Är jag den enda som inte orkar jobba jämt?
Jag kan sitta på möten och tänka att jag inte hör hemma här, på den plats jag kämpat så mycket för att uppnå, för att jag är för lat. Jag orkar inte jobba jämt, kvällar, helger.
Men genom att underkänna mig själv som tillhörande mitt arbete bidrar jag ju till att återskapa myten om den ständigt presterande personen
Kanske är den mest revolutionerande handlingen att inte göra mer än vad som krävs av dig, och ständigt vakta på sin rätt att inte ta på sig för mycket jobb.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
LÄS LÄS LÄS Den osynliga handen av Isaac Rosa handlar om XAKT detta. Min slutsats efter den boken e ja det är detta att inte göra mer än vad som krävs och inte ta på sig mer jobb, d e d som gäller.
Tack för era kommentarer!
Storugglan, jag måste erkänna att jag kände starkt motstånd mot det individualistiska, nästintill atomistiska perspektivet i det du skriver och länkar till. Jag tror fortfarande att vi endast uppnår frihet genom kollektiva och gemensamma lösningar. Men jag är ändå glad att du delade med dig. Jag har inte patent på idéer om hur vi löser livets problem.
Skicka en kommentar