbetar med CSR menar att de tar ansvar för dessa konsekvenser. Ett socialt ansvarstagande ser inte någon motsats mellan den fria marknaden och socialt ansvarstagande, utan man ser snarare att kombinationen kan komma alla till del.

Zizek (2009) skriver:

Kapitalister ska inte bara vara maskiner för vinstgenerering: deras liv kan ha en djupare mening än så. Socialt ansvarstagande och tacksamhet har kommit att bli deras mest omhuldade motton: de är de första att erkänna att samhället behandlat dem väl genom att låta dem utveckla sina begåvningar och bygga upp rikedomar, varför det också är deras plikt att ge tillbaka något till samhället och hjälpa vanliga människor [...].Detta nya etos av globalt ansvarstagande kan därför framhålla kapitalismen som det mest effektiva instrumentet för att främja vårt gemensamma bästa. Kapitalismens grundläggande ideologiska dispositiv - vi kan kalla det 'instrumentellt förnuft', 'teknologisk exploatering', 'individuell girighet' eller vad de vill - är åtskilt från dess konkreta socioekonomiska villkor (de kapitalistiska produktionsförhållandena) och uppfattas som ett självständigt liv eller en 'existentiell' attityd, vilken bör (och kan) ersättas av en ny mer 'spirituell' hållning samtidigt som de kapitalistiska förhållandena som sådana lämnas intakta (Zizek 2009:41).

Kapitalets oförtröttliga kameleontbeteende och anpassningsförmåga får mig att undra kring vad det är som slutligen kommer att få detta system på fall, om det nånsin kommer på fall. Börserna rasar, kriserna avlöper varandra. Eurokostymen passar inte and so on and so on. Bauman, som jag hade förmånen att lyssna till i veckan på Södra Teatern kallar det "dagens interregnum", dagens utmaningar har vi ännu inga lösningar på. De tre största utmaningarna Bauman identifierade som avgörande var 1) separationen mellan makten och politiken 2) migration och immigration samt 3) klimathotet. Jag kan tycka att Baumas analys saknade substans och jag blev besviken då han liknade dagens situation med att vi alla satt på ett plan utan riktning och färd, utan pilot. Bauman menar att vi står handfallna, att vi saknar aktörskap (agency). Jag uppfattade som att han inte kunde identifiera någon hegemonisk ideologi, och inte heller kunde identifiera dagens klassbaserade konflikter. I ett kort svar på en fråga refererade han till dagens prekariat (jämför också Butler i denna fråga), där gemensam utsatthet över och mellan klasserna formar en ny sorts allians som jag dock inte uppfattade att den kunde erbjuda en grund för någon typ av förändring. Vi går inte samman mot kapitalets intressen för att vi just är så fragmentiserade. Jag har svårt att svälja den världsbilden, jag vill visst mena att det finns grund för koalitioner och jag vill särskilt mena att den förhärskande ideologin som sitter vid rodret i vårt plan visst har en riktning och färd. Kapitalackumulering kallas det.

Just nu är jag fed up med analyser, som ska sätta ord på de skeendena vi i nuläget går igenom. Jag vill inte ha ord, vad jag vill ha är visioner och lösningar. Och det kan ju tyckas förmätet plus att denna text saknar exakt allt det jag efterfrågar, men är det bara jag som känner att kritiken av den fria marknaden nu går som på automatik? Alla händelser i omvärlden som får mitt hjärta att fladdra, men ändå att tro på förändring - vad händer av dem? Vilket blir resultatet? Jag undrar såklart var vänstern är idag. Om Bauman tycker att marknadens fundamentalism är att likna vid en saknad pilot, varför är inte vänstern där och tar över rodret? Hör jag en gång till hur IMF ska "rädda" ett land genom privatiseringar vill jag skjuta mig. Jag vill höra om DEMO-fucking KRATI. Det sista jag vill höra är en vänster vurma för det sociala ansvarstagandet, med intakta kapitalistiska förtecken. Plz.

Bokbord

2011-08-19T21:43:00.000+02:00

Varje år avslutas Stockholms Kulturfestival med världens längsta bokbord. Just nu pågår kulturfestivalen och jag blev med ens dragen tillbaka ett år i tiden, vid förra året. Mammas cancer som briserade familjen och vårt välmående. Mamma önskade läsa Per-Anders Fogelströms bokserie om Stockholm och jag tog denna önskan på allra största allvar. Ni vet, som om hennes liv hängde på om jag fick tag på dessa böcker. Jag tänker att det nog är ett bra sätt att förskjuta sådant, som en cancersjukdom, man inte har någon kontroll över alls, till att få det att handla om saker man kan kontrollera. Jag kunde köpa böckerna. Jag letade i varje back, varje ställ. När det spöregnade var jag den enda som stod klistrad kvar och försökte att tyda den tunna plasten försäljarna lade över sina böcker. Mamma önskade också att se filmen Andarnas hus, som faktiskt inte finns på dvd längre, utan endast som vhs. Och jag sökte frenetiskt efter den filmen. Jag ringde på varenda blocketannons, skrev mail till återförsäljare, ringde sommarstängda bibliotek. Till sist lade någon ut den på tradera och jag lade ett groteskt högt bud för en vhs-film. Glädjen i mammas ögon när jag kom med beskedet om att jag hittat böckerna och filmerna gick inte att ta miste på. Hon lös i ögonen. Och det var allt värt mitt i denna mörka tid.

Då visste jag att det var helt fel...

2011-08-19T19:54:00.003+02:00

När du skrev JAAAAAAAAAAAAA efter att jag frågat om jag redan berättat att en av mina nya vänners pappa var min mammas ungdomskärlek. För du visste inte att det betydde något för mig, hur mycket jag hört om denna kärlekshistoria nog för att känna hur speciellt och roligt sammanträffande det var. För att vi inte känt varandra speciellt lång tid och du ändå är tillräckligt nonchalant för att inte anstränga dig att vara trevlig. För att det hade varit så lätt för dig att säga "Ja, du har berättat det, men då var du lite full. Det var kul att höra".

För att jag vet att jag inte är stark. Det är så lätt att inte vara snäll mot mig. En gång svalde jag och svalde allt mer eskalerande otrevligheter tills han kunde klampa över hela min vilja och min kropp. Kanske är jag känslig men det känns som att jag VET.

WTF P3?

2011-08-16T08:58:00.003+02:00

Mornarna spenderas gärna lyssnandes på radio, dock oftast inte P3 eftersom de envisas med att spela eurodisco i mina morgontrötta öron. Igår var ett undantag, och där i morgonstudion skojades det om lite udda nyheter. Exemplet igår var en man som kommit hem och upptäckt en uppenbarligen berusad, naken kvinna sovandes i sin säng, förmodligen borttappad från den fest som pågick i lägenheten bredvid.

Så vad gör killen? jo, han gör som alla normala människor: han ber den främmande personen i hans säng att gå. När hon vägrar ringer han polisen som får hämta den överförfriskade tjejen och förmodligen valla henne hem. Och vad skojas det då om i radiostudion? Jo att det var väl en gnällig jävel den killen var! Bou hou hou liksom, du har en naken tjej i din säng och du ringer polisen??

Trots lite skoj om Julian Assange efteråt, tack P3 för att ni befäster att killar bör vara vandrande ståkukar som vill penetrera allt kvinnligt som inte rör sig, och om de inte vill det ska de minsann känna sig fåniga!

Skit ner er, hur ironiska ni än är.

Manskramen som lugnar hysterikan eller - har jag sett det förut?

2011-08-15T10:07:00.003+02:00

Hon är den unga konstnärskvinnan med blek hy. Han är den äldre mannen med den perfekt stärkta skjortan. Han ser på henne med en bister min när hon tar ännu ett glas vodka.

Bräckligt sticker hennes ryggrad ut under huden när hon böjer sig över sitt glas. Gästerna i den eleganta salen har redan börjat stirra på henne i förfäran. Hon är en kvinna som börjat tappa kontrollen.

När hon dansar smeker hennes långa, tuperade hår hennes bleka armar och rygg. Hennes klänning åker upp i glipor och avslöjar små födelsemärken på hennes hud, prickar likt markerade huvudstäder på en karta.

Hon vägrar sluta dansa. Hon trotsar männen som försöker förmå henne att sätta sig ned igen. Hon måste fortsätta dansa, måste nå förnedringens botten.

Då ställer han sig upp. Alla verkar hålla andan, salen stannar upp. Hon kämpar emot först. Men så kapitulerar hon. Han stryker hennes ostyriga hår ur hennes ögon. Hon vilar i hans armar.

Låt oss kalla det manskramen som lugnar hysterikan. Det känns som att jag har sett det förut.

C'est n'est pas frihet ni autonomi

2011-08-01T15:17:00.012+02:00

Jag har länge irriterat mig på begreppet "öppna förhållanden", inte minst sedan jag en gång själv hade en kort relation med en kille som ville ha detta. Jag bad honom mer eller mindre att dra dit pepparn. I min vänskapskrets aktualiseras detta ibland, och nu senast har jag varit tvungen att fundera på det igen. Vad som främst irriterar mig dock är att detta allra oftast förknippas med och praktiseras av vänsterfolk och gärna feminister, eftersom jag anser att det finna goda grunder att kritisera öppna förhållanden från vänster-feministisk ståndpunkt. Jag kommer här redogöra för hur jag istället för progressivitet i "öppna förhållanden" ser starka kopplingar till en laissez-faire liberal ideologi och ekonomi - vilket jag tänker göra genom en jämförelse med förändringar i arbetsmarknaden i västvärlden de senaste 30 åren.

Låt mig först säga: Jag förstår väl människors oro inför att förvandlas till heteronormativa spektakel. Förhållanden kan i sina sämsta fall vara svårt uteslutande och normerande på depressiva sätt. Men att finna lösningar på detta genom att helt avskaffa parrelationer (vilket jag hävdar att den "öppna relationen resulterar i) anser jag är att inte bara kasta ut barnet med badvattnet utan i värsta fall även sig själv och sin integritet. Relationer är alltid överenskommelser, och ingen kan egentligen äga någon annan. På så sätt är alla relationer "fria". Men att hävda att parrelationer kväver människor är att förvirra dem med sätten man organiserar, utövar och handlar i en relation. Jag är medveten om att vissa kanske blir sårade av min analys, samt gärna vill framhäva att de känner till massor med öppna relationer som fungerar. Detta var inte fallet med mig, och jag är inte den enda. Därför behövs liknande analyser. Pga av min egen de flesta av mina vänners sexualitet kommer jag fokusera på man-kvinnarelationer i denna text.

Voilà en liten filosofi kring kärlek jag har att tacka en smart vän för: det fina med att vara singel är att man är fri. Det fina med att vara ihop är att man har trygghet. Det bästa man kan sträva efter i en relation är att finna den sortens trygghet som gör att man känner sig fri. Det sämsta man kan göra är att erbjuda sin partner samtidig otrygghet och ofrihet, vilket jag anser att min "kille" gjorde genom att "erbjuda" mig öppet förhållande. Jag menar att den känsla av ledsnad jag upplevde (som en vän nu upplever) kan beskrivas som en slags kärlekens anomi: en avtagande tro på framtiden som en punkt att ge mening i nuet.

Jag läste nyss i en bok (Igelkottens elegans) att utan en bild av vår framtid kan vi inte heller skapa oss en meningsfull nutid. Nutiden har som funktion att inte bara njuta av utan även bygga fundament för vår framtid. Anomin kan förstås som en stark oro förknippad med självständighet - när det är kopplat till otrygghet blir det utan tvekan svårare att projicera en bild av sin framtid. Precis denna sortens anomi är enligt sociologerna Boltanski och Chiapello (2007) en framträdande karaktäristik i en ny slags arbetsmarknad. I arbetslivet kan vi se strukturella förändringar som skildrar en väg mot en globaliserad och individualiserad arbetsmarknad där kraven på en flexibel, välutbildad arbetsstyrka har ökat. Vi kan se en process mot ett arbetsliv med korttidsanställningar, frilansuppdrag, projektanställningar, lägre löner och svårigheter att skilja arbete från fritid. Boltanski & Chiapello (2007) hävdar att dagens kapitalism, förstås som möjligheten att erhålla kapital genom ekonomisk investering, är vid god hälsa. Samhällen däremot, är i sämre skick. I samtliga OECD-länderna ökar arbetslösheten. En nedgång i lön är uppenbar, liksom en försämring av levnadsförhållandena. Detta drabbar först och främst de arbetslösa och det ökande antalet deltidsarbetande, men en klar ökning av känslor av otrygghet är nu uppenbart för alla som hotas med förlusten av arbete.

Häri ligger min koppling till s.k "öppna förhållanden". Det jag finner intressant är hur Boltanski & Chiapello definierar uppkomsten av nya former av förtryck genom vad de kallar "imposed autonomy". Människor förväntas ge sig själva till sitt arbete, vilket instrumentaliserar dem i deras mest specifikt mänskliga dimension. Kapitalismen har approprierat begreppet "autonomi" och presenterar den inte som ett val men som om det krävdes av människor. Säkerhet och trygga anställningar i arbetslivet kan sägas ha blivit utbytt mot autonomi, till den punkt där det ofta är påtvingat och därför svårt att jämställa med frihet. Därför, när en man erbjuder mig "rätten" att vara med andra, inser han inte att han sätter sig i en position där han anser sig äga min sexualitet tillräckligt mycket för att kunna "ge" mig den. I linje med Boltanski & Chiapellos argumentation kan detta förstås som ett nytt sätt att utöva förtryck. Jag menar med hela mitt hjärta att äkta frihet förutsätter viss sorts trygghet, i arbetslivet som i kärlekslivet. Och häri ligger grunden för min skarpaste kritik av öppna förhållanden: att beskriva dessa arbets-/kärleksvillkor som "fria" menar jag kan ses som en ideologisk formation vilken fungerar som ett sätt att utöva makt, presenterad som autonomi eller frihet:

Liberalismen är beroende av hittills okänd bestämning av subjekten för maktutövandet som aktiva i sin egen styrning (...) Den är beroende av existensen av fria individer, och den försöker gestalta och reglera denna frihet i en social form (...) (Rose 1993:49).

Vad tycker ni? Skäll på mig, håll inte med mig, håll med mig, nyansera om ni vill. Men som feminist och vänsterorienterad har jag fått nog av att så få kritiserar villkoren på mer grundläggande sätt.

Källor:
Boltanski, Luc & Chiapello, Eve (2007) The new spirit of capitalism. New York; Verso

Rose, Nicholas (1993) Politisk styrning, auktoritet och expertis i den avancerade liberalismen‖. In Hultqvist, Kenneth & Peterson, Kenneth (1995) Foucault. Stockholm; HLS Förlag.

Uppdatering: Martin Halldin på Vi som aldrig sa sexist svarar på detta inlägg här!

Uppdatering 2: Lisa Magnusson tar även upp denna text en krönika om äktenskapet, vilket jag blev något förvånad över men naturligtvis inte borde blivit. Jag svarar möjligen lite senare här, men känner lite att diskussionen blir intressantare ju mer den sprider sig hellre än att jag riskerar gå för mycket i försvar eller upprepa mig.

Historien om morfarn

2011-07-31T14:27:00.003+02:00

Jag hörde en historia i sommar som stannade i mig. När min väns mormor dog sörjde hennes morfar ordlöst. Bara någon månad innan hade hans barnbarn fötts, en liten flicka. Varje gång hennes familj hälsade på morfarn tog han det lilla spädbarnet, satte sig i sin fåtölj och höll henne. Ljudlöst kunde tårarna trilla ned för hans kinder. Jag fick se ett foto där han höll flickan. Hans ansikte var slappt och uttryckslöst av sorg. Flickan visade sig vara en väldigt snällt spädbarn, hon grät sällan och somnade alltid i sin morfars famn.

Idag är hon tio år och hälsar fortfarande på sin morfar. Då blir hon liten igen, drar sina nu långa ben under sig och sitter i hans famn, tysta tillsammans som när hon tog honom genom sorgen.

Tid att vila i några bilder

2011-07-31T14:02:00.010+02:00

Det var mitt livs första semester. Jag minns att jag tittade ut mot järnvägen från syrrans altan och kände hur vågor av tacksamhet och lättnad rullade genom mig för att jag inte längre behöver söka de förnedrande sommarjobben; överhettade caféer med elaka chefer, ändlösa dagar bakom en kassa, de fulla gästerna på puben och deras händer. Tacksamheten är nästan lika stark som den jag då hade inför att faktiskt ha ett jobb.

Jag tänkte mig den äventyrlig. Jag skulle göra saker, resa dit jag inte varit än. Till min samtidiga lätta besvikelse och glädje blev det inte så. Den blev en månad lång tid att slappna av. Tid att bara vila. Kanske behövde jag det. Ändå önskar jag någonstans att jag hade gjort den där resan till dit jag ännu inte varit.

En annan gång.

Pappa

2011-07-30T13:09:00.001+02:00

Min pappa är min arbetarklassbakgrund förkroppsligad. Han finns där i kött och blod. Mitt pappakomplex är enormt. Pappa har aldrig kunnat göra fel. Pappa har aldrig gjort mig illa. Fram tills nu. Pappa är alkoholist. Det är en etikett jag nyligen satt på honom. Alla etiketter har tidigare liksom runnit av honom. När han bodde i husvagn bodde han just i husvagn, han blev aldrig "hemlös". Först när jag såg UR-dokumentärserien "Hemlös" som följde ett gäng olika hemlösa, bland annat ett gäng i Sollentuna just boende i husvagn gjorde jag kopplingen till min pappa. Att serien hette hemlös. Etiketten alkholist gör ont. Ungefär som mammas cancer. Det är en hemsk hemsk sjukdom som jag just nu inte har några verktyg för att hantera. Livets jävligheter kommer i portioner, lagoma att kunna hantera. Just nu tänker jag att jag ska våga säga till pappa att jag inte vill prata med honom när han ringer full kl 10 på morgonen. Denna önskan har jag just formulerat för mig. Och jag vet hur mycket den kommer att såra honom. Jag vet också att det är en väg till hans räddning, att jag formulerar detta. Inte för att jag kan ställa allt till rätta. Men att formulera mina egna känslor inför hans sjukdom är en tjänst jag måste göra mig själv.

Det var bara det.

Flytten och kärleken - ett drama i en akt.

2011-07-04T10:31:00.006+02:00

Vaknar i min nya lägenhet och känner stark lycka. Jag har fått tag på drömlägenheten. Stora, vackra rum med högt i tak. Ett charmigt kök fullt med praktiska luckor. Stuckatur och dubbeldörr, innanför citykärnan. Jag är så mycket Madde här som man kan bli när jag glider genom mina rum.

Att flytta är visserligen alltid en pärs, men jag undrar om inte denna tog priset. Jag rekryterade först min bror att hjälpa mig. Han fick ryggskott och drog till Rhodos i stället. Ena av mina BFF började jobba och kunde inte komma. Syrran var i Spanien. I panik fick jag därför be människor jag egentligen inte känt speciellt länge om hjälp, samt E... som alla sa ja.

Så dagen börjar med att konstatera att min ena flytthjälp är så bakis att hon knappt kan gå. Det var iofs rätt kul, men sedan upptäcker vi att bilen inte fungerar. Paniken börjar krypa på när jag inser att ingen annan bil går att frambringa. Tjejen på macken menar att alla hyrbilar i stan verkar bokade. Precis när jag är på väg att ringa pappa bara för att gråta som det barn jag kände mig som kommer hon tillbaka: hon har fixat en lastbil, ringt runt och bokat om. Vi kan flytta! Dyrare än vad jag planerat, men det är oväsentligt. Åker och hämtar lastbilen, bärandet av pinaler kan börja. Då hörs en knall. Gudarna har bestämt sig för att skämta med mig aprilo - under hela flytten spöregnar det, blixtrar lyser upp den grå himlen. Åskan slår ut halva stans strömförsörjning. Vi kan för några paniska ögonblick inte komma in på innergården som idiotiskt nog endast öppnar sig med portkod, tills någon kommer och öppnar.

Så denna flytt innehöll därmed:
- en ickesamarbetsvillig bil
- en gravt bakfull flytthjälp
- en glad men tillika bakfull flytthjälp
- en BFF
- en tystlåten, vacker man
- ett krossat hjärta
- ett åskoväder
- en sabla massa tur

Nu lever jag bland kartonger och berg med tidningspapper. Men när jag vaknar känner jag främst inte lycka pga att min lägenhet är vacker, inte ens pga att den är min- 2ahandsstressen är slut - utan främst för att det finns människor som finns där när man behöver. Jag är så beroende. Och det är alldeles underbart.

Tack!

Nu ska jag köpa en blomsterkvast till tjejen på macken som räddade min flytt.

So shoot me Svenskt Näringsliv

2011-07-01T13:32:00.011+02:00

Igår blossade debatten kring Svenskt näringsliv och dess syn på konstnärliga och humanistiska utbildningar upp. Jag har som de flesta andra (journalister) inte läst rapporten, så dessa funderingar ska förstås ur kontexten av vad jag läst om debatten och dess ramar.

Som en av dem som läst fristående kurser i samhällsvetenskap och humaniora träffade naturligtvis debatten rätt i solar plexus. Jag var medveten om det karriäridiotiska i att välja en sådan examen, och levde också något år i svår otrygghet vad gällde anställningar. Men jag hade ett mål i sikte - drömjobbet - och efter en del nej fick jag ja. Trots detta kommer jag aldrig bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft vad gäller exportkraften i världen. Mina ambitioner var större än så.

Samma dag som uttalandena från SN bildades gruppen "Jag bidrar till samhällsnyttan - oavsett vad Svenskt Näringsliv säger" på facebook. Jag gillade, men ångrade mig i samma sekund. Jag hade hoppats på ett ifrågasättande av begreppet "samhällsnytta" och dess kolonialisering av ett gäng pajasar på SN - istället såg jag ett accepterande av deras definition, med tillägget att man vill tillhöra denna definition. Jag också! Jag bidrar också till tillväxt! Därför ogillade jag lika snabbt.

För vad jag upprörs av, och säkert flera med mig, är en slags kapitalistisk bolsjevism som präglar samtalstonen från näringslivet. Känner du dig konstnärlig lilla vän? Tyvärr, då bidrar du inte till samhällsnyttan så som vi tagit makten att definiera den. Ditt liv och dina aspirationer med det är inte viktiga för det här samhället. Dina intressen borde vara underordnade statens vilja. Man blir anarka för mindre.

Andra är mer konspirationsteoretiska. SN vill inte ha kritiskt tänkande människor. En vän till mig som bor i Chicago menar att de konservativa i USA är "hell bent" på att slopa alla anslag till humanistiska utbildningar med klarspråk om det ideologiska syftet; stoppa all utbildning som de anser är "vänstervriden" (läs exempelvis här).

Det handlar inte om att jag inte hoppas på något sätt kunna bidra till det samhälle jag tillhör. Jag vill bidra till kunskapsutvecklingen och utbildning. Men där man accepterar en grupps definition av samhällsnytta kan man inte annat än ängsligt spegla sig i denna definition och undra om man räcker till. Vad jag önskade av debatten var en strid om värderingarna. Istället för att låta Svenskt Näringsliv ta positionen som dem som sitter med förståelsen av hur "samhällsnytta" ska gå till och istället ställa frågorna till dem: Hur tänker ni anställa och ge vidareutbildning till dessa människor som skaffar sig dessa utbildningar? Hur tänker ni implementera en långsiktigare förståelse av kunskap, bildning och samhällsnytta i er verksamhet? Hur kan ni bidra till ett hållbarare samhälle? Vilket samhällsnytta bidrar ni med, utifrån ett perspektiv kring hållbarhet och bildning?

Jag provocerad av hur vi ger makt till liknande organisationer genom att ta försvarsställningar. Därför avslutar jag med att citera Rasmus Fleischers tweet från igår:

Att försvara humaniora mot angrepp från Svenskt Näringsliv = irrväg. Kompromisslös attack mot arbetslinjen = rätt väg.

Uppdatering: Rodeo_Const säger det än bättre!

Skönhet och attraktivitet - qu'est-ce que c'est?

2011-06-19T17:07:00.002+02:00

”I helgen attraherades jag av en ful kille” skrev jag på Twitter idag, ”och har sedan dess kontemplerat över meningen av attraktion”. Inte förrän jag fick svaret ”borde du inte också fundera på begreppet ful?” som jag insåg det löjliga i min tweet. För självklart borde jag det. Vad menade jag med att killen jag attraherades av var ful? Ful enligt vilken skala av skönhet? Ful enligt vems ideal?

Det finns en hård sida inom mig som svarar: det är enklare än att skönheten sitter i betraktarens öga. Hur mycket vi än förstår den sociala, rumsliga och tidsliga konstruktionen av skönhet sitter förståelsen av den ideala skönheten djupare i oss än bara på huden. Kanske skulle Bourdieus habitusbegrepp kunna användas här. Vi vet att vissa ”objektivt” är vackra, andra inte. Dessa människor behandlas bättre än andra genom deras liv. Vi vet att även om det finns de som inte håller med oss i våra åsikter om skönhet, kan vi inte bara enkelt vifta bort en hegemonisk skönhetsförståelse genom att hävda dess beroende av enskilda personer. Så vad var det som gjorde killen jag träffade ful, och hur relaterar det till något mer än bara mina egna åsikter?

Låt oss kalla honom Wes. Wes är amerikan, kommer från ett intellektuellt, judiskt medelklasshem i en medelstor stad i staten New York. Wes studerade socialantropologi och har påbörjat sin tredje år som phd i urban teori. Han sportar ett skägg och glasögon som för tankarna till Trotskij. Hans långa och gängliga kropp med för stora händer och fötter får honom att se mycket ung ut, som om han fortfarande inte lämnat puberteten. Han bär rutiga skjortor som avslöjar en något underlig, fyrkantig kroppsform. Wes mun är mycket röd och något för stor för hans ansikte. Han skrattar ofta.

Det första som får mig att börja fästa uppmärksamheten vid honom är att han säger något smart. Genom en referens till Jonathans Swifts ”Ett anspråklöst förslag” lyckas han skämta på ett sätt som borde vara pretentiöst men blir endast endast otvunget. Jag märker att jag lyssnar intensivt på hans berättelser om de fältstudier han gjort i Mexico city. Han är intelligent, han har intelligent humor. Mest av allt verkar han inte berätta något eller göra något för att få andras gillande. Jag såg honom på dansgolvet och fascinerades av hur annorlunda han var, hur cool han lyckades vara i sin egenhet. Han intresserar sig för andras arbeten, parerar vackert andras sätt att framhäva sina berättelser på ett sätt som avslöjar deras vilja till godkännande. När vi andra går hem går han vidare. Han har sömnproblem och går runt i staden på nätterna istället för att sova. Han verkar obekymrad. Jag tittade en stund efter honom och insåg att jag tyckte han var intressant. Jag ville veta mer om honom.

Dagen efteråt befann vi oss på samma plenariediskussion och han satt två rader snett framför mig. Jag ser att han börjar gå igenom foton han tagit kvällen innan och raderar dem han inte tyckte blev bra, eller inte ville ha kvar av någon anledning. Han har tagit ett foto av mig och raderar det inte. Jag blir glad. Då inser jag att jag är attraherad av Wes.

Så attraktion för mig betyder alltså intresse? En människa som är genuint intressant. Som verkar inte behöva någons gillande eller godkännande. Som ler och skrattar ändå. Som är intelligent och har en smakfull humor. Kan Wes då vara ful? Det är uppenbart att han aldrig skulle passa in i någon slags idealbild av skönhet. Men ändå? Wes har vackra händer. Han har vacker, solbränd hy. Han har vackert hår och jämna tänder. Han ser ung och frisk och stark ut. Ändå vet jag att han är ful.

Skönheten är en så passiv egenskap. Att vara attraktiv är något helt annat, något som beror på personen, dennes karaktär. Jag skulle vilja att människor attraherades av mig för att de fann mig intressant. Vad gäller män är det likadant. Att någon vill ha en för att man har bröst och fitta är så tomt och intetsägande. Det utelämnar min person. Det utelämnar mig. Jag har legat med män bara för att de var vackra. Kände de sig lika passiviserade så som jag kan känna mig ibland?

Det borde finnas gym för personligheten.

(Så vad hände med Wes? Han är tillbaka i USA. Innan han åkte följde han med mig hem, vi satt och spelade musik till kl tre (Palpitation, My little pony). Pratade skit. Innan han gick försökte han kyssa mig godnatt, men han var antingen för blyg eller för full, för kyssen hamnade någonstans vid min mungipa. Hans andedräkt luktade starkt av alkohol och egenrullade cigaretter.)

Tyngden och lättheten revisited

2011-06-06T13:13:00.006+02:00

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om min väns förhållande till en kille med depression. Inlägget fick många fina reaktioner, varför det nästan tar emot att skriva om det igen. För det gick, naturligtvis, åt helvete. Min vän har först nu, efter månader av telefontrakasserier, nedlåtande kommentarer och en egen djup depression kunnat bryta relationen och komma tillbaka på fötter. Det som började med en ledsen människa slutade med två ledsna människor och en bruten relation. Min vän har liknat det vid att tvingas att kapa sin egen arm, så svårt upplevde hon det. För känslorna är ju där och är så starka. Men för att överleva var hon tvungen.

Depression smittar. Jag önskar att det inte var så. Men den finaste människan i världen, som man förälskat sig i, kan innebära en biljett till sjukdomen. Tabletter och återkommande besök hos psykolog. Flera månader av oförmåga att kunna ta sig ur känslan av meningslöshet. Jag visste att han mådde dåligt. Ändå kom de destruktiva tankarna: Har jag gjort något fel? Sagt något fel? och det som var uttryck för sjukdomen blev istället bekräftelser på hur hans känslor inte var lika starka som mina. Och alla idiotiska tankar kring hur om han bara var med mig kunde han kanske bli frisk? Han menar ju att han mår bra när han är med mig. Så blir sjukdomen mitt personliga misslyckande. Och oron. Hur man vill vara där jämt och därför förvandlas till ett plåster istället för en likvärdig människa.

Och hur man kan träffa andra och de berättar för en att man är underbar, och allt man kan tänka på är honom. Jag och min vän talar om hur det svåra kan undvikas. Jag vill inte upprepa hennes helvete. Kanske förstår jag först nu hur svårt hon har haft det. För allt jag egentligen vill är att vara med och för honom.

Hur ska jag förstå att det viktigaste är jag och min hälsa, när jag har svårt att känna att man inte själv är nog för att kunna känna sig fast i tillvaron? När en dag spenderad utan dem man älskar är en meningslös dag?

Butler

2011-05-27T17:11:00.001+02:00

Som en av dem som bevistade Judith Butlers föreläsning i Stockholm i tisdags måste jag reagera och avreagera mig efter denna stora händelse. Butler ja. Som jag har bråkat med henne. Jag har raljerat över tron på att subversiva handlingar förflyttar positionerna och ändrar de "viktiga"maktstrukturerna grundade i klass. Det löjliga i att erkännande (recognition) utan omfördelning skulle utgöra grund för politisk förändring (läs: identitetspolitik). Och hade vi just inte lärt oss att det var genom kvinnokoalitioner, att kvinnor talade ur levda erfarenheter som det politiska faktiskt förändrades? Butler kom att rasera min och många med migs anspråksgrund för krav. Och vaddå heterosexuell matris? Matris fick vi lära oss på genusvetenskapen, var en term som användes hos tandläkare, där man stöper en form åt tanden vid lagning. Om matrisen var fel skulle lagningen börja att läcka fyllningsmaterial. Att försöka förstå denna radikalitet, att genus föregår kön vilket blir synligt genom den obligatoriska heterosexualiteten, var för invecklat för mig när jag först läste Butler. Idag inser jag att jag inte fattade ett skit.

I sammanhanget, Butler slog igenom, mitt under den svenska 1990-talets konsensufeminism, som krävde en stategisk essentialism av kategorin kvinnan, så som också beskrivs i Fokusartikeln. Radikaliteten låg i (post-) tiden, och rösterna för den queera förståelsen av kön vred om debatten. När Butler får frågan i Kulturnyheternas intervju om hon anser sig själv vara radikal, svarar hon, förutom att hon ogillar etiketteringen att I don't think I am radical, Im just a vector for certain kinds of actions and motives engaging politically that sometimes have radical effects and sometimes don't.

Intelligens och ödmjukhet är sannerligen intimt sammankopplade. Så okej, Butler raserade vår (vita, heterosexuella) älskade kategori kvinna i det som vi kallar kvinnorörelsen. Och för det är jag både henne evigt tacksam och utmanad. Men ni anar inte hur mycket jag kämpat för att försöka få tillbaka min kategori kvinna. Jag försökte via Iris Marion Young som använder Sartres begrepp om serialitet. Att kanske, kanske, kanske, kan vi vara eniga under vissa omständigheter? Eller kanske handlar det bara om strategisk essentialism, alltid? Butler medger i ovan intervju att hon då, med Gender Trouble's fokus på individuella subversiva handlingar, förbisåg koalitioner och kollektiva handlingars betydelse. Och det håller jag med henne om.

Trots idoga försök att få ett grepp om vad Butler egentligen håller på med nu, liksom är det war eller är det gender? Så tycker jag hennes stringens eller hur man säger, att hon är följbar, går att identifiera. Föreläsningens titel var Precarious Life: The Obligations of Proximity och kretsade kring moraliska förpliktelser gentemot andra. Linjen hon driver är fortfarande att peka på det ramverk, den struktur som skapar urskiljbara och nästintill osynliga människor. Människor som inte är sörjbara, menar Butler. När jag häromdagen såg färdigt den prisbelönta HBO-serien Angels in America som behandlar 1980-talets aids-epidemi i USA tänkte jag just på förskjutningen av de sörjbara. Afrikas aidssmittade har inte nått samma mourn-status som de vita bögarna i 1980-talets USA. Och nyckelordet är självklart Precarious. Det sårbara, utsattheten och många gånger det rent kroppsliga. Butler talade om det mänskliga, en människa som behöver "shelter och food". Vi kommer inte undan detta. SvD-artikeln menar också att det centrala i Butlers etik just är det mänskliga beroendet av andra.

I samma intervju som jag ovan länkar till säger Butler:

The social constitition of life is primary, and we could not even think of ourselves as individuals outside of these relations to others.

Beroendet ja.
Omöjligheten i att vara människa med kropp och mänskliga behov i ett kapitalistiskt samhälle. Jag tror att det är där all vår kraft bör ligga, erkänna detta beroende, vi kommer aldrig att vara vårt marknadsvärde, så som Nina Björk här och mången annanstans har betonat och tryckt på vår biologiska materialitet. Vi är i grunden relationella varelser, levandes i ett system och kultur där individerna ses som frikopplade från varandra. Att Butler riktar sin blick mot det grymma i detta förnekande av vår mänsklighet betyder mycket för mig, som antagligen lärt sig ett och annat på vägen och äntligen slutit fred med sin Butler.

How do you call your lover boy? Dirty Dancing som skildring av efterlängtad jämlikhet

2011-05-18T18:22:00.006+02:00

I kväll, i denna kanal av allsköns folk som droppar 140 tecken i en ständigt rullande feed, yttrades en undran kring varför så många tjejer älskar filmen Dirty Dancing. Som långvarigt fan av filmen replikerade jag något surt om hur jag blir lite mer feminazi än vanligt när jag hör män yttra denna åsikt, eftersom det så att säga inte är första gången jag hör den. Jag beslöt mig då för att skriva ett inlägg om hur man kan förstå att denna filmpärla lyckats fånga så många kvinnors hjärta, en liten kärleksförklaring jag hoppas kunna fånga in dessa känslor på ett sätt som inte bara representerar mig själv, även om denna text självklart i slutändan endast blir ett referat av mina åsikter i frågan.

Dirty dancing förstås ofta som den ultimata "tjejfilmen". Därmed har den också utstått en hel del smälek från män i min bekantskapskrets, enligt logiken "vad tjejer gillar är mindre värt och därför legitimt att håna". Filmen skildrar den framväxande kärleken mellan Baby, den unga medelklasstjejen som åker med sin familj till sommarpensionat, och Johnny, dansläraren som anställts för att roa gästerna och ge dem lektioner i dans.

Filmen är en perfekt skildring av övergången mellan barndom och vuxendom. Babys utveckling från småtöntig pappas flicka till vuxen kvinna skildras genom hennes emotionella utveckling från oskuldsfull till insiktsfull. Hennes initiära underordnade position gentemot den äldre och hundra gånger häftigare Johnny byts ut mot en gripande jämlikhet i takt med att deras relation utvecklas och tittaren får större insikt i vem Johnny är. Framförallt får man insikt i den utsatthet han upplever vilken är relaterad till hans klasstillhörighet,inför pensionatets chef, vilken hotar att sparka honom, samt inför de rika äldre kvinnor som behandlar honom, explicit, som en prostituerad. Baby frigör sig från sin fars stänga överinseende i en hjärtekrossande scen där hon förklarar sin kärlek, men att hon är djupt besviken på hur han behandlar människor olika beroende på deras bakgrund och klasstillhörighet. Varje flicka som ser den scenen gråter inför sina egna kärlekar inför sina fäder, den viktigaste relationen till en man som varit tvungen att brytas i en frigörelseprocess. Samtidigt visar det sig att Baby's systers pojkvän, den perfekte collegekillen och framtida läkaren, är ett outhärdligt svin som utnyttjar och ljuger för att flytta fram sina positioner.

Därför också mitt tidigare uttryck av lätt ilska vid mäns uttalanden om att de inte förstår filmen. Man kan inte låta bli att känna att det har att göra med att de inte levt som kvinnor i en långt ifrån jämlik värld, sexuellt eller ekonomiskt. Min tolkning av varför män inte i högre grad identifierar sig med Johnny handlar då tyvärr om ett avstånd till honom som dansare (=bög), sexuellt utsatt i en position mot en kvinna med högre ekonomiskt och socialt kapital (=looser) och dessutom djupt förälskad och engagerad i Baby, återigen en relation till en kvinna där klasskillnaderna slätar ut den högre maktposition han skulle egentligen åtnjuta i egenskap av man och äldre. Baby utvecklas också i deras relation, sexuellt och personligt, till en fullfjädrat vuxen människa, stolt och oberoende, t.o.m. av Johnny. Det är en av alldeles för få filmer där kärlek skildrats på ett sätt som inte är begränsande eller nedlåtande, och jag tror att det finns en längtan efter sådana skildringar hos många (unga) kvinnor.

Jag är medveten om att denna text inte till fullo kunnat rama in hela denna films behållning, men förhoppningsvis har den fångat in något av hur man kan förstå den som en viktig film för många tjejer. Och jag menar, hur kan en film med så underbart soundtrack bli annat än älskad...?

But I want you the right way baby

2011-05-12T14:05:00.000+02:00

Den viljande kvinnan

2011-05-11T16:27:00.004+02:00

Jag har funderat över den kvinnliga heterosexualiteten, eller närmare kvinnors sexualitet och vilja. Jag har döpt tankarna "den viljande kvinnan", istället för den passiva bilden av den "villiga kvinnan" som närmast för tankarna till någon som särar på benen. Vad jag tänker på är istället kvinnan som vill och som aktivt söker njutningen gentemot sina män. Hur de bryter mot något och hur detta fortfarande kan vara en brytning vilket gör mig ledsen. Jag har sammanställt mina tankar genom några exempel ut två böcker som betytt mycket för mig; Sara Lidmans Jernkronan ur hennes epos Jernbanan samt Alice Walkers Purpurfärgen.

I Jernkronan har Anna-Stavas man Didrik häktats och förts ned med den järnbana han så länge kämpat för att få till socknen för att fängslas på Långholmen. På väg i den illaluktande vagnen mot Stockholm tillsammans med andra häktade minns han ett talesätt från sin bygd

Häst och karl - det är karl det! Men ko och qweijn - det är bara ko

och trots skammen i att fängslas, anklagad för att stulit pengar ur nödkassan för bygdens fattiga, nog stämde ändå detta bondstäv! hur förnedrad han än blev så hade han något mellan benen som var häst. Han var ändå karl! Och Dikdrik tänker på Anna-Stava, oroas över att hon skulle komma att "förstå" honom? En massa släkt skulle förtala honom inför henne, det tvivlade han inte på. Men om hon skulle släta ut skillnaden mellan dem?

Det skulle vara döden för hästen, tänker Didrik.

Anna-Stava är mild och god, gudfruktig. I de tidigare böckerna förstår man att hon är åtrådd och jagad av allsköns karl i socknen, men det är endast Didrik hon vill ha. Och Didrik älskar Anna-Stava för hon är så fin, så älskelig att! Anna-Stava har en syster, Ida, som är hennes motbild. Fulast i syskonskaran, änka efter en svag man, hemmansägare i byxor och med fast grepp om tömmarna på hästvagnen. När Anna-Stava och hennes familj svälter kommer den rika Ida och delar med sig, hon pratar om hur hon hon börjat tänka om mannen.

Karlar. Dem hava en jämmerlig natursart. Int nog med att dem måste vara svartsjuk på varann - som hingst och tupp och tjur och bock. Dem hava det som är värre: dem vara avundsjuk på queijna. Karln tål int att hon känner mer. Att hela jorden är som ett enda himmelens moln... Medan karln (...) så fort han slinter mot hälleberget är allt över för stackarn och han blir elak.

Ida talar om sin förra man:

n'Sigfrid var int dum. I början hade han varit stolt och lycklig över att kunna göra henne så lycklig, sa Ida. Men han tröttnade. Han började se ut som de där utlegade hustrurna, blek och tärd och nyttjad. Som om han vore underställd de äktenskapliga plikter som de flesta kärlingar klagar över.

Ida fortsätter att berätta hur hon tog hand om mannen, gräddade våfflor och kokade hjortron och "bar 'an runt golvet". Men han iddes int leva. "Han hade velat ha nån stängel som han skulle ha varit tvungen att krusa i veckor för att få lägga kinden åt till", avslutar Ida bittert. Hon sörjer sin man och sin vilja som inte fick finnas till. Hur hon som viljande tog hästen av mannen. Anna-Stava, vars man hade slitit deras barn från henne när de ammade för att "göra de äktenskapliga plikterna" skämdes över sin syster. Hon frågar varför Ida gör narr av mannen. "Varför tror du att det är lättare för karlen att bli ratad än det är för queijna?"

Ida får mig att tänka på Sofia i Purpurfärgen, flickan som gifter sig med Mister A's son Harpo. Sofia är stor och frisk och stark. När hon kommer tillsammans med Harpo till Mister A, höggravid och glad, hånar Mister A henne för att vara slampig. Hon reser sig bara upp och förklarar sitt oberoende. Hon är stolt. Sofias och Harpo's äktenskap liknar inte Mister A's och Celies. Celie ville inte gifta sig, varje natt tvingas hon till de äktenskapliga plikterna, Mister A slår henne och har henne endast som piga. Sofia däremot, älskar Harpo. Deras liv är fyllt av glädje. De jobbar hårt och Sofia är stark om armarna. Harpo tar han om deras bebis och "ger den en kyss och killar den under hakan".

Så börjar Harpo undra varför Sofia inte vill lyda honom. Varför hon inte är som Celie. Celie ger honom rådet att slå Sofia. "Fruar är som barn", säger Mister A. "Man måste visa dem vem som bestämmer. Det bästa sättet är ett rejält kok stryk". Harpo försöker slå Sofia men dyker upp med ett blåöga själv. Han fortsätter försöka slå Sofia. Så kommer Sofia en dag och hälsar på Celie på verandan. Hon pratar om Harpo och henne. Hon berättar att hon varit tvungen att slåss hela sitt liv, mot sin pappa, sina bröder, sina kusiner. Hon vill inte behöva slåss med sin man.

Harpo börjar äta som en galning. Han försöker bli lika tjock som Sofia. En dag gråter han på verandan framför Celie. "Jag vill att hon ska göra som jag säger. Som du med farsan" säger Harpo. Celie talar med Sofia.

Jag börjar lessna på Harpo, säger hon. De enda han tänker på sen vi gifte oss är hur han ska få mig att lyda. Det är inte en fru han vill ha, det är en hund (...) Jag tycker inte om att ligga med honom längre, säger hon. Förr blev jag alldeles ifrån mig bara han rörde vid mig. Men nu vill jag bara vara ifred. När han lägger sig ovanpå mig, tänker jag på att det är så där han jämt vill ha de (...) Förut gilla jag de där. Jag bruka jaga hem honom från fältet. Å bli alldeles het bara av att titta på honom när han stoppa ungarna i säng. Men inte nu längre.

Sofia fortsätter:

Det värsta, vet du vad de är? säger hon. Det värsta är att jag inte tror han märker nåt. Han lägger sig ovanpå och har det bra ändå. Utan att bry sig om vad jag tänker. Å känner. Det är bara han (...) Hon fnyser. Jag skulle kunna döda honom bara för de.

Jag tänker på Ida som bar sin man över golvet och Sofia som jagade sin man hem från fältet, och hur vi inte kan mötas ibland. Hur viljan att vara fri och viljandet i sig dödade hästen? för att hästen behövde ofriheten för att finnas?

Och hur vi ratas på olika sätt men att det gör lika ont.

Och hur det fortfarande kan kännas nödvändigt att dölja viljandet och maskera den så att viljan blev hans. För att inte vara... ja vad är det man inte får vara? Ko och Queijn?

Får jag

2011-05-02T08:45:00.003+02:00

Jag tror det händer något med mig, det som kallas att bli kär.

och jag satte mig ned att försöka skriva om det, men insåg att det inte skulle bli någon text. Inte för att jag inte kunde, utan för att jag inte ville.

Som om jag ville ha det för mig själv? Något som inte kan delas?

En dag var det bara som att jag blev rädd om livet. En plötslig, nästan oförklarlig oförmåga att gå ned i den mörka korridoren till tvättstugan själv. Hopptävlingen jag sett fram emot med en nästan trotsig längtan, helt plötsligt blev jag rädd. Om något skulle hända, allt jag skulle missa och förlora?

Hur var det här riktigt tänkt, du E? Vars riktigt kom du ifrån?

Nu börjar vi om

2011-04-28T22:08:00.000+02:00

Förra året i mitten på juli, jag hade vaknat upp lite senare än vanligt på en vanlig jobbdag då jag kvällen och natten innan spelat skivor på en klubb. Vår lilla klubb för de närmast sörjande spelade i finsalongerna. Det var en en jättefin kväll och jag minns att jag kände att det faktiskt kunde bli nåt av den sommaren också. Jag skulle göra ett roligt fristående uppdrag åt en spännande organisation, jag skulle åka till Italien och presentera mitt arbete, jag skulle bada, grilla, dricka öl och hänga med de finaste jag vet. Dagen efter klubbspelningen ringde jag så mamma och jag kommer aldrig glömma hur hon sa "hjärtat, de har hittat cancer" och hur det snurrade i mitt huvud, runt, runt, runt. Den meningen förändrade min sommar, mitt liv. Och hur många gånger önskade jag att det var möjligt att spola tillbaka, börja om sommaren igen vid kvällen för spelningen? Hur många gånger klippte jag gräset på baksidan av huset med tårarna rinnandes? Hur många promenader med hunden i skogen där jag kunde skrika rätt ut? Hur många tankar på stegen till psykakuten? De tre veckors ledighet jag hade spenderades i vårt uthus, där hade vi, hela familjen, gjort iordning sängar så vi kunde sova alla tillsammans. För att tiden i samvaro om dagarna inte kändes nog.

Hösten och vintern har varit lite som i en dimma. Jag klarade mig igenom den, tack vare min psykoterapeut och de finaste vännerna. Mitt privatliv stod på hold, och även om jag försökte var det dömt att misslyckas. Vinterns tårar efter en löjligt kort och oinnehållsrik romans var, nu när jag ser tillbaka på det, inte tårar för honom. De var tårar för den allmänmänskliga, och min väldigt undertryckta rädsla att förlora den man faktiskt älskar.

Mamma opererades strax innan jul, operationen gick bra. Ändå har vi inte kunnat sluta oroa oss, tills idag. Mamma ringer från efterkontrollen och meddelar att hon är helt frisk, "förutom lite sinnessjuk då". Glädjen. Kärleken. Hoppet. Livet. Heja. Mamma sa: nu börjar vi om.

Motståndaren

2011-04-22T18:25:00.000+02:00

Jag och en professor hade i förra veckan en diskussion om kultur och vad man kallar kulturkonsumtion. Det slutade med att jag ville gråta. Mitt förhållande till kultur har alltid varit av älska/hata-typen. Samtidigt. Kulturen gör detsamma med mig. Vi älskhatar varandra. Kanske är det för att jag gick på min första kulturtillställning när jag var 13, jag och min dåvarande bästa kompis gick på musikal. Tre stycken såg vi, west side story är den enda jag minns. Jag trodde väldigt, väldigt länge, längre än vad ni kan föreställa er, att detta var någonting "fint", att gå på musikal. Senare förstod jag den bespottade positionen musikalen har i vårt kulturliv. Kanske för att jag aldrig förstod innebörden av litteraturklassiker. Kanske är det för avsaknaden av diskussion, debatt, förundran inför det som Juholt kallar att vara medborgare i samhället, den viljan till debatt saknades i min familj. Kultur sträckte sig till tvn och deckare. Fast nu överdriver jag nidbilden av kulturfattig arbetarklassfamilj. Min morfar var konstnär, radikal fattig vänstersnubbe som hängde med de andra radikala vänstersnubbarna i stockholm på 1950-60-talen. Kommunistgubbe som målade vackra tavlor med inspiration av Matisse. Men vilka taskiga förhållanden som helst gör att detta försvinner, det var kaos, vi behövde klara dagen, inte diskutera kultur och samhälle.

Varför jag ville gråta efter diskussionen med professorn var vår olika inställning till vem kulturen är till för och framförallt hur detta ska förändras. Jag benämnde hans vurmande för en privat kulturtillställning i en källare med olika läsningar, diktare och sångare för "finkultur". Han gick i taket. Tillhörande 68-vänstern med sådan titel förstår jag att man kanske inte vill sammankopplas med att utöva "finkultur". Man är klyschan, alldeles för väl. Professorn hävdade att jag med min benämning av finkultur exkluderade mig själv från dylika tillställningar. Och det har han ju rätt i. Jag har aldrig gått på opera. Första gången jag var på dramaten var jag på denna, inte alls länge sen. Institutionerna och institutionaliseringen av de uppburna kapitalen hos dessa kulturformer verkar exkluderande, och det tror jag verkligen. Det sitter i väggarna, i människorna som går där. Och ja, jag får ut mycket av att kulturkonsumera och jag gör det gärna, men dock ibland med stor olust och osäkerhet. Vad är det jag inte förstår? Kommer jag nånsin att förstå det här? Är det meningen ens att man ska förstå?

Professorns gick i taket för att jag med min attityd uteslöt mig själv från kulturformer (som inte är gjorda för mig, lade jag till). Professorn menade att förändring av dessa exkluderande kulturformer endast kan ske genom att arbetarklassen faktiskt tar till sig dem och går på dem, att de gör dem till sina. Ska jag raljera så menar jag att hans inställning är ungefär som Hanne Kjöllers känsla för rättvisa: ansträng dig lite, eller bit ihop, life is though and unfair. Och här gick jag i taket. Jag började rabbla Bourdieu. Jag ville gråta.

Vår kulturdiskussion var ett exempel på det som jag vill komma till i det här inlägget. Ett annat är när vi diskuterade språkbruk. Professorn menade att jag skriver onödigt krånglig akademiska i mina texter. Ja, vi jobbar alltså ihop, jag och professorn. Jag har tänkt väldigt mycket på mina skrivna ord och hur jag använder text. Professorn är väldigt mån om att skriva enkelt. Och jag sympatiserar självklart med hans hållning. Att skriva enkelt menar professorn, var för att bryta upp den tidigare väldigt rigida och uteslutande akademiska inneslutenheten. Man skulle krossa dessa strukturer genom att själv skriva annorlunda. Min professor och jag har mött olika akademier i olika tidsandor. När jag började på universitetet hade jag ingen aning om hur man skrev. Men jag läste mycket akademiska texter och insåg/ansåg att för att lyckas måste jag skriva likadant. Jag lade mig till med ett skriftspråk som gick hem inom akademin, om jag inte hade fått betygen som bekräftade detta hade jag troligen förändrat mitt skriftspråk. En annan anledning till mitt skriftspråk tror jag är känslan som kan liknas vid "det är min tur att utesluta nu, jag är inne". Har jag lyckas kravla mig hit, ja då ska jag banne mig slå lite på dem som är under mig, ungefär. Som mina egna föräldrar, men det tänkte jag inte på då.

Okej, nyckelmeningarna i ovan exempel i kulturkonsumtion och skriftspråk är inställningen från professorn att förändring kan ske genom individen. Att det är upp till den enskilda personen att krossa föreställningarna och istället gå på föreställningarna (hehe) samt att bryta upp med invanda uteslutande skriftspråk genom att själv förändra utifrån sin egen position. Jag tar upp dessa exempel egentligen för en diskussion om vem motståndaren är för en vänsterpolitik av idag. Professorn tillhör 68-vänstern-generationen, var delaktig i rörelsen. Jag är...ja vad jag nu är, nån slags 2011-tals vänsterakademiker utan organisering i politiskt förbund. Mellan oss ligger ett politiskt skifte, kalla det postmodernismen, kalla det kapitalismens nya genomträning.

Tiden för professorns politiska engagemang innehåller en s.k 68-anda som innebär att de verkliga politiska kraven sopades undan till förmån för "tillåtelser", tillåtelser till att beträda såväl kulturinstitutioner som akademiska institutioner. "Det 'tillåtande samhället' är ett samhälle som ökar spektrumet av vad undersåtarna tillåts göra utan att egentligen ge dem mer makt" skriver Zizek (2009:64) Och jag menar att det är exakt denna inställning som har präglat denna generations vänster och samtidigt den möjliga politiken som fördes. Jag vill mena att den ideologiska neutralisering av kapitalismens som skedde efter protesterna i slutet av 1960-talet idag har nått sin höjdpunkt, när t.o.m vänstern anammar liberalernas eviga motto om individens valmöjligheter som i sin tur skapar ett nytt samhälle, ja då undrar jag om vi blivit helt förblindade? Eller är jag en hopplös utopikommunismälskare som inte ser möjligheterna till fria samhällsförändrande val då vi är fast i en ideologi som tvingar oss att leva som om vi vore fria (jmf John Gray). Så länge vi har tillåtelse att beträda institutionerna kan vi förändra dem. Jag tror att det krävs mer än så, att institutionernas invanda positioner positionerar oss återigen och återigen.

Mötet

2011-04-19T19:19:00.003+02:00

Förra helgen träffade jag en person som fick mig att förstå mig själv på ett nytt sätt. Det är så sällan någon skakar om ens självbild att jag var tvungen att försöka skriva om det. Det var på Kungsholmen. Hon var på samma klubb som jag, vi hade gemensamma kompisar och hamnade vid samma bord. Vi var lika dåliga på musikquizet och gillade samma öl. Konstigt nog verkade hon gilla mig, trots att jag var märkbart blekare i min framtoning än henne. Hon hade en urringad t-shirt och lågt skurna jeans som visade hennes mage och höfter. Vacker på ett vasst sätt. Jag var som vanligt noggrant sval, medvetet osexig. Hos mig blottades inga av kroppens gränser. ”Kom vi går och röker!” sa hon och drog mig i armen. Tidigare hade hon ställt sig på stolen och tjoat ut sitt gillande mot en ny låt. Jag hade leende sett på, gillat hennes ofina och burdusa sätt, propert sittandes kvar på min stol.

Vi gick trappan upp mot det sunkiga uteställets rökrum. En man drar henne plötsligt i armen. Tittar henne uppfodrande i ögonen, ler lite sliskigt. ”Vad fan äre med dig?” skrattar hon med en knivsudd av förakt i rösten och drar åt sig armen. Vi går in i rökrummet, hon delar med sig av en cigg. Jag hade inte ens sagt att jag inte längre röker, varför? För att jag tagit på mig sociologglasögonen? Jag avskyr när jag gör så, men jag kan inte stå emot min nyfikenhet. Det står en annan tjej i rummet, hon är ung och har lila träningsoverall. ”Vart är du från?” frågar den andra snabbt och blåster ut rök. ”Polen” svarar lila träningsoverallen. ”Polen?” säger den andra, ”jag är från Grekland” och jag upptäcker hur förvånad jag är. Jag upptäcker att det första man kan börja prata om är sin etniska tillhörighet, hur jag tränat mig i att inte fästa vid mig en sådan sak, eftersom vi alla är lika. De börjar tala om sina etniciteter, hur man är när man är så, medan jag betraktar dem samtidigt som jag röker. Så vänder sig lila träningsoverallen mot mig. ”Du är från Sverige va?” och jag hör mig själv säga: ”Jag är från Norrland”.

De skrattar, inte ett elakt skratt, men ändå: ”Precis, du är från Sverige”. Jag rodnar. Vad var det jag försökte göra? Hitta ett gemensamt utanförskap i Stockholm, något som kunde göra oss likställda? Men jag hade något som var frånvarande, en icke-etnicitet. Jag var svensk i Sverige, vit i ett vitt land och jag svär att jag inte tidigare så djupt förstått hur detta normativa tillstånd, som jag trott var ett icke-tillstånd, är där med mig hela tiden men som privilegiet att slippa se sig som avvikande. Jag hängde med henne hela kvällen, hon den andra, vi tog en taxi till ett annat ställe och var vi än gick var jag så ögonöppnande medveten om hur jag aktivt agerar för att vara denna frånvaro: undvika dessa mäns blickar och uppmärksamhet - genom min svenskhet, genom min propra, stilrena identitet. Förvånat inse, när detta ändå händer: känslan av att misslyckats med mina signaler! Jag är inte en sån! Hon jiddrade med taxichauffören från Iran, kramade om vakten från Nigeria, fräste av killen från Turkiet som började förfölja henne inne på Marie Laveau. På samma sätt som jag utvecklat min strömlinjeformade medelklassyta, har hon format sin kantiga, hårda. För att hon måste. Jag kände mig så sabla... blind.

”Dig träffar jag inte mer efter ikväll va?” frågade hon när ölen flödat kanske för mycket, och jag fylldes av skam. För det skulle vi inte. Hon skulle till sin förort och jag skulle till min väns lägenhet i innerstan. Sedan skulle jag hem till min lilla stad och mitt fina jobb och min strömlinjeformade tillvaro. Och aldrig skulle jag behöva ifrågasätta det naturliga i min värld igen, den stora icke-slumpen att jag hamnat där jag hamnat med dem jag hamnat med.

Uppsåt

2011-04-10T21:05:00.000+02:00

Anna T:s inlägg nedan fick mina tankar att söka sig till en bilrelaterad händelse för ett par två-tre år sen. En tidig lördagsmorgon cyklade jag till mitt sommarjobb, ett avskilt beläget område med boende för psykiskt funktionshindrade. Jag skulle börja klockan 8 denna lördagsmorgon, trafiken på den ensliga landsvägen var gles. En vit saab passerar, jag cyklar på.

När jag kommer upp för krönet för att svänga av till vänster ser jag sen vita saaben stå parkerad på motsatt sida. Utanför står mannen. Jag kommer närmre och ser att han står lutad mot bilen, framför den. Mannen har keps. Till slut är jag så nära att jag precis ska passera. Då ser jag att mannen står och runkar framför sin bil. Han följer mig med blicken och jag vänder snabbt bort huvudet och fortsätter att cykla det snabbaste jag kan.

Jag återkommer till denna händelse ofta då jag tänker på ondska och uppsåt.

Olyckan

2011-04-08T15:11:00.003+02:00

Jag slogs av ett minne när jag gick över gatan idag på min väg mot jobbet, att jag en gång blev vittne till en bilolycka. Det var vid övergångsstället framför min lågstadieskola, inte långt från banken. En äldre kvinna låg på marken, vänd mot en ung man som knäböjde vid henne. Hon blödde. Det hade börjat samlats en del folk, någon hade ringt ambulansen.

- Var det du som körde på mig? frågade kvinnan.
- Ja, grät mannen.

rara avis in terris nigroque simillima cygno

2011-04-03T14:21:00.006+02:00

Jag och M såg Black Swan igår. Jag hade dragit mig för att se den, kanske för att J hade kallat den "äcklig". Kanske för att jag visste att den skulle porträttera en psykos och jag inte ville känna igen de där ögonblicken, stunderna när man tappar greppet om verkligheten.

Och jag känner att jag skulle kunna skriva om tröttheten inför hora/madonna-komplexet, elegant invävd i berättelsen om flickan fångad i svankropp och hennes svarta tvilling. Om hur sexualiteten fortfarande fungerar som demarkationslinje för vilken kvinna som är god och dålig, hur man som vit svan uppmanas att äga den (inte minst av en man till vilken man är i beroendeställning), hur man som svart svan äger den men då representerar det onda. Jag har skrivit om hur synd jag anser det är att sexualiteten får rollen att utmärka en kvinna som fel eller dålig förut.

Hur delningen av kvinnan i två, där sexualiteten spelar ledande roll i försöken att laga sprickan, och där den vita svanen till slut visar handlingskraft - genom att ta livet av sig. Jag har även kritiserat föreställningen om döden som lösning på kvinnans problem förut.

Men jag antar att det är att sparka in öppna dörrar. Visst kan det inte vara så att denna konflikt, denna spricka, fortfarande är så bärande idag, 2011?

Eller?

2011-04-02T12:12:00.004+02:00

Tingens fatalitet är väntan

2011-04-02T11:05:00.002+02:00

Så skrev Saramago i ”Dubbelgångaren” i ett helt annat ärende, men jag tycker orden är så fantastiskt vackra tillsammans att de funnits i mitt huvud i flera veckor. Inte bara orden har vispat runt, utan också vad de kan innebära. Ting objektiveras, eller vad ska man säga, ’blir något’, i relation till människor. Förutan mänsklighet förblir tingen väntande. Till någon ser det, använder det. Eller är jag alltför utilitaristisk? Väntan på att människan ska bruka tinget och sedan utifrån artificiellt skapade behov också begära tinget.

I ett konsumtionssamhälle menar vissa, t.ex Bauman som skrivit en hel bok om det (’Konsumtionsliv’), att människans relationer till andra människor antar konsumtionens mönster. Att vi behandlar andra människor som ting. Det yttersta förtinglingandet. Kanske är det så. Jag vet inte, men jag tänker att det är jävligt svårt att bli ett eget subjekt i denna värld. Meningslösheten är stor och detta eviga sökandet efter just det som kan uppfylla mänsklighetens existentiella meningslöshet finns runt varje hörn, varje gång. Därför är det kanske enklare att sållas in i rollen som objekt, att bli ett ting, att låta saker hända med en, att endast reagera på stimuli utifrån.

Flera skulle kanske hävda motsatsen, men t.ex. nätdejtningsidor menar jag är ett exempel på hur människan antagit konsumtionens mönster i mellanmänskliga relationer. Att man på samma sätt kan klicka bland klänningar på nätet, kan klicka sig runt bland människor som presenterar sig med någon slags varudeklaration (= redovisning av varors egenskaper i syfte att, entydigt och vederhäftigt, ge jämförande konsumentupplysning www.ne.se) kring hur de ska behandlas.

Det är inte vilka krafter som helst som gör oss till objekt. Och jag tänker också på vad det gör med oss, ungefär som Kajsa Ekis Ekmans titel: Varat och varan. Vad gör varan med vårt vara? Jag tänker att den mänskliga naturen, biologiska materialiteten som Nina Björk ofta återvänder till, att vi människor i grunden är sociala varelser som är beroende av varandra hela tiden glöms bort. Våra grundläggande behov läggs ut på entreprenad och det kroppsliga blir det mest förbjudna, omvårdnaden av en annan människa blir en rent teknisk rörelse. Har vi tur upptäcks tinget och begärs av ett annat ting, annars är dess fatalitet väntan.

Ön

2011-03-31T10:15:00.004+02:00

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka
här är jag lycklig
- Thomas Tranströmer

Min ben var solbruna med fläckar av mörka sårskorpor på somrarna på ön. Jag tog ofta skogsvägen förbi ladan (där en fladdermus en gång fäste sig vid mammas ben), över stenrösena, mot havet. Det var alltid bara jag och hunden. På ängen sprang den andra hunden sedan han dog, jag föreställde mig det. En gång klappade en uggla med vingarna över mig på den ängen, och när jag frågade pappas vän som var fågelexpert varför den gjorde så, svarade han att det var ett lockningsbeteende.

Vid klipporna letade jag glas, slipade till mjuka bitar av havet. De finaste var röda och blå. Jag fantiserade om att de kom från flaskor av öl och vin, lastade på skepp som förlist utanför ön. Klipporna välkomnade alltid mig. Än idag älskar jag hällar. Stenarna var gröna av ärg och av de torra pinnar som sköljts upp av havet rökte jag och K låtsascigaretter. En gång när jag gick hem igen över ängen sprang två ungtjurar, två vackra älgar upp från stigen mot skogen.

Alltid när jag kommer tillbaka till ön drabbas jag den första dagen av en förlamande letargi. Allting tvingas in i ett annorlunda tempo. Jag läser en årsförbrukning av mammas Allers i den gamla skinnsoffan, lojt tuggandes på en bit sockerkaka. Fortfarande pallar jag smultron på prästgården och smyger in på sure Rickards gård. Jag minns hur rädd jag var för honom som liten. Hur han skällde på mig för att jag tog kottar från hans granar. Eller den gången då han ryade åt min mamma och min moster, att jag och min kusin skulle ge fan i att vända mossan på hans klipphäll. "Jag skiter i din jävla mossa!" ryade moster tillbaka och vi skrattar än åt hennes replik. Men så en gång, jag var liten, mina föräldrar berättade att Rickard hade födelsedag. Jag och A och K placerade en blomsterbukett på hans farstu. På en liten lapp hade vi skrivit "Grattis Rickard!". Han kom senare samma dag till oss, hjulbent vaggande och med den typiska gnälliga dialekten, han tackade. Sa att vi gjort honom så glad. Vi vågade inte säga ett ord.

Natta ho är så ljus och du val aller trött
du kön int gå och lägg dig he lukt ju så gött
borta björka och lillagovalln
jolbera, snattren och talln

Båna som ha flyttje dem köm hejm
om sommarn å bo te backestun
hela vintern ha dem längtje så mytje
å äntligen var dem jär nu

Stories of my life

2011-03-26T10:47:00.002+01:00

I just wanna be your brother

Mvh
Känsloinkontinent

Utdrag ur mailkonversation mellan mig och syrran

2011-03-26T09:26:00.002+01:00

----- Ursprungligt meddelande -----
Från: Anna T
Till: Sis
Ämne: :))))))

Kommer och hälsar på! Dvs våldgästar. Mellan den 13:e och 17:e. Förväntar mig trerätters vid ankomst samt fotmassage.

Från: Sis
Till: Anna T
Ämne: SV: :))))))

fotmassage up your ass...vi har hysteriskt mycket den helgen men du är numera delegerad till barnvakt, tävlingsgroom och handyman/woman...woahahaa...du trodde att det skulle bli så där jävla gulligt som på film GLÖM DET! /Tjejen som gud glömde...Hahahaha!

Från: Anna T
Till: Sis
Ämne: SV: SV: :)))))

Haha! Kan se mig själv springa mot ert hus i slow motion med ett leende… så kommer tjejen som gud glömde ut och ba… MOCKA SKIT STÄDA BITCH!

Från: Sis
Till: Anna T
Ämne: Sv: Sv: Sv: :)))))

EXAKT! hur tusan kunde du veta..;)

Det totala objektifierandet

2011-03-21T10:10:00.003+01:00

Jag och M gick på stadsmuseet igår för att titta på utställningen Årets pressbild 2010. Jag trängdes med andra besökare längs väggarna med motiv av kronprinsparets bröllop, Zlatans nedtagning av boll på bröstet, katastrofen på Haiti. Ibland var jag nära lipen, som vid en bild av en liten flicka, skjuten och plundrad på ett tak i Port-au-Prince. Men den bild som upprörde mig mest och som har stannat hos mig efteråt var en bild på en man som låg i en pöl av sitt eget blod på en snöig Stockholmsgata. Bilden är tagen ur fågelperspektiv och runt omkring honom ligger delar av metallskrot. Hans hår är mörkt och hans ögon stängda. "Här ligger Sveriges första självmordsbombare" löd titeln på fotografiet och jag kände lätt äckel.

För där låg inte Sveriges första självmordsbombare, eller en arab, eller en galning, eller en svartskalle, eller en fundamentalist. Där låg en människa.

Reduceringen var så total.

Uppdatering: Bilden på flickan jag talade om. Objektifiering total.

Tyngden, barnen och mörkret

2011-03-16T09:33:00.009+01:00

Varje morgon på väg till jobbet går jag förbi en vägg med reklam för ett stort leksaksföretag. Tre olika scener tecknar lyckliga figurer i starka färger tillhörande en värld av kamratskap, jämlikhet. Figurerna leker och dansar, solen skiner på en blå himmel och jag känner hur jag hatar den väggen med hela mitt hjärta.

Som barn hatade jag på samma sätt leksaksföretagens försök att porträttera världen som en pannkakssmet av lycka och välgång. Jag visste att livet inte var så. Livet kunde vara fult och hårt. Det var allt annat än solsken och jämlikhet. Även om jag visste att jag var ett lyckligt barn, att jag hade allt jag kunde önska, verkade alltid livets mörka färger framträda för mig i skarpare konturer än det glättiga, solskensaktiga.

Än idag har jag starkast minnen av böcker, filmer, serier, musik och konst som inte försökte dölja svärtan. Skrämd, tacksam och tagen av dessa kulturella uttryck slukade jag böcker som Den långa färden, Hur gick det sen?, Brisby och Nihms hemlighet, Ronja Rövardotter... Jag minns hur jag elva år läste Edith Södergran och fick som en elektrisk stöt. Jag läste keltiska myter och bibeln, jag sökte berättelser om död för att bekräfta, ja vadå? Livets verklighet, kanske.

I en artikel nyligen publicerad i SvD menar författaren att danska och norska barnböcker inte räds svåra ämnen medan svenska barnböcker är långt mer ängsliga inför det svåra. I Norge finns också generösa stöd för barnbokspublicering vilket ger större konstnärlig frihet jämfört med bästsäljarmentaliteten i Sverige. Förläggare verkar förvånas när barn dras till ämnen som död och separation, vilket i sig gör mig förvånad. Har de glömt hur det var att vara barn?

Jag var inte ett deprimerat barn. Men vuxenvärldens försök att dölja de mörka konturerna runt världen fick mig att ana att vuxna ansåg att barn var dumma i huvudet. Jag menar inte att vuxna bör putta barn mot avgrunden. Jag minns hur jag som mycket liten såg en scen ur "Alien 2" och blev så rädd att nånting smällde till i huvudet på mig. Jag insåg då att jag inte behövde veta allt, inte än. Men jag önskade att vuxna, istället för att låtsas om att det allt det mörka inte fanns (varför det framträdde än mer skrämmande då det kikade fram bakom kulisserna) kunde hålla oss i handen när vi mötte det.

"Kanske behöver barn rentav det farliga som utmanar rädslan". Jag är ännu tacksam för författare och konstnärer som ex. Tove Jansson som inte behandlade barn, hur ska jag säga? mindervärdigt.

Min älskade pappa och jag

2011-03-05T23:28:00.000+01:00

Jag hittade en gammal text som jag skrev efter en helg hos pappa, förra året:

Jag var hos min pappa hela helgen. Vi lever så totalt olika liv. Hur kommer det sig att det är helt normalt för mig att köpa Karin Johannisons Melankoliska rum på pocket shop innan tåget går och min pappa har ungefär följande samtal med sin bror:

-Jo, han köpte han av Stumpen, för 5000 kr, det var ju billigt. Ja och sen ville chefen hans köpa han, men det fick han ju inte, då var det lika bra att ha kvar han

-Jasså? Ja fy fan (pappa)

-Ja du vet, han har ju inga märken alls, bara ett litet här...(går runt)

-Ja jag gillar ju den där modellen 745:an från 90-talet...så platt asså

-Tydligen bara två ägare innan också

-Fy fan...Fick jag låna en hundring?

Sedan när vi satt i bilen på väg in mot stan igen (pappa skulle hämta sina arbetsbyxor) och pappa nämner varje litet ortsnamn längs vägen. Tuna, Lundsberg, Åby, Här golfar alla fina vettu, de åker hit, där borta bor Örjan Kihlström han travkusken, jag ska bara åka in på icat och lämna in en dagens dubbel. Hälsar på alla i affären. Tjenare tjenare. Säger "det här är min dotter" till kassakillen. Och så, på vägen igen: pappa håller upp en hand och hälsar på alla mötande. Jag försöker verkligen förstå. Frågar: vem var det där då? Nä inte vet ja, svarar han bara.

Det där var en dryg jävel, han hälsa inte tillbaka, mumlar pappa fram.

Lite senare tutar han frenetiskt, saktar in och vinkar överdrivet till en gubbe som står med sin lastbil.

Pappa säger: Ja den där, han kände jag faktiskt på riktigt. Han kör åt oss. Nu ska han ut och ploga och sanda.

Världen måste te sig så annorlunda ur min pappas ögon.

Symbolen och människan

2011-02-28T17:05:00.004+01:00

Vem trodde att 2011 skulle bli de politiska revolutionernas år? Skrev en vän på facebook och underströk det överraskningsmoment som slog oss inför den sociala mobiliseringen i arabvärlden. Det var länge sedan något engagerat mig så mycket som de folkliga resningarna i Tunisien, Egypten, Libyen och de andra staterna varifrån bilder från protesterna kablas ut över världen (inte minst genom det brillianta Al-Jazeera). Situationen påminde mig om Francis Fukuyama’s absurda uttalande om ”historiens slut” och någonstans skämdes jag kanske över förvåningen över vad som hände: rapporteringarna om situationen i mellanöstern, om diktatur och förtryck, om en förvärrad situation för medelklassen och de unga, inget av detta var egentligen unheard of.

När jag tänker på revolutioner tänker jag på begreppet folk. I bilderna från Tahirtorget dyker folket upp; de är gamla, unga, barn, långa, korta, friska, sjuka, inlandsfödda, utlandsfödda, kopter, muslimer, kvinnor och män. Revolutionerna och protesterna har beskrivits som de ungas revolution. Man har beskrivit kvinnornas delaktighet i protesterna. Jag själv länkade till en bild av en av dessa kvinnor efter Mubarak’s avgång.

Kvinnor har alltid varit det i sociala uppror och protester. Inte helt överraskande kan man tycka, då de ofta tillhör de grupper som drabbas hårdast av sociala orättvisor. På 1700-talet rapporterade den konservative filosofen Edmund Burke om det anskrämliga i folkets kvinnor som hetsade fram på Paris gator under den franska revolutionen, blottandes sina kön mot makten på barrikaderna. Självklart var de skökor, fastställe Burke, som i sin indignation över den folkliga resningen modifierade innebörden av det Kantianska begreppet ”sublim” till det ”dåliga sublima”, särskilt utpekande av dessa äckliga kvinnors krav på rättvisa.

Som symbol däremot står kvinnan för det skönt sublima i förändringen. Hennes ansikte får gärna pryda förstasidor för att understryka det hemska i folkets situation, hur missnöjet grävt sig så djupt ned i samhällsfundamentet att t.o.m mödrarna går ut på gatorna för att protestera. Men sedan? Var tar kvinnorna vägen efter det att röken lagt sig?

Jag lyssnade igår på en radiosändning från oppositionens högkvarter i Libyen, där organiseringen av en ny rikstäckande tidning påbörjats. Där var en gymnasielärare, en läkare, en redaktör och en ingenjör; man förstår att det är medelklassen som organiserar motståndet och där också oppositionen med uppgiften att återuppbygga landet. Däribland fanns inga kvinnor. Där fanns inte universitetsanställde Naima, journalisten Halima eller it-entreprenören Sara. Vad har då förändrats från den revolution som 1798 förklarade att de mänskliga rättigheterna inte skulle gälla kvinnor, och därigenom uteslutöt av halva världens befolkning ur förståelsen av vad som var människa? Varför begränsas kvinnors roll i revolutioner till de skrikande missnöjda, symboler för förtrycket av folket, och inte dem som skapar det nya? Och varför såg inte männen i det här rummet för oppositionen sin partikularitet, att de inte kan hävda sig själv som folket; för där fanns inga representanter för halva befolkningen vilka också har det som uppgift och rättighet att formulera sin framtid och vision för det nya?

Kanske för att de har privilegiet att bara se sig själva som människor och inte symboler? Kanske därför kan de också handla i egenskap av sina yrkestitlar och inte i egenskap av män.

Mer om det sublima, kvinnor och revolutioner går att läsa i Kristina Fjelkestam's Det sublimas politik: emancipatorisk estetik i 1800-talets konstnärsromaner (2010)

Update: Här finns en sida som samlar nyheter om kvinnors medskapande av revolutionerna och beyond.

Stort C i det privata

2011-02-27T16:05:00.000+01:00

Förra veckan såg jag första avsnittet av The Big C som just nu visas i SVT. Det är en komedi om cancer. Ja ni hör ju, orden komedi och cancer är egentligen oförenliga, det vet alla som har erfarit den. Cancer på TV, och om jag inte hörde fel när jag lyssnade med ett öra handlade en av veckans spaning i P1 också om den nya så kallade folksjukdomen cancer. Förekomsten av cancer ökat, vilket tros bero på dels förbättrade screeningmetoder men också den förändrade demografiska sammansättningen med en ökande åldrande befolkning. Ökningen är dock marginell, 1,9 % i genomsnitt för män och 1,3 % i genomsnitt för kvinnor för de två senaste decennierna. Trots att sannolikheten att drabbas av cancer före 75 års ålder är kring 30%, för båda könen, upplever jag det som att cancer som sjukdom försiggår i skymundan. Kanske är komedi-tv-serier och tal om det i radioprogram en början på att detta håller på att förändras (siffrorna är från socialstyrelsen).

Min mamma är frisk från sin cancer nu. Det kanske jag glömt att berätta? Mamma börjar jobba på måndag, tillbaka på sitt vårdjobb. Hon ska börja jobba 25%, än orkar hon inte komma mellan 7 och 9 och ha ansvar över vårdtagarna på morgonen. Det är för mycket rush och stress då. Men hon ska sakta inlemmas i det normala livet igen. Hon längtar efter sammanhang. Hur jag har klarat mig ut på andra sidan, post-cancern, det är en fråga jag ställer mig dagligen. Det senaste halvåret har minst sagt varit de mest livsomvälvande månaderna i mitt liv. Kanske också dödsomvälvande.

Mamma har flera gånger uttryckt sin oro och irritation över "pratet på byn". Hon har varit irriterad över att så många, många som hon inte har en relation till, ändå tycks ha fått reda på att just hon drabbats av cancer. Hon berättade om att hon gärna höll sig inomhus precis efter operationen. Mamma var smal, blek och såg liksom sjuk ut. Skranglig, som vi sa. Hon ville inte få frågor av halvokända människor när hon var ute med hunden, frågor om hur hon mår och hur ska det gå. Hon har upplevt det som att människor har gottat i hennes olycka. Som att hon har blivit ett samtalsobjekt, och i ett litet samhälle där alla känner alla vill man inte vara den som sticker ut.

Cancern verkar i det privata, men gör gång på gång försök att spridas ut i det allmänna pratet. Jag tänker att hur vi pratar om en sjukdom som så många drabbas av, har erfarenhet av, har släktingar - avlägsna som nära, som drabbas, är talande för hur vi ser på döden. En cancerdiagnos är lika med döden, när jag fick beskedet i somras såg jag bara döden, döden, döden framför mina ögon. Den skrämmande döden, döden, en katastrof? Trots att det enda vi med säkerhet vet är att vi ska dö. Jag tänker mig att döden inte var så privat förr? Och om jag hade lekt Foucault hade jag kanske kunnat tala om att dödens diskurs, genom utestängningsmekanismer vill verka i det privata på grund av en större samhällelig tendens som verkar mot, ja vaddå? Den sociala samvarons utarmning? Det partikuläras bortträngning? Kanske är det rädslan över den egna döden som gör att vi hanterar samtal om döden i det privata?

Buffy - kärlek och kritik

2011-02-13T12:53:00.007+01:00

Nånting har hänt i bekantskapskretsen. Vi har långsamt börjat nördifierats. Det började med att mina vänner i den förra staden bestämde sig för att pröva rollspel. Tärningar beställdes och spelkvällar bestämdes. I mitt eget fall handlar det om att jag den senaste veckan plöjt igenom två säsonger av Buffy the vampire slayer.

Ok, kom igen, jag vet att ni älskar Buffy. Och innan jag skriver något annat måste jag erkänna: det gör jag också, sort of i alla fall. Serien är kanske inte det nördigaste man kan komma på, och jag är medveten om alla analyser gjorda av hur cool serien är, hur mycket den betytt för inte minst queer-rörelsen, men samtidigt: en serie om vampyrer, demoner, häxor och high school-flickor? Kom igen. Den är nördig, om än på ett coolt sätt (no need to say att nörd är det nya cool kanske).

Jag kände till lite vad Buffy handlade om innan jag gick igenom säsong fem och sex (samt en del av den sista säsongen) då jag har sett enstaka avsnitt ur de tidigare säsongerna: jag visste vilka Scooby-gänget var, att Buffy förälskat sig i en vampyr som lämnade serien och senare fick en egen spin-off, att Willow var häxa och lesbisk, att det hängde någon blonderad vampyr i Buffys hasor som en förälskad hundvalp samt att en engelsman fungerade lite som hennes mentor.

Men djupare än så var inte mina kunskaper. Så jag bestämde mig för att enlighten my self genom att streama avsnitten i min ensamhet (M har varit i Olso och i Dalarna på retreat hela veckan så mina nörderier har fått fritt spelrum). Första intryck: detta är liiiiite för töntigt. Och ändå; jag ville inte sluta titta. Jag insåg, att om man bara accepterar seriens förutsättningar (att den har som målgrupp ca 14-åringar) kan man upptäcka precis hur charmig, humoristisk och faktiskt, jag ska använda ett utslitet ord här: mångbottnad serien ändå är. Man börjar identifiera sig med och tycka om karaktärerna snabbt, vilket ändå är rätt skickligt gjort av en serie som handlar om en tjej som spenderar nätterna med att göra round-houses i solar plexus på illa sminkade demoner.

I sjätte säsongen inleder Buffy en relation med den blonderade vampyren Spike, vilket jag kommer fokusera på i denna text (även om det också gungar rejält i de andra karaktäreras relationer med uppbrott och död). Spike började ganska tidigt för mig lysa som seriens kanske viktigaste stjärna vid sida av Buffy. Mycket av seriens humoristiska potential hänger på den här karaktären, och faktiskt anser jag att denna döing är kanske den mest levande figuren av dem alla. Han är den karaktär som verkar utvecklas i mest komplex riktning och uppvisar sidor av både löje och igenkänning, styrka och svaghet, djävulskap och samtidigt väldigt mycket emotion, varför denne vampyr framstår som den kanske absolut mest mänskliga av dem alla. Man riktigt längtar lite till nästa gång han dyker upp i bild och rör till situationen.

Så lite plot: Efter att Buffy återuppstått från döden (säsong 5) verkar hon uppleva en depression där hon tvivlar på sin mänsklighet (mitt hjärta sved i igenkänning när hon gråtande bönfaller Tara att bekräfta att det måste vara något fel på henne, för hon känner sig inte som sig själv). Spike, som inte kan döda människor eftersom han har ett chip inopererat i huvudet (vad är det med amerikanska serier och inopererade chip?) som aktiverar smärta när han gör någon illa, befinner sig i en liknande situation som Buffy då han kan inte vara monster men inte heller människa. När de inleder en relation äcklas Buffy av sig själv, samtidigt som hon inte kan låta bli och menar att hon endast kan känna något när hon är med honom. Som tittare såg man det komma miles away och kan inte undgå att idenitifiera sig med Spike’s olyckliga kärlek. Ändå känner man lite som inför en vän som förälskar sig i någon man vet inte är bra för denne, kanske kan liknelsen ”en missbrukare” av något slag måla en god bild (ett mycket klassisk romantiskt tema). Man känner samtidig stolthet och sorg när Buffy till slut gör slut med Spike.

Så till det som slagit mig som problematiskt och därför värt att ändå analysera: faktumet att känslan av destruktivitet i Buffy och Spikes relation orsakas (förmodligen helt avsiktligt) av att de har ganska explicita sexscener; samt att Spike, efter att blivit avvisad av Buffy, försöker våldta henne i en ganska uttdragen (och rätt otäck) scen i hennes badrum, vilket skildras på ett sätt som lustigt och otäckt nog bidrar till att öka medkänslan för Spike.

Vad gäller det första: Sexscenerna mellan Buffy och Spike är som mest explicita i en mardröm Buffy har efter att hon tror att hon oavsiktligt dödat en människa, vilket bidrar starkt till känslan att deras relation drar henne ned i fördärvet. En av aspekterna jag finner mest töntig med serien är de ganska utdragna våldsscenerna, vilka i slagsmålen med demoner och vampyrer visserligen bidrar till en del komik, men som i deras relation är något störande. Spike och Buffy pucklar helt enkelt på varandra ganska mycket, och hon vinner praktiskt taget varje slagsmål (being the slayer and all). Att det infinner sig en känsla av att han ”vunnit” över henne när de till slut ligger första gången är väl något trist i sig. Bra nog slutar de slåss och börjar ligga mer senare, och jag blev faktiskt positivt överraskad av hur sexet skildras. Det görs både allvarliga och komiska referenser till avsugningar och skedsex (omg, något annat än missionären? så... verkligt) och tittaren serveras mången scener med Spikes bleka, vältränade lekamen. Men så till det jag störde mig på: Spike refererar i en scen till hur bra Buffy är i sängen, dvs att hon är väldigt aktiv. Men i de faktiska scenerna är det mest han som jobbar (en tydlig scen är den när han kommer förbi hennes jobb på hamburgerbaren där de smiter ut och kör en quickie mot husväggen. Hon ser mest uttråkad ut).

Man kan alltså tala om Buffy som sexuellt aktiv i serien men inte porträttera henne som det. Och så det faktum att deras aktiva sexliv faktiskt bekräftar (trist nog) att deras relation är destruktiv, varför jag får en känsla av att den amerikanska sexualmoralen aldrig egentligen överskrids i Buffy. Detta bekräftas i säsong sju där Spike genomgår helvetets alla kval för att få tillbaka sin själ, kommer tillbaka och inleder en helt ny relation till Buffy, med kärleksförklaringar (”you’re the one, Buffy”) och ömma omfamningar hela natten (inget hanky-panky), vilket också avgör att Buffy kan tillåta sig att erkänna sin kärlek till Spike innan han dör (naturligtvis) genom att uppoffra sig för det goda. En helt annan intimitet var alltså nödvändig för att tittaren skulle kunna godkänna deras relation; den rena kärleken.

Men så till våldtäktsförsöket, vilket oroar mig än mer (jag har skrivit om romantiserandet av våldtäkt förut här). Skriver man in ”Buffy” på youtube kommer man snart till en enorm mängd fanvideos av serien där en hel del porträtterar Buffy och Spikes kärlekshistoria (till skitdåligt musik oftast, wtf is up med dessa referenser till typ, Leona Lewis?). Jag roade mig en kväll med att gå igenom en del av dessa och inser att våldtäktsscenen ofta är del i dessa hemsnickrade musikvideos menade att porträttera deras kärlek. Vad som händer är helt enkelt att Spike, i vad man kanske ska tolka som desperat kärlek (urgh) försöker tvinga Buffy att ligga med honom för att få henne att känna något för honom igen, men misslyckas. Förfärad och äcklad av sin handling drar Spike iväg till Afrika för att vinna tillbaka sin själ (retreat kanske, höhö) och så börjar säsong 7.

Jag bekymrar mig verkligen varje gång våldtäkt romantiseras, och vad jag ser i fanvideosarna är en tydlig tendens till detta. Avsikten var helt säkert inte att romantisera, men ändå sker en viss erotisering av våldet. Som tittare påminns man om förståelsen av (mäns) okontrollbarhet. Man känner Spikes häftiga känslor och desperata olycklighet. Man känner med hans saknad. Och här börjar det bli otäckt. För våldtäktsmän är inte monster. Men våldtäkt är inte heller romantik. James Marsters, skådespelaren som gör Spike, sade så här i en intervju kring den scenen:

That was the hardest day of my life. I have turned roles down because they are rapists. It's something I don't even want to watch. If I even click on it on TV, I have to click it off or I'll put my foot through the screen... What you see on that screen is just my terror at having to do that scene. There's not really any acting going on and I haven't watched the scene. I've seen little clips. You know, 'previously on Buffy the Vampire Slayer.' They show it sometimes and I'm always like, 'Oh, God.' ... The writers are fabulous, but when I showed up on set that day I told them: 'Sometimes you guys just don't know what you do. You just do not know what you're asking us...' I'm proud of it artistically, but as a human being I never, never, never want to do a scene like that again and I will always refuse because I know what it does to me." [United Press International, June 11, 2003]

Måste säga att jag tycker han verkar vara en djävligt vettig person. Och jag hoppas att manusförfattarna fick något att tänka på.

Jag tycker såna här frågor att viktiga att ställa, för jag är övertygad om populärkulturens betydelse för oss. Vissa kanske kallar det moralpanik, jag kallar det att ta kulturella uttryck på allvar. På samma sätt som jag här ville problematisera förståelser av sexualitet i en populärkulturell referens är jag den sista att mena att samma referens inte kan ha oerhört mycket positiva och konstruktiva betydelser i en samtid. Som Johan Hilton skrev i en krönika om Buffy the vampire slayer i Bang no 1 2010 (nördnumret):

Redan ett par avsnitt in i denna franchiseanpassade lågbudgetseriens första säsong (...) visade det sig att det här var något helt annat än den sedvanliga patriarkala fantasin om en snygg actiondominatrix i spandex à la Wonder Woman. Här fanns både ett utpräglat genusmedvetande och, faktiskt, en i populärkulturell dräkt maskerad samhällskritik.

Och svaret är...

2011-02-11T19:59:00.002+01:00

Is Hosni Mubarak still president of Egypt?

Grinade lite framför Al Jazeera idag.

Igår och idag, gemensamt

2011-02-10T21:49:00.004+01:00

Jag gav sex och en halv minut av mitt liv att lyssna på det här, och jag ångrade det inte:

Jag befann mig nyss på en konferens där en man ställde den retoriska frågan "Vad är det vi ännu har gemensamt angeläget?" Jag funderade mycket på den frågan efteråt. Vad är det vi har gemensamt angeläget?

Frågan är också relevant för feminismen, och ställer dess fortsatta releveans på sin spets: vad är det kvinnor fortfarande har gemensamt angeläget? Nog är det frågor vi ställt sedan århundranden som vi ännu inte har fått svar på?

Ny frågor kommer, andra går, vi har fortfarande gemensamma angelägenheter.

När jag går förbi Tynnereds white trash-familjer, vänder jag inte på huvudet för jag har det i mig

2011-02-06T16:56:00.001+01:00

Jag lärde mig snabbt de sociala koderna i bingohallen, jag var där mången kvällar från det att jag var ungefär 10 år. När jag blev större kunde jag börja spela själv, men bara om jag i tid meddelade pappa om jag fick bingo. Jag minns hur jag skämdes den gången när jag för sent upptäckte att jag hade bingo och hann inte sparka till pappas ben innan nästa nummer ropades upp. Chansen var missad och pappa straffade mig med sin besvikelse. Jag fick då åtegå till att rita i de medhavda målarböckerna. Bara jag var tyst. Tystnaden i bingohallen under pågående spel gick att ta på. Det enda man hörde var händernas rörelser som svepte över de surt förvärvade bingobrickorna. Pappa hade ofta flera bingobrickor, så många att jag jämt var imponerad över att han hann med. Jag förstod därför att det var viktigt att inte störa. Alla var djupt koncentrerade i sina spel. Bingohallen var inrökt, alla kedjerökte. Cigaretter vars glöd ibland föll ned i deras knän eftersom de var upptagna med spelet och hade inte tid att aska. Eller den väntande cigaretten i askoppen alla hade på den lilla hyllan framför sig. Varje bord hade lysrörsljus, vi satt sex om sex. Pappa var välkänd i bingohallen, jag också. Jag kallades för "jäntan" som var så duktig och still. Hur jag önskar att jag idag hade minnen av vad vi talade om i pauserna. Bingo som underhållning var för mig en helt normal sysselsättning. Vi satt alltid bänkade framför bingolotto om fredagskvällarna, jag och pappa i skinnsoffan med chips, dip och läsk uppdukat på det dammiga glasbordet. Pappa hoppades alltid på den största vinsten, bilen. Vi fick bingo ibland och hur ivriga försöken att ringa in än var så kom vi aldrig fram. "Tack för ditt samtal". Samtal som sedan visades på telefonräkningen i form av 20*4,50 eller vad det nu kostade. Pappa spelar fortfarande, inte lika mycket bingo, men annat, alltid hoppandes på den stora vinsten. Ungefär varannan gång vi pratar i telefon berättar om vilka hästar han har satsat på. Ibland har han lyckats pricka in rätt och vunnit nån tusenlapp eller två. En gång vann pappa flera tusen, tror det var 15.000 och vi åkte till Danmark på husvagnssemester med vänner till familjen. Pappa var så lycklig, jag fick allt jag pekade på.

Idag gick jag förbi min lokala bingohall. Nu är det nya tider, man får inte längre röka inomhus, så utanför står tanterna och farbröderna på rad och blossar. De ser sargade ut, slitna. Rynkorna är djupare, övervikten är översvämmande, kläderna är illasittande, håret är ovårdat. Jag kommer aldrig bli en av dem, men jag vet var de kommer från och jag tror jag älskar dom där jag kommer från.

People you've been before that you don't want around anymore

2011-02-04T21:13:00.002+01:00

Mams och paps skickade ned de resterande möblerna med budfirma och mitt vardagsrum fick äntligen kläs i bokhyllor. Mitt hem är där mina böcker är. Fem kartonger med böcker kom med, och mitt arbete med att ställa upp dem i hyllorna tog sin början. I de sneda kartongerna hade jag även packat ned lite andra saker, så som mina gamla fotoalbum.

Jag har varit med i facebook sedan jag kom hem från Irland sommaren 2007 och sedan dess har jag aldrig gjort ansträngningen att klistra in bilder från en analog kamera i ett album. Men innan denna tidpunkt var jag ganska duktig på att katalogisera dessa mina visuella minnen.

Mamma har kvar sina fotoalbum från hennes ungdom, från innan hon fick oss. Jag brukar roa mig med att titta i dem i bland. Hon var så söt. Hon hade länge en pojkvän som inte blev min pappa. Han var också söt. Albumen hjälper mig minnas att mamma var en person innan hon fick mig, och är det fortfarande utan mig. Det finns delar av hennes liv där jag inte får plats, och det gör en ganska ödmjuk.

Men när jag bläddrade igenom mina egna fotoalbum kunde jag inte känna samma respekt för människan som katalogiserat sitt liv. Jag ställde undan dem, de fick åka ned i en kartong och hamna i källaren. Samma sak med de gamla skolalbumen, faktum är att jag slängde dem. Jag tycker inte om henne, hon som jag var! Hon var så aningslös, allt jag ser är en person som inte förstod nånting, som jag har svårt att stå för. Jag vill inte att mina nya vänner ska se de där fotona. Jag var så ful. Nånting hände där i glappet mellan 11 och 12 år. Från att varit en rätt söt unge med bruna lockar och glugg mellan framtänderna blev jag... skev.

Varför är jag så hårt mot den jag var då? Anna T på 90-talet och 00-talet visste kanske inte så mycket som nu, hon kanske var aningslös och hade ful stil, men va fan? Jag minns ändå att hon var en person som gjorde sitt bästa utifrån de förutsättningar hon hade. Hon var åtminstone modig, sen att hon inte vara perfekt är en annan sak.

Jag måste verkligen förlåta mig själv för den jag var, om det nu var töntig eller aningslös eller whatever. För den personen är ju jag, och jag är ju faktiskt i slutändan den enda jag har.

(besides, vem var egentligen inte ful på 90-talet? Decenniet då tonåringar ansträngde sig för att se ut som 40-åringar)

I miljonärskvarteren kanske det är roligt?

2011-02-01T15:05:00.000+01:00

Läser recensionen av Lindström och Schyfferts nya föreställning "Ljust och fräscht" i DN och vill passa på att uttrycka mitt medelklasshat. Helena Lindblad, själv sextiotalist får man anta, skriver:

Man behöver förmodligen inte alls vara just sextiotalist för att garva sig halvt fördärvad åt den samspelta duon Lindströms/Schyfferts krogshow med den tidstypiska undertexten ”Drömmen om det perfekta boendet".

Jo, sextiotalist och övre medelklass som enkelt kunde ta sig in på bostadsmarknaden via eget kapital. Som inte hade barn som växte upp hos de allmännyttiga värdar som under sent 1990-tal såldes av till så kallade slumvärdar, till exempel. De som gjorde en bostadskarriär och samtidigt stora vinster eftersom de sålde av sitt egnahem under exakt rätt tidpunkt och flyttade till sin stora våning med burspråk när barnen var utflugna. Den övre medelklassen som hade råd att drömma skitdrömmar.

Förlåt, men jag tycker inte det verkar ett dugg roligt. Efterfrågar dagens "kulturliv" ytterligare en orgie i medelklassens ångest över att förverkliga sig själva? Ska "vi" skratta åt oss själva? Hela bostadsdiskursen är redan en sådan orgie, vad är annars DN Bostad med tillhörande annonsblad? Men fniss vad roligt att det är att skratta år medeklasssen med för mycket pengar och deras tillhörande ångest av att "välja" bänkskiva? Jag blir uppriktigt orolig om det är via hemsmyckningsindustrin som människor börjar tänka kring så kallade existentiella frågor som Tror vi att vi ska dö om vi slutar konsumera och heminreda?, som Lindblad snarare verkar uppskatta.

2011-01-29T04:38:00.000+01:00

Du vinglar, ser i kors, frågar hur jag mår. Jag svarar bra. Himlar med ögonen, gör allt för att mitt kroppspråk ska tala sitt tydliga språk: du är inte välkommen nära mig igen. Mitt inre rationale är att lägga armarna om dig och hångla upp dig mot väggen så som jag gjorde allra första gången. Samma ställe. Men du är inte välkommen hit. Du kommer aldrig mer mig nära, aldrig göra mig glad av din vinglande gång i min lägenhet sent en fredagskväll, hur du tar av dig kläderna, och hur du i sömnen omfamnar mig på det sätt som egentligen inte var menat för mig.

anteckningar från förr

2011-01-26T21:57:00.000+01:00

Hittar halvgamla anteckningar som jag hade döpt till "saker att fundera över":
A. Förskjutningen av makt från arbete till kapital i och med massflykten från a-kassan.
B. Pensionerna. Hur kunde vi lägga om systemet i kapitalets händer?
C. Klassröstning. Hur kommer det sig att arbetarklassen materiellt röstar emot sina (?) intressen?
D. Berättelsen om nyliberalismens inträdande i Sverige, samma processer här som där?

Jag funderar fortfarande över dessa "saker" om inte dagligen så iaf flera gånger i veckan. Varsågoda att komma in med svar.

På A svarar jag...

Ja, vad svarar man? Bara första ordet, "förskjutningen", kan man skriva en hel avhandling om.

Signifikant

2011-01-26T09:50:00.006+01:00

Han hade en affisch med Tintin i Tibet hängande på väggen - min favorit-Tintin! Hur kunde det bara vara ett sammanträffande? jag tänkte på Theresa. Theresa som förälskade sig i Thomas efter att serverat honom kaffe och noterat att han läste en bok. En bok! Ingen i hennes närhet förstod kärleken till litteraturen. Ingen, och där satt han med en bok.

Första gången hon kommer till Prag, knackar på hans dörr, har hon Anna Karenina under armen. Som för att understryka vad som knöt dem båda samman.

Jag hittade också hela tiden tecken. På hur ingenting kan egentligen vara en slump. Första gången, när han vingligt skjutsade mig på cykeln till havet mitt i den varma natten, berättade han om kärleken till litteraturen. Han kunde aldrig glömma känslan efter att läst Den allvarsamma leken. Tillbaka i hans lägenhet satte han på nyaste Beach house. Snart kunde varje detalj, varje objekt vara en bekräftelse. Han har Varats olidliga lätthet i bokhyllan. På morgonen lägger han muslin i filen och inte tvärtom. Han har också varit i Prag och lagt sin hand på statyn på Karlsbron.

Kanske ville jag bara bekräfta något mer sant och fast i känslan än bara den subjektiva sensationen. Kunde det bara vara en slump att det kändes så bra att lägga armarna om honom? precis som elektricitet.

Jag skrattar åt det i efterhand, inte i bitterhet för att allt blev fel, men åt det vackra (i det naiva) i att vilja tro. Tecknen betyder trots allt aldrig mer än den betydelse man ger dem.

Är jag cyniker för att jag inte längre tror på 1) tecknen 2) orden?

Fredric Jameson, postmodernismen och kapitalismens förändning

2011-01-20T09:57:00.005+01:00

Jag har nyss läst Fredric Jamesons The cultural turn: selected writings on the postmodern, vilket är en samling texter vilka gemensamt bildar en genomgång av Jamesons tänkande kring det postmoderna och dess socioekonomiska aspekter. I kärnan av hans teori ligger en förståelse av ersättandet av det moderna till fördel för det postmoderna som ett uttryck för den kulturella logiken i senkapitalismen. Postmodernismen är alltså ett periodiserande koncept (den står för en ny tid) länkad till framväxten av konsumtionssamhället och den globala finansmarknaden. Postmodernismen karaktäriseras av flera olika aspekter, där några utmärkande är:

- Media och visuell konsumtionskultur (film, reklam, mode) vilken till stor del har förvandlat vår verklighet till bilder.

- En förändrad förståelse av tid och rum. Jameson menar att den postmoderna tiden karaktäriseras av fragmentiseringen av historien, där vi istället lever i en oavbruten nutid, så att figurer som Palme verkar tillhöra ett avlägset förflutet. Allt sker också mycket snabbare idag. Genom globaliseringen av finanskapital och nya teknologier har vår känsla av rummet krympt.

- I postmodernismen har ekonomin kommit att överlappa kulturen, allt från produktion av varor till spekulativ finans har blivit kulturellt, samtidigt som kulturen har blivit ekonomisk och varuorienterad. Därav bokens titel.

- En allt större process av abstraktion kring föreställningen om vårt sociala liv, en process som började med abstraktionen av pengar till finanskapital.

- I konsten: reaktionen mot modernismen och erosionen av distinktioner som högt och lågt, samt återgången till skönhet och jouissance där modernismen hellre strävade efter verklighetsanspråk och det sublima. Pastischen som typisk form.

Det jag finner spännande med Jamesons bok är att han menar att vi befinner oss i en omvälvande period mellan två stadier av kapitalism, vilket kan förstås som postmodernismen som ideologi. Det är också denna aspekt av boken jag valt att fokusera på här, med reservationen att The cultural turn är en mångfacetterad bok.

Hans förståelse av kapitalismen stöder sig på Giovanni Arrighi’s (1994) beskrivning av det ekonomiska systemets tre faser: En första fas där kapitalet söker implementeras genom investeringen i en ny region, en andra fas där denna region utvecklar en produktion i form av industri och manufaktur, samt en tredje fas där kapitalet drar sig undan industrierna (en process som kallas ”deterritorialization”) för att söka sin reproduktion i finansspekulationen – efter vilken samma kapital tar sin flykt i en ny region varpå cykeln börjar igen. Detta skift till pengaspekulation på finansmarknaden, globaliseringen av finansen och nya vansinniga nivåer av värden på bostadsmarknaden (tredje stadiet av kapitalismen), skapar det postmoderna med sina uttryck i kulturella företeelser så som arkitektur och konst, och får enligt Jameson fundamentala konsekvenser för det sociala livet och hur vi förstår vår verklighet.

Detta är inte första gången jag på senare tid möter en kritik av postmodernismen, vare sig det handlar om ideologi (Kajsa Ekis Ekman; Varat och varan) eller som teori (Terry Eagleton; After theory). Även teoretiker som Bruno Latour, Theresa de Lauretis och andra feministiska forskare (se Alaimo & Hekman (2008) för exempel) gör nu motstånd mot vad de menar är den alltför socialkonstruktivistiska och lingvistiska vändningen inom samhällsteori som länkats till postmodernismen. En vanlig kritik mot marxistisk influerad teori är att kulturella fenomen riskerar reduceras till ett resultat av ekonomi. Till den kritiken svarar Jameson: Hur kan vi förstå kulturella förändringar i av samhällen i historien? Genom att se till större ekonomiska och politiska förändringar. Enligt Jameson själv frambringar postmodernismen processer av fragmentering och differentiering, vilket kan förklara vår tids svårigheter för metateorier och därmed också en politik som bygger på dessa.

Jamesons förståelser av postmodernismen och dess kopplingar till det förändrade ekonomiska systemet visar på vikten av förståelse genom att kontextualisera enskilda företeelser till en vidare struktur. Ett fokus på strukturella betydelser för individuella möjligheter kan handla om hur människors möjligheter som aktörer inom en samhällskontext kan handla om resultat av brist på alternativ snarare än valmöjligheter. För att förstå och förklara nutida strategier som aktörer använder sig av är det också fruktbart att som Jameson relatera nuvarande situationer med tidigare för att måla en bredare bild av förändring och därmed också ramarna inom vilka dessa förändringar sker.

Genom att läsa Jameson ser jag också med förnyade ögon på vikten av kopplingarna mellan teori och politik. Attac-rörelsen förstod att vänstern inte längre kunde formulera sin fulla politik på en förståelse av kapitalismen så som den såg ut under Arrighi’s andra fas, utan istället måste angripa finanskapitalets globala och destruktiva anarkism. Även i denna artikel av Hannes Nykänen ser jag hur en allt större förståelse av kapitalismens förändringar börjar ta mer och mer välförtjänt plats, med en bas i teorin och vad jag hoppas kan vara början på en dynamik mellan civila rörelser, politiker och intellektuella.

Källor:
Alaimo, Stacey & Hekman, Susan (2008) Material feminisms. Bloomington: Indiana University press

Arrighi, Giovanni (1994) The long twentieth century: money, power, and the origins of our times. London; Verso

Bourdieu, Pierre (2000) Konstens regler. Det litterära fältets uppkomst och struktur. Stockholm/Stehag; Symposion

de Lauretis , Teresa (2004) “Statement Due” Critical Inquiry Vol. 30 no. 2 pp. 365-368
Eagleton, Terry (2003) After Theory. London; Allen Lane

Ekis Ekman, Kajsa (2010) Varat och varan: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan. Stockholm; Leopard

Jameson, Fredric (1998) The cultural turn. Selected writings on the postmodern. New York; Verso

Latour, Bruno (2004) “Why Has Critique Run out of Steam? From Matters of Fact to Matters of Concern”. Critical Inquiry vol. 30 no. 2 pp. 225-248

Nykänen, Hannes ”Vänstern är inte längre vänster” Ny Tid (Helsingfors) nr 17/2007

2011-01-19T12:46:00.002+01:00

Viker undan täcket, minns ungefär vad jag drömde, minns gårdagen och ser att denna dag kommer bli likadan. Jag går till jobbet och jag går till gymmet och jag går till konsum och jag går hem. Men det var jag som var svaret på den berömda gåtan.

Dagarna bara går, liksom. Och jag mindes inte längre vad de skulle leda till?

fasader av sexköp

2011-01-11T23:46:00.000+01:00

För något år sedan stötte jag på Moa Karlbergs reportage om trafficking. Det var nåt med det som berörde mig väldigt. Hur själva fasadena manifesterade utsattheten. Hur huskropparna inlemmade de fysiska kropparna där bakom, bakbundna utan makt. Så, klicka på länken ovan, titta på "Target Country: Sweden" och bläddra bland bilderna och läs de tillhörande texterna.

Prokrastination framför bloggsensation

2011-01-10T16:30:00.002+01:00

Har inte kunnat jobba på någon timme pga skrattat-så-tårarna-sprutar framför denna lilla pärla till blogg: http://loureeditweed.blogspot.com/

Exemplifierar med en av många favoriter... Baudelaire som Au Pair

Kommunikationen som försvann i diskussionen om kommunikationen

2011-01-07T11:30:00.007+01:00

En sak som slog mig, när jag hade en diskussion med Kerstin kring våra möjligheter att nå “fri och jämlik” sexualitet i en värld där maktrelationer genomsyrar vår vardag, är hur processen kring #prataomdet betonat vikten av kommunikation, och att vi genom kommunikationen kan nå förändring. Jag har verkligen trott på detta. Det fantastiska som jag sett i prataomdet är inlägg där människor skrivit: jag ska aldrig göra så igen. Jag ser ett hopp om en ny respekt för sin och andras kroppar och sexualitet.

Men så inser jag något som gör mig nedslagen. Det var insikten att i många av de berättelser som framkommit under prataomdet (och i berättelser från människor i mitt liv) har det inte saknats kommunikation. Tvärtom. Så som i Assangefallet har en tydlig och rak kommunikation verkat förebåda de sexuella handlingarna: ”jag vill ha kondom, jag vill inte göra det här, jag vill inte att du gör det här, jag vill hellre göra det här”.

Ändå har det hänt.

Vad jag ser som mest nedslående i berättelserna från #prataomdet är hur kvinnor berättar om sina förvåning och handlingsförlamning när deras kommunikation inte gått fram. Jag ser så många berättelser om att inte vilja ställa till bråk, göra inte situationen till ett problem. Att ha sex fastän man har ont, för inte störa hans väg mot orgasm. Att inte skrika för att inte bli våldtäktsoffret. Att inte fråga honom efteråt: varför blev det så här? Jag ser fortfarande så många berättelser av kvinnor som skyddar män från att bli någon som gjorde något mot dem. För vi vill så gärna lita på män. Vi vill inte tro att de skiter i våra känslor och vår vilja. Vi älskar dem, vi älskar sex, vi vill nå ett sexpositivt samhälle utan skam och skuld, där kvinnor och män jobbar tillsammans för att nå detta. Vi vill så gärna tro att när det inte blir så, så sker det på grund av ett missförstånd.

Så varför, när kvinnor lärt sig läxan att ta sitt ansvar och berätta hur de vill ha det, blir de inte lyssnade på? Och varför får kvinnor, när det ändå händer, igen veta att de bör ta ansvar för sin sexualitet? Borde man inte få höra: det du var med om var inte ok. Borde vi inte fråga oss, varför gör man något mot någon som sagt att den inte vill just detta?

Kan vi prata om det?

Feministisk appropriation eller vem är rädd för vänsterfeministen?

2011-01-06T15:15:00.007+01:00

Finns inget som kickstartar hjärnor som lite diskussion! Det diskuteras kring feminism igen på vårt kära nät, och diskussionen handlar till stor del, som så ofta sedd till en historisk kontext, om vem har rätt att eller vill kalla sig feminist.

Som jag ser det handlar handlar debatten till stor del, mycket typiskt för denna tidsanda, om att ifrågasätta den vänsterinfluerande feminismen och dess förståelse av makt till fördel för en mer liberal feminism (på samma sätt som jag menat att det pågår aktiva försök att monopolisera den politiska fantasin genom att utmåla vänstern som ”extrem”).

Jag gillar att diskussionen förs från olika håll. Anser man att ”teorin om könsmaktsordningen är i grunden felaktig” förstår jag att man inte vill kalla sig feminist. Och det måste få vara ok! Att vilja ”göra feminismen till sin” likaså! Men man får vara beredd på att diskutera. För jag hävdar, att styrkan i feminismen är att den alltid utgått från kvinnors (och mäns) erfarenheter. Feminismen möjliggjorde "the voices of silence that was heard". Den har alltid utgått från objektiva förhållanden i den reella världen, varför man har behövt skapa en teori för att förstå och förklara, och naturligtvis för att förändra. Det som skiljer liberala och vänsterdebattörer handlar ofta om vilken förståelse av makt och människan man har, samt hur man förstår politik. Ofta kan man komma överens, men ofta är man oense. Det är vitalt.

För frågan kvarstår, och jag anser att den är viktigt att resa: kan man sträcka ut begreppet feminism hur långt som helst innan det brister? Kan man använda sig av det hur som helst innan det urvattnas? Precis som vilken annan politisk rörelse, eller vilken rörelse som helst, är svaret självklart nej. Jag blir nog diskvalificerad från schacklubben om jag kommer in och vill flytta mina nya pjäser ”skojaren”, ”braten” eller någon annan ny gubbe. Ändå har feminismen visat sig mycket "tänjbar" utan att förlora relevans.

När jag träffade Kajsa Ekis Ekman för att lyssna på ett samtal kring hennes bok ”Varat och varan” menade hon att det är problematiskt att kalla sig feminist om man inte bryr sig om kvinnors väl. Med detta menade Ekman att prostitutionsdebatten så som den förts av exempelvis Petra Östergren slätade över det faktum att prostituerade utsätts i hög grad för våld och har en dödlighet som är 40% högre än andra yrkesgrupper (!). Detta kunde jag hålla med om. Men detta betyder inte att jag tycker att feminismen bör vara en klubb för inbördes beundran med strikt definierade deltagare. Styrkan i feminismen är att den har anhängare över generationer och över hela den politiska skalan.

För att återknyta till mitt förra inlägg om politiskt motsatta positioner skulle jag vilja återigen diskutera hur man kan använda sig av en politisk identitet för att kunna undergräva den. Genom denna plattform kan man sedan relativisera, ändra dess mening och subversiva potential för att sedan mena att den har onödigförklarats – onödigförklarats av vem egentligen? och därifrån hoppas på att lämna ett sjunkande skepp eller tandlöst lejon. Detta skulle i så fall inte vara att vara nyfiken på feminismen, det vore att appropriera begreppet i syftet att förvandla det till något nytt. När dessa sedan möter motstånd i sina egna cirkelresonemang, genom argument kring urvattning och relativisering, kan de utmåla dessa diskussionsmotståndare som elitister och triumferande utropa hur feminister använder begreppet som ett maktmedel för att trycka ned andra, allt enligt sin egen logik.

Vad detta berättar om är kraften och makten att verkligen utmana och förändra i feminismen, och jag kan inte avhålla mig från att misstänka: det är detta man vill komma åt. Egentligen handlar det om politiska motsättningar. Fredric Jameson skrev att en av Marx’ främsta bidrag till filosofihistorien var att visa på hur det som verkade etiskt måste förstås som ideologiskt. Ibland är vi överens, som sagt, ibland verkligen inte.

Det är ju inget annat än en hederlig kamp om diskursen, för att vara Foucaldiansk, för dessa debattörer vet att sättet vi talar om samhällsfenomen också avgör våra handlingsmöjligheter. Därför kommer jag hålla vid en förståelse av makt som är mer dynamisk än vad jag ofta ser i debatten. Re-appropriera ordet alltså. För om vi bör skrota förståelsen om genusordningen eller könsmaktsordningen, då ligger bördan tungt på dem som argumenterar för detta att adekvat förklara statistiken, varför världen ser ut som den gör, varför kvinnors erfarenheter ser ut som de gör.

Jag gillar att feminismen är månghövdad som Petra Östergren sa, att många tar sig rätten att kalla sig feminist, och att det sker en debatt mellan dessa huvuden. Men jag accepterar en inte en diskurs som gör extremism av vissa för feminismen fundamentala begrepp och renderar en vänsterinfluerad ståndpunkt till feminismen som obsolet.

PS! Missa inte dessa andra inlägg i debatten!

Anna T:s hjärna har tagit semester...

2011-01-04T13:13:00.002+01:00

... och hoppas den återkommer inom kort.

Det finns så mycket jag tycker. Tänker. Känner. Har åsikter om. Allt detta skulle jag vilja formulera i text. Så sitter jag med händerna på tangentbordet och inser att jag är är oerhört trött på att tycka. På att vara del i ett politiskt samtal. Att det jag behöver är långa promenader i ett snölandskap där förmiddagssolen bränner ut all tanke och lämnar endast ett fridfullt, blått sken på näthinnan. Jag behöver samtala med ingen annan än en katt. Jag behöver sova.

Livet och allt runt omkring intresserar mig fortfarande. Men ibland känns det som att jag inte orkar lyssna på något annat än den ljudlösa klangen som dånar i bröstet.

Jag började blogga för att få stilla skrivlusten. Tyckartänkandet går så ofta före, och jag tycker vi gör det bra. Men jag skulle vilja försöka hitta tillbaka till vad det hela handlade om egentligen.

(dessutom vill jag försöka sluta prokrastinera och börja göra mitt jobb ordentligt)

Aniara

2010-12-22T23:28:00.000+01:00

Försök till räddning genom tankeflykt

och överglidningar från dröm till dröm

blev ofta vår metod.

Med ena benet dränkt i känslosvall

det andra med sitt stöd i känslodöd

vi ofta stod.

Jag frågade mig själv men glömde svara.

Jag drömde mig ett liv men glömde vara.

Jag reste alltet runt men glömde att fara -

ty jag satt fånge här i Aniara.

Harry Martinson, 18

Relativismrage

2010-12-20T18:04:00.004+01:00

Ok, det blev att jag skriver om #prataomdet ändå, för idag läste jag något som faktiskt gjorde mig riktigt fly förbannad. När processen kring prataomdet drog igång kände jag viss oro. Jag var rädd att berättelserna skulle misskrediteras, förminskas, baktalas och användas i fel syften. Istället har en mängd modiga människor kommit fram och skrivit om deras upplevelser från en mängd olika horisonter. Och det är något stort i det, och vackert.

Så läser jag Johan Lundbergs frågande inlägg på Axess och jobbar upp en ordentlig rage. För i ljuset av de otaliga berättelser om övergrepp, sorg och känslor av att inte bli respekterad framstår Lundbergs text inte som något annat än mördande relativism. "Jag kan i ärlighetens namn inte tänka mig någonting värre än ett samhälle där man aldrig hamnar i problematiska gråzoner" menar Lundberg, och trivialiserar därmed dessa erfarenheter till några händelser av "Hoppsan! det blev visst lite fel!".

För att svara på hans fråga, om vad det är vi måste prata om, handlar detta om att se något större än våra egna erfarenheter. Jag längtar efter smarta analyser om vad denna rörelse säger om vår samtid och vår förståelse av sex, kroppslig integritet och makt. Möjligen kommer jag försöka mig på detta själv när allt lagt sig till rätta för att erhålla tillräcklig distans. Jag tror inte att gråzonerna någonsin kommer förintas, och kanske är det inte det vi bör sträva efter. Men att tala om dem innebär en förutsättning för förändring.

Människans fria vilja inbegriper möjligen hennes rätt att agera på ett för henne själv ofördelaktigt och dumdristigt sätt, menar Lundberg, vilket innebär att han har allt rätt att uttrycka sig. Däremot funderar jag på att i fortsättningen istället för toalettpapper inhandla tidningen Axess.

The politiskt prat. Om vikten av motsättningar.

2010-12-20T11:20:00.006+01:00

Jag tänker inte skriva om #prataomdet, eftersom många andra redan gjort det så bra. Dock kan jag säga att hela händelseförloppet påminner mig om hur verkligheten alltid överträffar dikten. Jag är rörd över att se en rörelse ta form utifrån människors verklighet och erfarenheter.

Jag skulle istället vilja, i ljuset av uppgifter om trojanska hästar och berättelser om det "nya arbetarpartiet" diskutera frågor om politiska motsättningar.

Jag har vänner som inte har samma politiska åskådning som jag. Det betyder oftast att vi delar ungefär samma uppfattningar om vilken sorts värld vi vill ha, men skiljer oss i föreställningar om hur detta ska gå till eller vilka företrädare som pekar ut vägen mot den sortens värld. Det här har inte alltid varit lätt. Många gånger har jag oroat mig för vår vänskap, för min egen naivitet, för det hårdnackade i mig. Dock väger den oron lätt mot vad dessa vänskaper ger mig; en värdig plattform för granskningen av mina egna föreställningar kring politiskt handlande och tänkande. Utan dem vore jag mycket fattigare i min politiska fantasi.

Därför skulle jag vilja på samma gång avdramatisera och återdramatisera den politiska motsättningen. Jag är tacksam för att det existerar en politisk motpol (om den är intelligent och inte Omg! Omg! Kommunister! det vill säga). Den enda gången jag känner uppgivenhet inför den politiska situationen är när jag känner en avsaknad av smarta, insiktsfulla debattörer från vänsterhåll. Allt jag behöver då är att påminna mig om att de finns, nu som historiskt.

Vad som blivit tydligare i den politiska debatten är hur infiltreringen och övertagandet av begrepp uppstått som politisk metod. Vi bevittnar nu feminister, etiska vegetarianer och miljövänner representera den politiska högern. Det var enklare förr, eller hur? Vad den borgerliga politiken insåg var att de, för att vinna kampen om den politiska diskursen (och naturligtvis makten) måste adoptera vänsterns frågor, språk och helst: dess företrädare. Detta handlar naturligtvis också om hårdare maktutövanden; så som att strypa tillgångarna till medel för samhällskritik genom kulturtidskrifterna och att hota kultur- och vetenskapssektorns relativa autonomi genom "push-and-pull" mot marknaden. En vän fick en förfrågan att hitta kvinnor från vänsterhållet att ställa frågor till kring kvinnors överrepresentation inom det vänstra väljarfältet. Hon rekommenderade mig, eftersom jag var "politisk nörd" (en kärlekfull komplimang enligt mig). Jag har länge undrat hur jag ska svara om jag mottar ett mail med förfrågan att fundera kring varför fler kvinnor röstar vänster än höger. Allt jag kan säga kommer väl då också användas emot den sida av det politiska fältet jag valt (och att dessutom försöka tala för den kvinnliga delen av befolkningen riskerar ju alltid att resultera i generaliserande magplask).

Andra människor kan vara mina politiska motståndare, vilket är en motståndshandling jag värderar. Dock att detta aldrig får betyda att jag har rätt att behandla dessa människor med något annat än respekt. En människa är inte sin politik, hon är en människa, precis som hon inte är sitt arbete, utan människa. Det är det paradoxala som gör det ibland förvirrande att vara vän med någon ur det motsatta politiska fältet, men det borde inte vara det. Jag kan bara ibland känna att vi riskerar något med att betona den politiska samstämmigheten, även om jag kan ha mycket gemensamt med andra i sakfrågor, eftersom det verkar få som underlig effekt att urlaka främst de vänstra alternativen. Detta tror jag beror på att vänsterföreträdare lärt sig dygden av reflexivitet, vilket är bra.

Men vi får inte glömma att vi har en plats i den offentliga debatten vi inte behöver be om ursäkt för.

Volkstraining

2010-12-16T09:16:00.005+01:00

I veckan släpade jag, äntligen efter tre veckors envis förkylning, min slappa lekamen till träningshallen. Redan vid påsnörningen av sneakerserna började en sakta oro sprida sig i magtrakten. Jag skulle nämligen gå på gympa.

Ledarna visade sig vara två medelålders damer i rödvita spandex och svettband. Skojfriskt hejade de på alla, placerade sig i mitten av den ring av folkmassa som bildats och började lyfta armar och ben i takt till musiken. Detta orsakade huden på deras underarmar att lojt svänga i otakt. Den ena ledarens rumpa uppvisade genom det tajta träningstyget gropar värdiga att konkurrera med månens landskap. Med den största olust svängde jag med armarna i takt till hoppsansa-stegen. Människomassan följde hurtigt efter i de enkla koreografierna, ackompanjerade till någon slags blandning av schlager och dansbandsmelodi. När vi stretchar till en populärhiphopversion av Bach vill jag gråta av vämjelse.

Hur ovan är jag inte att inte träna framför en spegel! Under min uppväxt drillade jag min kropp i balett och fridans. Detta att vi alla skulle göra alla rörelser tillsammans genom ringformationen var det som initalt orsakade min olust. Jag misstänker min misantropiska sida. För att se vilka rörelser som var rätt kunde jag inte längre studera mig själv, istället fick jag spegla mig i andra. Ledarna ger ibland upp djuriska skrin vilka de förväntade sig att deltagarna skulle härma. "ÄR NI VARMA!?!" ryade de och upprepade frågan ännu högre när vi inte tillfredsställande högt nog svarat ja. Jag kommer på mig själv att aldrig öppna mina armar utöver andra position. Vid övningen då vi hoppar runt på ett ben spotar jag vant för att hålla balansen. Jag inser att i detta sammanhang är det mina intränade dansrörelser som blir löjliga.

Vid timmens slut är jag svettig och anfådd. Långsamt har jag börjat glömma allt som är fult och ovant i den masspsykosen som gympan till en början gav intrycket av att vara. Kroppen är lycklig över att få tröttas ut. Jag börjar känna den välbekanta extasen av att ge sitt allt tills man nästan trillar ihop. Människorna runt omkring mig är inte fula. Det är alla åldrar, kvinnor och män, korta och långa, mörka och ljusa. De liknar inte modemagasinens glossiga modeller. Men de är vackra ändå. Och fanns det inte nånting vackert i att vi alla kom samman, att vi enskilt men ändå tillsammans åstadkom någonting? Att alla var med, på något sätt, på samma villkor.

När jag går hem efter en lång dusch och ett oerhört skönt bastubesök inser jag att Friskis & Svettis är den sista resten av folkhemmet.

Operation kräfta

2010-12-10T19:18:00.000+01:00

Mamma opereras på måndag, hjärtat i halsgropen. Nedräkning pågår. Sedan cancerbeskedet i somras är allt förändrat. Jag ser tillbaka på en kaosartad sommar, chockfasen med tårarna, tårarna som aldrig slutade, som inte kunde stoppas. Som kom när som helst och var som helst. Jag minns hur jag ett par gånger tog cykeln och bara cyklade framåt, till ställen jag aldrig varit på förut. För att det var det enda som kunde lindra den krypande känslan i kroppen, känslan av att vara på väg nånstans och känslan av utmattning efteråt. Efter chockfasen kom troligen sorgfasen, tårarna var allomstädes närvarande, men de rullade nu med insikter om att min mamma troligen kommer att dö för tidigt. Dö. För. Tidigt. Döden, döden, döden. Tanken på stegen till psykakuten som lindrade. Psyket har ändå en märklig funktion i att portionera ut livets jävligheter i lagom, bearable doser. Idag: acceptansen. Nödvändigheten i att ha ett liv igen, skulden och skammen över s.k bortslösade år, bortslösat liv är borta. Insikten om att de där åren utgjort mitt liv.

På socialistiskt forum talade Barbara Ehrenreich om hur genomträngande ideologin är om positivt tänkande, efter att hon själv diagnosticerats med bröstcancer. Hon möttes av hållningen att cancern kan tolkas som någonting bra, till och med en gåva, en möjlighet. Och om hon nånsin skulle bli frisk var det bästa hon kunde göra en attitydförändring. Jag minns mammas ord efter läkaren kommenterat att hon är ”tuff”; börjar jag oroa mig, är det kört för mig. Och jag minns min frustration över att tuffheten bara är en chimär som hon måste upprätthålla för att orka ta sig igenom det. Jag minns också min frustration över att mamma aldrig klagade, aldrig överdrev, aldrig krävde. Även om det här obligatoriska positiva tänkandet aldrig har fått samma genomslag som i livin’ your dream-USA:t, finns det ändå spår av den här också. Självhjälpsböckerna står inte högt i kurs hos litteraturkritiker och välutbildade och medvetna kan fnissa åt de påbjudna lösningarna i form av affirmationer eller listor på saker som man är bra på.

Ideologin positivt tänkande är ändå något som vi förhåller oss till, i arbetslivet, i sjukvården, i kärlekslivet, vill jag mena. Och nej, det är inget fel på positivt tänkande. En är inte dum om en försöker vara positiv, snarare är det illusionen av vad det positiva tänkandet leder till, att det ses som lösningen på allehanda problem som är det läskiga. Idén om att du med dina tankar kan förändra dina livsvillkor. Om mamma tänker att hon blir frisk så blir hon det. Nej, sån jävla smörja. Det handlar inte om hennes attityd, det handlar om benhårda medicinska fakta, är cancern operabel? I vilket stadium befinner den sig i? Kan den avlägsnas kirurgiskt, osv? Det är elakt att lägga det ansvaret på individen som befinner sig i dessa situationer. Jag menar inte att vara negativ, det positiva tänkandet står inte i motsats till det negativa tänkandet, då det inte är uppburen av en ideologi på samma sätt. Att säga till personer som lever under prekära förhållanden att deras situation sitter i skallen är ett uttryck för en social kontroll av tacksamma subjekt. Subjekt med positiva tankar som ska uppmärksammas av den vänliga osynliga handen. Gör inget, en lösning kommer snart, bara du fortsätter att vara positiv.

Mardrömmen

2010-12-08T21:48:00.002+01:00

Ok, allt jag tänkt om Assange-fallet sammanfattas snyggt här. Igår chockades jag svårt av twitterhatet mot tjejen som anklagat honom. Varför är jag så naiv? Skyller mina föräldrar på allt för trygg barndom. För mycket grädde, pannkakor och fluffiga kaniner, liksom.

Jag drömde mardrömmar inatt om att jag var hon. Hon verkar så lik mig! Hon kunde varit jag.

Idag chockades jag av att min chef menade att jag och de kollegor som tagit upp frågan om varför genusperspektivet betraktas som en "partikulär inriktning" som utförs bäst på annat håll, "medverkar till att förstöra den kollegiala stämningen" och att det "borde göras något åt att vi gör det".

Nä, jag vet inte vad jag ska säga. Vill ömsomt grina, ömsomt boxa sönder en sandsäck. Suck.

Våld som lika och olika

2010-12-06T10:05:00.009+01:00

Förra veckan följde jag en debatt kring hederskultur som utbröt på Newsmill, vilken jag velat skriva om men inte vetat hur. Det finns however några aspekter av debatten jag invänt mot och funderat kring rimligheten i, som jag gärna vill diskutera. Jag såg att Niklas skrivit om saken, och hans tankar liknar mina, om än något annorlunda formulerade.

Det jag funderat på är förståelsen av hederskultur som något som andra har och hur begreppet "mäns våld mot kvinnor" därför blivit en "svensk" företeelse. Det verkar som att skillnaderna dem emellan skulle vara att hedersvåld skadar både kvinnor och män, är sanktionerad i en kultur och därför kan förstås som en kollektiv handling till skillnad från mäns våld mot kvinnor, vilken är ett "individuellt" våld. Jag funderar helt enkelt hur rimlig föreståelsen av dessa två våldsföreteelser är och vilka konsekvenser som kommer av dessa förståelser. Tyvärr var jag förkyld förra veckan och upplevde en slags underlig hjärnfeber, varför jag istället publicerade ett inlägg om trevliga par med exempelvis fluffiga djur som gosar med varandra, ni vet ibland orkar man inte mer än så...

I alla fall, jag började tänka mycket på detta i höstas då jag såg filmen Sämre än djur. Där berättar två unga människor om hur de tvingats bryta med sina familjer då de kom ut som homosexuella. De kom båda från muslimska hem och hade blivit utsatta för hot och våld. Vad som slog mig under den filmen som ett piskrapp, eftersom jag underskattat den förståelsen innan, var hur underordnad individen var den sammanhållna kollektivet av familj och härkomst, vilket resulterade i en totalitär social kontroll över den enskilde. Du som individ växer upp med förväntningar på dig att reproducera din sociala roll till en sån grad att det naturliga blir att dina individuella preferenser bör underordnas normerna. Bryter du mot detta blir våldet en nödvändighet. Det slog mig också hur dessa normer understöddes av myter och okunskap (tydligast blev föreställningen att alla djur är heterosexuella). Jag grät när jag såg de två unga personerna längta efter och sakna sina familjer som de älskade mycket trots att de utsatt dem för hot och kränkningar.

I miljöer där individen bör underordna sig kollektivet, kan vi likt Durkheim's teori om självmordet under former av extrem social kontroll möjligen kalla detta våld för altruistiskt våld, där handlingarna ses som en uppoffring till något högre.

Vad gäller förståelsen av "mäns våld mot kvinnor" som inte isolerade handlingar utförda av individer isärkopplade från en mer övergripande struktur, är detta ett klassisk feministiskt teorem. Att denna förståelse nu går ifrågasätts som istället, ska vi säga egoistiskt våld, gör mig mycket fundersam. Vilka konsekvenser kommer av att vi förstår detta våldet som isolerade handlingar?

Jag menar att vi inte bör förstå dessa former av våld som identiska. Snarare handlar det om skillnader vi inte kan reducera till varandra. Men att hävda att mäns våld mot kvinnor inte skulle vara en företeelse dålig för män, det har jag svårt att se. Och att hedersvåld skulle vara fullständigt sanktionerad av alla inom en social enklav, det vittnar mångas berättelser är en sanning med modifikation.

Jag tänker att som alltid har vi svårt att få perspektiv på det som är oss för nära. Risken med att reproducera bilden att ett slags våld är strukturellt och det andra individuellt är att vi förstår "den andra" delen av världen, den vi inte tillhör, som innehavare av monopolet "oupplysta värden", vilket riskerar bli trångsynt.

Vad jag vill se av debatten nu är vad vi föreställer oss kan göras åt problemet, för det är ett stort problem. Hur kan vi angripa dessa former av grova kränkningar av individen, av kvinnor (för det handlar trots allt till stor del om kvinnor som utsätts, även om detta inte är legio)? Förstår vi våldet som isolerat behöver vi inte heller diskutera vilka normer vi reproducerar som i sina extrema former kan leda till stark kontroll och våld. Den relation jag var i där jag blev utsatt för våld, var inte våldsam i sig. I det stora hela var den "normal", och jag fick höra hur glad jag borde vara som hade en kille som var så uppmärksam på mig. Vad som inte syntes förrän det var försent, var att den uppmärksamheten alla tyckte var så gullig, långsamt gled över i kontroll. Jag märkte aldrig skiftet. Att jag senare kände igen mig så pass mycket i andras berättelser om våldsamma relationer att det var som att se mig i en spegel, gör mig också mycket tveksam till en berättelse om våldet som individuellt.

Och som den romantiske anhängare av upplysningsprojektet jag är, tänker jag att lösningen och angreppet är kunskap. Kunskap, att få dela sina erfarenheter, stöd, en varm försäkran mot att det inte finns en skam i att ha varit utsatt, hjälp att komma vidare, tala, tala, tala.

Och där i vad jag ser som metoderna att eliminera våldet ser jag vad som finns gemensamt.

Favoritpar. Några högst subjektiva val utan inbördes ordning.

2010-12-03T17:02:00.006+01:00