Jag hörde en historia i sommar som stannade i mig. När min väns mormor dog sörjde hennes morfar ordlöst. Bara någon månad innan hade hans barnbarn fötts, en liten flicka. Varje gång hennes familj hälsade på morfarn tog han det lilla spädbarnet, satte sig i sin fåtölj och höll henne. Ljudlöst kunde tårarna trilla ned för hans kinder. Jag fick se ett foto där han höll flickan. Hans ansikte var slappt och uttryckslöst av sorg. Flickan visade sig vara en väldigt snällt spädbarn, hon grät sällan och somnade alltid i sin morfars famn.
Idag är hon tio år och hälsar fortfarande på sin morfar. Då blir hon liten igen, drar sina nu långa ben under sig och sitter i hans famn, tysta tillsammans som när hon tog honom genom sorgen.
söndag 31 juli 2011
Tid att vila i några bilder
Det var mitt livs första semester. Jag minns att jag tittade ut mot järnvägen från syrrans altan och kände hur vågor av tacksamhet och lättnad rullade genom mig för att jag inte längre behöver söka de förnedrande sommarjobben; överhettade caféer med elaka chefer, ändlösa dagar bakom en kassa, de fulla gästerna på puben och deras händer. Tacksamheten är nästan lika stark som den jag då hade inför att faktiskt ha ett jobb.
Jag tänkte mig den äventyrlig. Jag skulle göra saker, resa dit jag inte varit än. Till min samtidiga lätta besvikelse och glädje blev det inte så. Den blev en månad lång tid att slappna av. Tid att bara vila. Kanske behövde jag det. Ändå önskar jag någonstans att jag hade gjort den där resan till dit jag ännu inte varit.
En annan gång.
Jag tänkte mig den äventyrlig. Jag skulle göra saker, resa dit jag inte varit än. Till min samtidiga lätta besvikelse och glädje blev det inte så. Den blev en månad lång tid att slappna av. Tid att bara vila. Kanske behövde jag det. Ändå önskar jag någonstans att jag hade gjort den där resan till dit jag ännu inte varit.
En annan gång.
lördag 30 juli 2011
Pappa
Min pappa är min arbetarklassbakgrund förkroppsligad. Han finns där i kött och blod. Mitt pappakomplex är enormt. Pappa har aldrig kunnat göra fel. Pappa har aldrig gjort mig illa. Fram tills nu. Pappa är alkoholist. Det är en etikett jag nyligen satt på honom. Alla etiketter har tidigare liksom runnit av honom. När han bodde i husvagn bodde han just i husvagn, han blev aldrig "hemlös". Först när jag såg UR-dokumentärserien "Hemlös" som följde ett gäng olika hemlösa, bland annat ett gäng i Sollentuna just boende i husvagn gjorde jag kopplingen till min pappa. Att serien hette hemlös. Etiketten alkholist gör ont. Ungefär som mammas cancer. Det är en hemsk hemsk sjukdom som jag just nu inte har några verktyg för att hantera. Livets jävligheter kommer i portioner, lagoma att kunna hantera. Just nu tänker jag att jag ska våga säga till pappa att jag inte vill prata med honom när han ringer full kl 10 på morgonen. Denna önskan har jag just formulerat för mig. Och jag vet hur mycket den kommer att såra honom. Jag vet också att det är en väg till hans räddning, att jag formulerar detta. Inte för att jag kan ställa allt till rätta. Men att formulera mina egna känslor inför hans sjukdom är en tjänst jag måste göra mig själv.
Det var bara det.
Det var bara det.
måndag 4 juli 2011
Flytten och kärleken - ett drama i en akt.
Vaknar i min nya lägenhet och känner stark lycka. Jag har fått tag på drömlägenheten. Stora, vackra rum med högt i tak. Ett charmigt kök fullt med praktiska luckor. Stuckatur och dubbeldörr, innanför citykärnan. Jag är så mycket Madde här som man kan bli när jag glider genom mina rum.
Att flytta är visserligen alltid en pärs, men jag undrar om inte denna tog priset. Jag rekryterade först min bror att hjälpa mig. Han fick ryggskott och drog till Rhodos i stället. Ena av mina BFF började jobba och kunde inte komma. Syrran var i Spanien. I panik fick jag därför be människor jag egentligen inte känt speciellt länge om hjälp, samt E... som alla sa ja.
Så dagen börjar med att konstatera att min ena flytthjälp är så bakis att hon knappt kan gå. Det var iofs rätt kul, men sedan upptäcker vi att bilen inte fungerar. Paniken börjar krypa på när jag inser att ingen annan bil går att frambringa. Tjejen på macken menar att alla hyrbilar i stan verkar bokade. Precis när jag är på väg att ringa pappa bara för att gråta som det barn jag kände mig som kommer hon tillbaka: hon har fixat en lastbil, ringt runt och bokat om. Vi kan flytta! Dyrare än vad jag planerat, men det är oväsentligt. Åker och hämtar lastbilen, bärandet av pinaler kan börja. Då hörs en knall. Gudarna har bestämt sig för att skämta med mig aprilo - under hela flytten spöregnar det, blixtrar lyser upp den grå himlen. Åskan slår ut halva stans strömförsörjning. Vi kan för några paniska ögonblick inte komma in på innergården som idiotiskt nog endast öppnar sig med portkod, tills någon kommer och öppnar.
Så denna flytt innehöll därmed:
- en ickesamarbetsvillig bil
- en gravt bakfull flytthjälp
- en glad men tillika bakfull flytthjälp
- en BFF
- en tystlåten, vacker man
- ett krossat hjärta
- ett åskoväder
- en sabla massa tur
Nu lever jag bland kartonger och berg med tidningspapper. Men när jag vaknar känner jag främst inte lycka pga att min lägenhet är vacker, inte ens pga att den är min- 2ahandsstressen är slut - utan främst för att det finns människor som finns där när man behöver. Jag är så beroende. Och det är alldeles underbart.
Tack!
Nu ska jag köpa en blomsterkvast till tjejen på macken som räddade min flytt.
Att flytta är visserligen alltid en pärs, men jag undrar om inte denna tog priset. Jag rekryterade först min bror att hjälpa mig. Han fick ryggskott och drog till Rhodos i stället. Ena av mina BFF började jobba och kunde inte komma. Syrran var i Spanien. I panik fick jag därför be människor jag egentligen inte känt speciellt länge om hjälp, samt E... som alla sa ja.
Så dagen börjar med att konstatera att min ena flytthjälp är så bakis att hon knappt kan gå. Det var iofs rätt kul, men sedan upptäcker vi att bilen inte fungerar. Paniken börjar krypa på när jag inser att ingen annan bil går att frambringa. Tjejen på macken menar att alla hyrbilar i stan verkar bokade. Precis när jag är på väg att ringa pappa bara för att gråta som det barn jag kände mig som kommer hon tillbaka: hon har fixat en lastbil, ringt runt och bokat om. Vi kan flytta! Dyrare än vad jag planerat, men det är oväsentligt. Åker och hämtar lastbilen, bärandet av pinaler kan börja. Då hörs en knall. Gudarna har bestämt sig för att skämta med mig aprilo - under hela flytten spöregnar det, blixtrar lyser upp den grå himlen. Åskan slår ut halva stans strömförsörjning. Vi kan för några paniska ögonblick inte komma in på innergården som idiotiskt nog endast öppnar sig med portkod, tills någon kommer och öppnar.
Så denna flytt innehöll därmed:
- en ickesamarbetsvillig bil
- en gravt bakfull flytthjälp
- en glad men tillika bakfull flytthjälp
- en BFF
- en tystlåten, vacker man
- ett krossat hjärta
- ett åskoväder
- en sabla massa tur
Nu lever jag bland kartonger och berg med tidningspapper. Men när jag vaknar känner jag främst inte lycka pga att min lägenhet är vacker, inte ens pga att den är min- 2ahandsstressen är slut - utan främst för att det finns människor som finns där när man behöver. Jag är så beroende. Och det är alldeles underbart.
Tack!
Nu ska jag köpa en blomsterkvast till tjejen på macken som räddade min flytt.
fredag 1 juli 2011
So shoot me Svenskt Näringsliv
Igår blossade debatten kring Svenskt näringsliv och dess syn på konstnärliga och humanistiska utbildningar upp. Jag har som de flesta andra (journalister) inte läst rapporten, så dessa funderingar ska förstås ur kontexten av vad jag läst om debatten och dess ramar.
Som en av dem som läst fristående kurser i samhällsvetenskap och humaniora träffade naturligtvis debatten rätt i solar plexus. Jag var medveten om det karriäridiotiska i att välja en sådan examen, och levde också något år i svår otrygghet vad gällde anställningar. Men jag hade ett mål i sikte - drömjobbet - och efter en del nej fick jag ja. Trots detta kommer jag aldrig bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft vad gäller exportkraften i världen. Mina ambitioner var större än så.
Samma dag som uttalandena från SN bildades gruppen "Jag bidrar till samhällsnyttan - oavsett vad Svenskt Näringsliv säger" på facebook. Jag gillade, men ångrade mig i samma sekund. Jag hade hoppats på ett ifrågasättande av begreppet "samhällsnytta" och dess kolonialisering av ett gäng pajasar på SN - istället såg jag ett accepterande av deras definition, med tillägget att man vill tillhöra denna definition. Jag också! Jag bidrar också till tillväxt! Därför ogillade jag lika snabbt.
För vad jag upprörs av, och säkert flera med mig, är en slags kapitalistisk bolsjevism som präglar samtalstonen från näringslivet. Känner du dig konstnärlig lilla vän? Tyvärr, då bidrar du inte till samhällsnyttan så som vi tagit makten att definiera den. Ditt liv och dina aspirationer med det är inte viktiga för det här samhället. Dina intressen borde vara underordnade statens vilja. Man blir anarka för mindre.
Andra är mer konspirationsteoretiska. SN vill inte ha kritiskt tänkande människor. En vän till mig som bor i Chicago menar att de konservativa i USA är "hell bent" på att slopa alla anslag till humanistiska utbildningar med klarspråk om det ideologiska syftet; stoppa all utbildning som de anser är "vänstervriden" (läs exempelvis här).
Det handlar inte om att jag inte hoppas på något sätt kunna bidra till det samhälle jag tillhör. Jag vill bidra till kunskapsutvecklingen och utbildning. Men där man accepterar en grupps definition av samhällsnytta kan man inte annat än ängsligt spegla sig i denna definition och undra om man räcker till. Vad jag önskade av debatten var en strid om värderingarna. Istället för att låta Svenskt Näringsliv ta positionen som dem som sitter med förståelsen av hur "samhällsnytta" ska gå till och istället ställa frågorna till dem: Hur tänker ni anställa och ge vidareutbildning till dessa människor som skaffar sig dessa utbildningar? Hur tänker ni implementera en långsiktigare förståelse av kunskap, bildning och samhällsnytta i er verksamhet? Hur kan ni bidra till ett hållbarare samhälle? Vilket samhällsnytta bidrar ni med, utifrån ett perspektiv kring hållbarhet och bildning?
Jag provocerad av hur vi ger makt till liknande organisationer genom att ta försvarsställningar. Därför avslutar jag med att citera Rasmus Fleischers tweet från igår:
Uppdatering: Rodeo_Const säger det än bättre!
Som en av dem som läst fristående kurser i samhällsvetenskap och humaniora träffade naturligtvis debatten rätt i solar plexus. Jag var medveten om det karriäridiotiska i att välja en sådan examen, och levde också något år i svår otrygghet vad gällde anställningar. Men jag hade ett mål i sikte - drömjobbet - och efter en del nej fick jag ja. Trots detta kommer jag aldrig bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft vad gäller exportkraften i världen. Mina ambitioner var större än så.
Samma dag som uttalandena från SN bildades gruppen "Jag bidrar till samhällsnyttan - oavsett vad Svenskt Näringsliv säger" på facebook. Jag gillade, men ångrade mig i samma sekund. Jag hade hoppats på ett ifrågasättande av begreppet "samhällsnytta" och dess kolonialisering av ett gäng pajasar på SN - istället såg jag ett accepterande av deras definition, med tillägget att man vill tillhöra denna definition. Jag också! Jag bidrar också till tillväxt! Därför ogillade jag lika snabbt.
För vad jag upprörs av, och säkert flera med mig, är en slags kapitalistisk bolsjevism som präglar samtalstonen från näringslivet. Känner du dig konstnärlig lilla vän? Tyvärr, då bidrar du inte till samhällsnyttan så som vi tagit makten att definiera den. Ditt liv och dina aspirationer med det är inte viktiga för det här samhället. Dina intressen borde vara underordnade statens vilja. Man blir anarka för mindre.
Andra är mer konspirationsteoretiska. SN vill inte ha kritiskt tänkande människor. En vän till mig som bor i Chicago menar att de konservativa i USA är "hell bent" på att slopa alla anslag till humanistiska utbildningar med klarspråk om det ideologiska syftet; stoppa all utbildning som de anser är "vänstervriden" (läs exempelvis här).
Det handlar inte om att jag inte hoppas på något sätt kunna bidra till det samhälle jag tillhör. Jag vill bidra till kunskapsutvecklingen och utbildning. Men där man accepterar en grupps definition av samhällsnytta kan man inte annat än ängsligt spegla sig i denna definition och undra om man räcker till. Vad jag önskade av debatten var en strid om värderingarna. Istället för att låta Svenskt Näringsliv ta positionen som dem som sitter med förståelsen av hur "samhällsnytta" ska gå till och istället ställa frågorna till dem: Hur tänker ni anställa och ge vidareutbildning till dessa människor som skaffar sig dessa utbildningar? Hur tänker ni implementera en långsiktigare förståelse av kunskap, bildning och samhällsnytta i er verksamhet? Hur kan ni bidra till ett hållbarare samhälle? Vilket samhällsnytta bidrar ni med, utifrån ett perspektiv kring hållbarhet och bildning?
Jag provocerad av hur vi ger makt till liknande organisationer genom att ta försvarsställningar. Därför avslutar jag med att citera Rasmus Fleischers tweet från igår:
Att försvara humaniora mot angrepp från Svenskt Näringsliv = irrväg. Kompromisslös attack mot arbetslinjen = rätt väg.
Uppdatering: Rodeo_Const säger det än bättre!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)