söndag 18 maj 2014

Den högsta kasten

Jag har ett minne av Carina Rydberg. Jag såg henne i ett sådant där tv-program där kändisar samlas och äter och pratar ihop, kanske var det "stjärnorna på slottet" eller något liknande. Samtalet runt bordet handlade plötsligt om att hon aldrig lyckades upprätthålla en relation, dvs Få En Man. De andra kändisarna beklagade detta, vissa försökte uppmuntra med fraser som "man vet aldrig när det händer" och andra pinsamheter som bara bekräftade att Det Måste Vara Något Fel På Henne. Hon själv spädde på självföraktet genom att själv bidra med teorier om Varför Hon Inte Fått En Man. Det hela var, med brist på bättre ord på svenska, cringe-worthy.

Jag läste precis ut Den högsta kasten, hennes "självutlämnande" roman från slutet av 90-talet där hon benämner människor ur den Stockholmska kändispoolen med namn. Den första delen utspelar sig i Indien och nästa i Stockholm, där hon förälskar sig i en Man Hon Inte Får. Vissa har jämfört boken med handlingen i Sex and the city, och visst, Carrie jagar också Mr Big i storstadsnatten medan hon försörjer sig som skribent, men det finns flera skillnader mellan SATC och Carina Rydbergs bok som gör att jag alltid tyckte om den senare men, ja jag måste erkänna, mår illa inför den andra. Det handlar kanske framför allt om de tidiga försöken i SATC att porträttera en singelkvinna på sätt som inte var förnedrande, hon och hennes vänner var inga loosers. Och framförallt porträtterar SATC kvinnogemenskapen som den viktigaste i deras liv, vilket jag alltid tyckt vara så realistiskt vad gäller mina egna relationer.

Carina Rydberg befattar sig inte med kvinnor, utom när de fungerar som rivaler. De är alla platta och obegripliga i hennes värld. Istället vänder hon sig till och interagerar bara med män. En av de första aspekterna av hennes bok jag ogillade var hur hon porträtterade sig själv som ständigt igenomskådande av allt, hon tolkar, ser, uppfattar, läser av, hon är kallt beräknande mot alla hon möter. I andra delen av boken blir det outhärdligt; varje blick, rörelse, ord och handling tolkas som något mer, tecken på att hon är i centrum, visst pratar man om henne, visst är man rädd för henne?

Så inser jag vad det är jag tycker så illa om berättelsen (vilket inte är samma sak som att det skulle vara en dålig bok); hon och de människor hon beskriver beter sig precis som man gjorde när man gick i högstadiet. Alla dessa hierarkier man skulle hålla reda på och ens plats i dem, alla människor som hade makt över ens självkänsla, alla dessa jävla killar man skulle ägna så mycket tid och energi åt. Carina Rydbergs Stockholm är befolkat av 40-åringar going on 14

Jag minns precis hur det var att bli vuxen: man kunde skita i allt det där! Man kunde kliva ur det, satsa sin energi på bra människor, slippa intrigerna, no more drama in my life. Den högsta kasten är ett enda långt tonårsdrama med vuxna människor i rollerna. Så oerhört jobbigt att leva i, en sån manifestation av min värsta mardröm. Och värst av alla är Carina själv, hon älskar en man som inte älskar henne, därför ska hon straffa honom och säger åt honom i en oerhört pinsam scen " Du är död för mig nu" och häller ett glas vatten över honom. Cringe-worthy. Kanske är det min egen bild av mig själv som 14-åring jag avskyr när jag avskyr hela handlingen i Den högsta kasten. 

Kanske är Anna Odell en bättre jämförelse än Carrie Bradshaw. Oförätter som ska hämnas på genom konstnärlig gestaltning, men i Rydbergs bok finns i alla fall inga pretentioner om att låtsas vilja förstå. 

Det där lät kanske lite hårt, men det är så jag ser det. Jag är medveten om att båda blev utsatta för något, det där osynliggörandet som fungerar som en slägga mot den bräckliga känslan av att man har ett värde. Ett avförmänskligande kanske. Men frihet är bara frihet från önskan om hämnd eller vedergällning, åtminstone för mig. 

Jag läste en intevju med Carina Rydberg för några år sedan, alltså länge efter att Den högsta kasten kommit ut, och efter den hemska Kändisarna på slottet-avsnittet (tror jag). Hon hade börjat med trädgårdsarbete, om jag inte minns fel, och hade två fina hundar hon verkade tycka så mycket om. Det verkade så... fridfullt. Jag tyckte om den bilden av det liv hon verkade leva. 

Men det är ju bara min förståelse av hur man undkommer ens egna privata helvete av hierarkier och drama. 


torsdag 15 maj 2014

Män som inte vill vara (med) kvinnor

I helgen var jag på schlagerfest. När jag och mitt sällskap anlände hade ett gäng glada schlagerfans redan kommit. En av dessa personer var en man i en svart klänning. Själv hade jag på mig en prickig klänning. Jag började mingla och ta för mig av mat och dryck. Jag såg verkligen fram emot kvällen.

Efter en stund stod jag, tre andra kvinnor och mannen i klänning och minglade. Det är följande samtal som får mig att förstå att han är en man i klänning och inte en person som identifierar sig som kvinna. Någon ger honom en komplimang för klänningen, den är verkligen snygg. Han tackar och berättar att den minsann inte är hans flickväns, han har köpt den för tillfället och även strumpbyxorna, en tjej på affären hade hjälpt honom hitta rätt storlek. Han var bara orolig att strumpbyxorna skulle gå sönder, sa han, så han hade köpt rätt tjocka, 20 denier trodde han. Det är nog minst 40 denier i så fall, sa jag och någon annan av tjejerna höll med; 20 denier är tunna strumpbyxor. Men att försöka förhindra att strumpbyxor går sönder är helt omöjligt, garvade några av oss, man gör av med säkert ett par i veckan. Jag tipsade också om det fina med underklänning om man har en klänning som tenderar att glipa för mycket eller halka ned, vilket killen i klänning hade haft lite problem med. Vi pratade helt enkelt om de problem man kan ha med klänning, eller hur orimligt ont det kan göra med högklackat. Vid den här tidpunkten föreställde jag mig fortfarande att den här killen gillar att klä sig i klänningar, att det inte är ett jävla skämt i stil med "man klär sig som kvinna, hi hi". Då märker jag att han blir generad, och börjar dra sig undan. "Oj då, här blev man indragen i kvinnokunskapen!" anmärkte han, och gick för att prata med en annan man i skjorta istället.

Senare under kvällen fick jag intrycket av att mannen i klänning började agera allt mer macho. Han satt bredbent och halsade öl och brydde sig inte längre att klänningen hasade ned så mycket att han visade tuttarna. När Polens bidrag kom menade han att detta var hans favoritbidrag och när vi fick ge poäng till låtarna fick Polen hans 12:a.

Det hela var så lustigt. Genom att prata med honom om de problem som kan uppstå med "kvinnliga" kläder som trasiga strumpbyxor och klänningar som inte håller sig på plats tog vi honom och hans klädval på allvar. Ja, vi ville inkludera honom, vi delade ju erfarenhet. Men han agerade som att han förväntade sig att vi skulle garva åt honom. En kille i klänning liksom, på schlagerfest, hö hö. Men det finns inget skrattretande med att vara kvinna, eller klä sig som en kvinna, inte på det sättet han verkade tycka i alla fall. Istället för att faktiskt erkänna klänning som ett mänskligt plagg drog han sig undran i genans när han märke att vi tog hans klädval på allvar, vi tog honom för en person som vill bära klänning. Så ytterst pinsamt, han skojade ju bara?

Jag berättade den här episoden för en vän igår som arbetar på en avdelning som tenderar att utsortera kvinnor. Hon är en av de få som orkat vara kvar. En av hennes chefer, en machoman som ibland har nagellack för att hans dotter målar det på honom, samarbetar bara med andra män och lyfter bara andra yngre män.

Vi kom fram till att vi inte uppskattar patriarkatet även om det kommer i klänning och nagellack.

För övrigt var jag lycklig över att Österrike vann.

torsdag 8 maj 2014

Hemgatan, nu imorgon

Jag är bättre på att analysera en relation som gått sönder för att försöka förstå var det gick fel. Men försöker jag förstå vad det är vi gör rätt?

I början tänkte jag på hur vi verkade ha olika syn på kärlek. Mitt ideal handlar om två människor som står sida vid sida, som förstår varandra som partners i ordets djupaste bemärkelse: likvärdiga, tillsammans. 

Du verkade se på kärlek som något som skulle rädda dig från dig själv. Jag kunde inte vara din räddare,tänkte jag, men jag tyckte om dig. Sen började jag älska dig.

Nu när vi är partners inser jag att jag behöver din kärlek på samma sätt! Om du inte älskade mig, brukar jag tänka ibland. Nu känner det som att din kärlek "räddar mig", varje dag. Så lustigt. 

Jag vet inte om vi är likvärdiga. Att vara feminist gör mig till väktare över vår relation. Jag vaktar på tillfällen då vi blir ojämlika. Jämställdheten är mitt projekt att övervaka. Det kan vara tröttsamt men alternativet skulle vara oändligt mycket mer nedbrytande. 

Jag är jävligt stolt över dig, jag är stolt över oss, jag kommer hem ikväll älskling, vad ska vi laga till middag?

måndag 5 maj 2014

Ingen orkar jämt

Är jag den enda som inte orkar jobba jämt?

Jag kan sitta på möten och tänka att jag inte hör hemma här, på den plats jag kämpat så mycket för att uppnå, för att jag är för lat. Jag orkar inte jobba jämt, kvällar, helger.

Men genom att underkänna mig själv som tillhörande mitt arbete bidrar jag ju till att återskapa myten om den ständigt presterande personen

Kanske är den mest revolutionerande handlingen att inte göra mer än vad som krävs av dig, och ständigt vakta på sin rätt att inte ta på sig för mycket jobb.

Våldtäkt är inte din underhållning.

Punkt.