torsdag 29 september 2011

De gjorde inte annat än slut. I timmar satt de och talade om att det alltså icke kunde bliva dem. Men eftersom de satt hand i hand. Eftersom deras röster var som smekningar. Eftersom timmar och tid inte gällde.
Framför allt gällde inga ord.
Varken uttalade eller de underförstådda
ja får man aldrig vara med om något bättre än sitta och göra slut med en sådan människa. Så får det räcka - som om man ändå varit halvvägs opp i himmeln.


Sara Lidman, Lifsens rot

måndag 26 september 2011

rickshawturen

Sista kvällen, vi har ätit samosas, tittat varandra djupt i ögonen och legat i varandras armar ett par timmar. Jag ska snart åka hem, taxin är beställd. Vi tar en rickshaw och åker de guppigaste vägarna med hög fart och hög bollywoodmusik som strömmar ut i natten. Vi åker förbi hundarna, männen som står längs gatorna, palmträden, hammaren och skäran målat på väggarna, musiken håller hög takt och vi kan inte sitta stilla. Vi rör oss i baksätet i takt till musiken och ler mot varandra. Rickshawn tar sina karaktäristiska snäva högersvängar och varnar med en tuta. Vi möter män på motorcykel, vi möter andra rickshaws på den smala smala vägen fram till mitt hotell och stunden för avskedet.


Jag har aldrig förr upplevt två motsatskänslor så intensivt. Glädjen över att vara just där och just då, att känna den indiska nattens doft på väg i en rickshaw med hög musik tillsammans med en vacker människa. Samtidigt var denna tur början på resan tillbaka till min så kallade riktiga verklighet och sorgen över detta.

fredag 23 september 2011

Le coeur brisé

I somras, när jag mådde som sämst över att blivit dumpad, diskuterade jag Kärlek med en vän som lämnat ett längre förhållande. Hon hävdade att jag valt min egen situation, att jag är singel för att jag har gjort vissa val i livet. Det var svårt att hålla med. Med färskt krossat hjärta kunde jag inte känna att jag hade min situation i mina egna händer. Hade jag fått välja, hade jag ju varit med honom. Ändå visste jag att hon hade rätt.

Ibland kan funderingarna komma hos mig också, de känns nästan utslitna. Åtminstone sliter de: Varför har jag inte fått det att hålla hittills? Det sliter som värst när man når slutsatsen att det måste vara för att jag inte kan bli älskad.

I dom stunderna är det tur att jag är älskad, på riktigt. Och har varit älskad. Av mina vänner, min familj, gamla pojkvänner. Det hjälper mig hålla sikte på hur ensidig den självpåtagna förståelsen av "Det måste vara något fel på mig" är. För lika mycket som jag inte helt valt min situation, har jag ändå gjort val som fått mig att hamna där jag är. Det kan verka som att det inte går ihop, men ändå känner jag att det är så.

Jag har haft två seriösare relationer i mitt liv. Den ena lämnade jag för att det gjorde mig inget annat än allt mer illa, det andra för att jag inte ville ha samma liv som honom, hur mycket vi än älskade varandra. Ibland tänker jag att jag kunde lika gärna varit gift, bott i en mellanstor svensk stad och med all säkerhet haft barn! Helt säkert hade jag varit lycklig. Han var den finaste av människor. Men jag träffade honom när jag var för ung. Ett år efter att vi gjort slut kom han tillbaka till mig och undrade om vi skulle försöka igen. Jag gick sönder inuti, men visste ändå att vi hade gjort rätt. Han är nu tillsammans med en annan, jag tror och hoppas han är lycklig.

Jag måste också erkänna: det har inte varit så lätt att vara tillsammans med mig. Under de senaste 10 åren har jag flyttat sju gånger, till och från olika länder, till och från olika orter i Sverige. Det har inte sällan resulterat i kraschade relationer med en person som "lämnats bakom".

När jag börjar tycka om någon idag delas min känsla mellan att vara glad och att vilja lägga benen på ryggen och springa långt långt bort. För jag är så tunnhudad: om jag blir kär och det skiter sig med även denna människa, då går jag sönder.

Sanningen är att jag säkerligen går sönder, men efter det går jag hel. Det vet jag, varje gång. Och jag fortsätter alltid vara älskad.

måndag 19 september 2011

Man vill bli älskad för det man inte äger

M säger
jag är äldre än du, ändå känns det inte så
Anna T säger
Men det är väl bara ett år..
M säger
du sitter alltid på tronen
Anna T säger
Lägg av..
Det är ingen kamp.
M säger
sant
Anna T säger
Det är inte ovanligt att killar försöker tävla med mig...
och att de känner sig sämre. Det gör mig galen.
M säger
ha ha
du är väl så dominant?
Anna T säger
Herregud, är jag det? Jag har alltid sett det som att det handlar om deras självkänsla.
M säger
men du är ju superintellektuell
thats why
Anna T säger
Min förra kille tyckte just det - att jag var mer intellektuell - det var inte sant. Jag fattade inte varför det blev en tävling.
M säger
vänta
måste byta dator

Anna T säger
Salut!
M säger
you were saying..
Anna T säger
att jag inte vill vara "bättre" än de killar jag träffar - eller är det! ändå verkar de uppleva någon slags tävlingssituation.. där jag vinner.
skit.
M säger
de kanske upplever att du hävdar dig
Anna T säger
Ja, det är möjligt.
Det är inte min mening.
Men kanske gör jag det, omedvetet? ett barndomstrauma där jag bestämde mig för att vara lika bra som killarna.
eller så finns det någon slags sjuk kvarvarande föreställning om att tjejer alltid ska ödmjuka sig lite gentemot killar, och gör de inte det så anses de hävda sig?

Mama I luv U (men jag kan inte shoppa kläder med dig)

Mamma hälsade på förra veckan på min födelsedag, vi firade med rysk champagne och italiensk restaurang. Hon hade tagit med bilder från sin ungdom för att jag bett om det och tillsammans fnissade vi åt roliga bilder av hennes kompisar och släkt. På några av bilderna hade hon klistrat in träffande rubriker från dagstidningar. "Växer så det knakar. Behöver mackor. Storväxt med svank?" löd de inklistrade orden över ett foto av hennes dåvarande pojkvän med bar överkropp. Ett annat foto avslöjade att min moster hade haft en flirt med en holländare när hon var på Mallorca trots att hon då var tillsammans med den man som nu är min morbror. "Då vart det kris!" garvade mamma. Vi hade himla mysigt.

Det fina med att bli äldre är att man tillåter sig ha en annan relation till sina föräldrar än den man hade som liten. Jag vill gärna umgås med mamma och pappa som de personer de är och inte främst som de funktioner de haft i mitt liv som mina vårdnadshavare. Det är så lätt att glömma att min mamma är en egen person med egna önskningar och strävanden som inte innefattar mig. En del av varför jag bad henne ta med sig fotoalbumet från hennes ungdom var att jag ville se mer av den personen som var henne utan mig.

Men det går inte heller så lätt att bara kliva ur rollerna "förälder-barn", särskilt inte för föräldrar. Varje gång de hälsar på ska de ge mig "en slant" (vanligtvis 500kr), trots att jag har månadslön. Oftast tar jag emot den, för att slippa bråk. De verkar helt enkelt få lätt ångest av att inte få bidra till mitt välstånd. "Handla lite mat för det!" vädjar dem. Aldrig verkar min kyl vara nog fylld för mina föräldrar.

Det värsta är dock att gå till klädaffärer med min mamma. Varje gång föreslår hon mig plagg som inte är jag, ofta är dem rent ut sagt fula, och ibland har hårda ord fällts som "du har ju ingen smak!" från båda håll. Det har fått mig att fundera över betydelsen av yttre attribut för att skapa sig en bild av självet. Genom våra kläder försöker vi visa vilka vi är, och när mamma kommer med sina ofta allt för gulliga och feminina plagg som hon anser jag borde prova upplever jag ett behov av frigörelse och autonomi starkt nog att få mig att rysa. Då är jag 14 år igen. Samma sak händer när mamma rynkar på näsan inför mina ofta svarta, sobra plagg. Ryyys.

Ändå känner hon mig bäst av alla! Så när hon kommer med de gulliga plaggen, är det då en bild av mig som jag vet faktiskt skulle kunna vara jag hon erbjuder, en bild jag bara inte längre vill vara! Eller beror min irritation på att hon enbart utgår från sin egen smak och stil?

Jag misstänker ändå det sista, för nu har vi en liten konflikt om min lägenhet. Hon anser att jag behöver en bäddsoffa, vilket jag kan hålla med om, men lite visste jag att hon redan bestämt vilken soffa jag skulle ha! När jag menade att nej, just den soffan passar mig inte alls, kunde hon inte låta bli att utstöta en puff av besvikelse, ringa några timmar senare och be mig tänka på saken lite till. "Aaaarrgghhhhh!" ville jag svara men höll inne mitt 14-årsprimalskri och tackade nej igen, vänligt men bestämt.

Ändå är hon min viktigaste människa. Jag minns att jag läst i en serie av Åsa Grennvall, att hon önskade att hennes relation med hennes mamma kunde fungera bättre, men att hennes mamma endast verkade acceptera en relation ifall hon fick styra Åsas liv. Vilket naturligtvis är kränkande för en vuxen person.

Mamma, jag älskar dig och är väldigt tacksam. Vi får förlåta varandra för att vara en fjortis/ en mamma med svårt att släppa kontrollen.

Vad kan man säga om kärlek? Jag håller iaf med Zizek.

måndag 12 september 2011

En liten replik till Roland PM

Jag håller med RPM! Låt oss prata om det! Låt oss prata om varför feminismen fortfarande behövs. Inte för att jag känner igen mig i denna beskrivning av feminismen. Men det är skribenten säkert medveten om. Hur han målar upp en bild som han sedan bränner, utan försök till reflektion kring den bildens tillförlitlighet.

Låt oss prata om makt, och vilken förståelse av makt denna text uppvisar. Jag förstår att vissa män bara vill vara ifred! De vill slippa ifrågasättas, slippa se sig själv som något annat än ett neutrum. Jag har en kollega som anser att feminismen inte borde finnas eftersom alla borde skriva under på premissen allas lika värde. Jag tror dock inte RPM har samma grund för sina påståenden. Jag tror han vill något annat - kanske att den del av makten om tolkningen som feminismen tillskansat sig (med all rätt) ska utfasas ur kampen om förståelsen

Låt oss därför prata om vem som skulle tjäna på att analysen av hur vårt kön omgärdar våra erfarenheter och möjligheter ifrågasätts? För att vi ofta kommer fram till att det lönar sig med penis i denna värld? Och därför behövs också politiken? Det kan inte vara en slump att denna text publicerades på den dag Sverige blev en demokrati i dess rätta bemärkelse.

Låt oss exempelvis prata om situationen för kvinnor i det område jag studerat sedan sedan min grundutbildning: konst- och kulturvärlden. Där kvinnors och mäns erfarenheter skiljer sig så mycket åt, vare sig man är verksam konstnär eller på annat sätt arbetande inom kulturinstitutioner, att om kön inte var del i analysen av den samma hade vi fått en svårt skev bild av dess förutsättningar. Vi hade inte förstått.

Låt oss prata om varför de värden av jämlikhet RPM själv verkar ge sken av att skriva under på inte hade kunnat utvecklas utan en historisk kvinnokamp. Låt oss därför prata, kanske ännu hellre, om humanism. Om vilket samhälle vi vill ha.

Men varför ta en diskussion där förutsättningarna har satts på en så låg nivå som texten i SvD sätter den? Låt oss istället prata om varför det behövs texter som denna på en av Sveriges största tidningar. Hur det kan vara möjligt att en intellektuell strömning som feminismen, en av de viktigaste under hela den moderna historien, kan bemötas av sån intellektuell ohederlighet? Låt oss riva upp det beslutet.

Uppdatering: Anna Laestadius Larsson sågar Roland PMs text elegant här.

Slökolla på tv

Igår slötittade jag på veckans avsnitt av Vem vet bäst? och fnissade åt programledaren Richard Olssons töntiga och därför rätt så skojiga repliker mellan utfrågningarna av deltagarna. Tävlande i sista avsnittet var två män och en kvinna, låt oss säga att de hette Lasse, Hasse och Victoria. Innan finalen ledde Victoria stort vilket hon ödmjukt förklarade berodde på att hon fått rätt frågor. Under finalen bollar Hasse och Lasse flera frågor till Victoria.

Så får hon en fråga om vilket ord som betyder väninna samtidigt betecknade prostituerad i antikens Grekland men kan inte svaret. "Det var Hetär" berättar Richard Olsson och fortsätter frejdigt: "Nu har du fått både frågor om prostituerade och lesbiska, det var spännande!" Victoria svarar inte, eftersom hon väl förstått skämtet och hur inte roligt det var. "Ja du fick ju frågan om Lesbos förut!" frejdar Richard Olsson vidare. Den korthåriga Victoria tycker fortfarande inte det är roligt. Hon stod där som ensam kvinna med Hasse och Lasse och får insinuationer av en tönt om lesbiska prostituerade.

Och jag kunde liksom inte låta bli att tänka att Gud om jag hade stått där! Då hade jag sagt till Richard att "Jaa du Richard det är ju lite som om du skulle stå här och få en massa frågor om anemiska töntar i tweed och blödande hemorrojder! Det vore liksom lika stort sammanträffande!" och lett stort.

Men det hade väl inte hänt kanske.

Längta lyckligt

Jag kan säga till min bästa vän att Jag saknar dig, jag längtar tills vi ses nästa gång! och känna glädje och sug i magen för jag vet att jag har henne. Och hennes reaktion är Jag MED och utropstecken i mängd för hon längtar också lyckligt.

Men inte till andra, där vågar jag knappt uttala det. Det får hållas inne för jag har dem inte och längtan kan bli klibbig av rädsla för förlust.

"Att du inte tog längtan ifrån mig nu när jag fått den!" tänkte Didrik lättat när han förstod att det inte var Anna-Stava som lagt lappen i hans ficka om att mötas.

Så längtan gör ont och är så sabla skön på samma gång. Glad är man att man har något att längta till.

söndag 11 september 2011

Likgiltigheten

Jag föll tillfälligt ned i en grop, skrev bland mina anteckningar: den bästa känslan: känslan. Den värsta känslan: likgiltigheten. Ibland blir bara känslorna för mycket att hantera, att jag inget hellre önskar mig än likgiltighet. Men det är inte sant. Jag önskar mig aldrig, aldrig likgiltighet. För mig är allt ofta på allvar. Jag tänker att det är ett karaktärsdrag jag har. Kanske är det därför jag ibland känner mig som ett ufo när jag träffar nya människor, jag har svårt att hålla den där lättsamma distansen och skämta och var glad som ju är så uppskattad och nästintill förväntad umgängesform. Nej, det jag gör är att börja diskutera politik eller nåt annat allvarligt om världens händelser. Jag har aldrig sett mig som den känslomässiga, men jag har insett nu att det är exakt det jag är. Bara att jag oftast kanaliserar det känslomässiga via förnuftets rationalitet. Förnuftets rationalitet räcker en bra bit, men när det handlar om t.ex. kärlek GÅR det faktiskt inte alltid att förklara med sådana termer. Hej upptäckt.

Likgiltigheten iaf, min värsta mardröm. Jag ryser vid tanken av att vara som en död fisk i en strid ström av omvärld. Tänk att inte bry sig alls. Jag tänker att den största rädslan vi har är just att möta detta, det på något sätt "sanna" i känslan. Jag försöker att lära mig att lyfta på känsloblocket och framförallt: agera på känslan, ibland blir konsekvenserna outhärdliga, men oavsett dessa konsekvenser uppskattar jag något förbannat att jag inte är likgiltig.

Jag åkte till en östeuropeisk huvudstad själv över en långhelg nyss. För att komma ur den där gropen jag råkat falla i. Och vad fann jag om inte mer känsla. Mer allvar. Mer djup. Vilket på något outsägligt sätt puttade mig upp ur gropen. Jag får belöning för mitt stret att inte bli likgiltig. Jag gick ensam på gatorna, följde endast mitt eget begär. Mötte en helt ny stad. Läste och läste. Knausgårds min kamp del 2 berörde mig nåt så väldigt. Jag grät när jag läste förlossningsscenen. Och ni ska veta att jag inte har för vana att beröras så av böcker. Jag satt vid ett uråldrigt slott, på innergården och läste. Jag var tvungen att ta på mig solglasögonen då folk passerade, för jag ville jag låta tårarna strömma.

Och så alldeles i slutet av boken står en mening som är så sann:
"Likgiltigheten, det är en av de sju dödssynderna, egentligen den största av dem alla, eftersom det är den enda som är en kränkning av livet."

Hur jag rös när jag läste den meningen. Och hur jag blev så himla himla glad. Så, tillbaka på spåret. Nya gropar att falla i får komma som de vill, men jag tänker aldrig nånsin önska mig likgiltighet.


torsdag 8 september 2011

Jag satt igår på tuben och inandades den lustiga, omgivande doften av andedräkt. Det regnade stålgrå spik ute och människorna såg sammanbitna ut. På sätena bredvid mig satt en mamma och hennes dotter, de grälade om något. Dottern var en cirka sexårig knut av bestämdhet. Så lös hon upp och blev glad igen, pekade på något ute i det grå.

Jag tänkte att det barnet kanske är den mammans mening med livet, men vad är i så fall meningen med det barnets liv? Är dess enda mening av växa upp och skaffa egna barn att ge sin mening åt, och så går allting runt i cirklar i evighet?

Jag drabbades av hur allting kan verka så oändligt meningslöst.

måndag 5 september 2011

Bye Bye Kitty


DÅ händer det

När du vill det som minst, då kommer du hitta den rätta!

När du anar det minst, då kommer du hitta en man!

När du känner dig som mest tomhets skärande ensam, njaaaa då känner du dig nog inte riktigt ensam nog!

När du gråter i fosterställning för att du bara vill dö, ja då är du bara några steg från att vara desperat nog!

När du längtar som allra mest bröstsmärtande mycket, då har du nog inte längtat nog, för annars hade han ju dykt upp!

När du lyssnat på tillräckligt många Celine Dion-låtar om hur du ska hitta kärleken, då mår du nog dåligt nog!

När du känner sig som mest tjock ful och misslyckad, då borde han stått där vid din dörr!

- Eller om du är i en relation!

När han aldrig vänder huvudet från dataskärmen när du talar till honom.

När han aldrig berättar för dig hur han känner eller mår.

När han slutat ta på dig utom när ni ska ligga.

När du trodde att det inte var möjligt att känna sig mer ensam än vad du gör tillsammans med honom,

då ringer en vän och berättar att ni verkar vara det perfekta paret.

Eller så upptäcker du att du är gravid.

Vänta bara! Dina sinnesstämningar avgör allt men glöm inte att de aldrig är nog!