måndag 5 maj 2014

Ingen orkar jämt

Är jag den enda som inte orkar jobba jämt?

Jag kan sitta på möten och tänka att jag inte hör hemma här, på den plats jag kämpat så mycket för att uppnå, för att jag är för lat. Jag orkar inte jobba jämt, kvällar, helger.

Men genom att underkänna mig själv som tillhörande mitt arbete bidrar jag ju till att återskapa myten om den ständigt presterande personen

Kanske är den mest revolutionerande handlingen att inte göra mer än vad som krävs av dig, och ständigt vakta på sin rätt att inte ta på sig för mycket jobb.

3 kommentarer:

Anonym sa...

LÄS LÄS LÄS Den osynliga handen av Isaac Rosa handlar om XAKT detta. Min slutsats efter den boken e ja det är detta att inte göra mer än vad som krävs och inte ta på sig mer jobb, d e d som gäller.

Storugglan sa...

Vet inte om det också handlar om det Lina Thomsgård skrev häromdagen i Fokus (http://www.fokus.se/2014/05/lat-kaffekopparna-sta/). Det var hur som helst tänkvärt, tycker jag.

Revolutionerande? Jag tror att det gäller att inse att varken ens arbetsgivare eller arbetslivet över huvud taget sist och slutligen bryr sig om den enskilde. Det är vinstmaximering som gäller på ett eller annat sätt.

Slutsatsen är att man måste ta saken i egna händer. Bästa sättet att göra det på tror jag är att skapa sig handlingsutrymme. Att säga "Nej" är en bra början. Det gäller både i arbetslivet och utanför.

Men vill man verkligen ha handlingsutrymme och bestämma över sitt eget liv kan jag inte se att det finns något annat sätt än att skapa sig en egen ekonomist trygghet som inte är villkorad av andra (dvs. a-kassa, fack eller socialförsäkringssystem). Dessa andra system är bra och nödvändiga komplement, men att vara beroende av dem innebär att vara beroende av regler, system, byråkratier.

Detta blogginlägg tror jag ganska bra beskriver hur många känner:
http://www.bravenewlife.com/05/corporations-colonization-of-human-life/

Det finns de både i Sverige och annorstädes som gjort sina egna lösningar på det som jag tror du upplever, t.ex.:

http://familjenfri.se/

http://frivid42.com/

http://www.mrmoneymustache.com/

http://jlcollinsnh.com/manifesto/

Avslutningsvis måste jag erkänna att jag inte riktigt vet varför jag skriver denna kommentar. Jag förmodar att den i så hög grad faller utanför kontexten för denna blogg och dess deltagare och läsare. Jag säger det eftersom jag upplever mig som rätt väl bekant med även denna kontext.

Anledningen är nog att jag tog intryck av ditt inlägg och ville dela med mig av vad jag tror är det mest revolutionära att göra. Det som du antyder, plus något mycket mer revolutionerande på lång sikt. Allt handlar om att säga "Nej" och skapa sig en plattform för att kunna göra det och välja den väg i livet som man själv (och kanske tillsammans med andra) bestämmer. Och, ja, det är möjligt.

Anna Tholl sa...

Tack för era kommentarer!

Storugglan, jag måste erkänna att jag kände starkt motstånd mot det individualistiska, nästintill atomistiska perspektivet i det du skriver och länkar till. Jag tror fortfarande att vi endast uppnår frihet genom kollektiva och gemensamma lösningar. Men jag är ändå glad att du delade med dig. Jag har inte patent på idéer om hur vi löser livets problem.