söndag 18 maj 2014

Den högsta kasten

Jag har ett minne av Carina Rydberg. Jag såg henne i ett sådant där tv-program där kändisar samlas och äter och pratar ihop, kanske var det "stjärnorna på slottet" eller något liknande. Samtalet runt bordet handlade plötsligt om att hon aldrig lyckades upprätthålla en relation, dvs Få En Man. De andra kändisarna beklagade detta, vissa försökte uppmuntra med fraser som "man vet aldrig när det händer" och andra pinsamheter som bara bekräftade att Det Måste Vara Något Fel På Henne. Hon själv spädde på självföraktet genom att själv bidra med teorier om Varför Hon Inte Fått En Man. Det hela var, med brist på bättre ord på svenska, cringe-worthy.

Jag läste precis ut Den högsta kasten, hennes "självutlämnande" roman från slutet av 90-talet där hon benämner människor ur den Stockholmska kändispoolen med namn. Den första delen utspelar sig i Indien och nästa i Stockholm, där hon förälskar sig i en Man Hon Inte Får. Vissa har jämfört boken med handlingen i Sex and the city, och visst, Carrie jagar också Mr Big i storstadsnatten medan hon försörjer sig som skribent, men det finns flera skillnader mellan SATC och Carina Rydbergs bok som gör att jag alltid tyckte om den senare men, ja jag måste erkänna, mår illa inför den andra. Det handlar kanske framför allt om de tidiga försöken i SATC att porträttera en singelkvinna på sätt som inte var förnedrande, hon och hennes vänner var inga loosers. Och framförallt porträtterar SATC kvinnogemenskapen som den viktigaste i deras liv, vilket jag alltid tyckt vara så realistiskt vad gäller mina egna relationer.

Carina Rydberg befattar sig inte med kvinnor, utom när de fungerar som rivaler. De är alla platta och obegripliga i hennes värld. Istället vänder hon sig till och interagerar bara med män. En av de första aspekterna av hennes bok jag ogillade var hur hon porträtterade sig själv som ständigt igenomskådande av allt, hon tolkar, ser, uppfattar, läser av, hon är kallt beräknande mot alla hon möter. I andra delen av boken blir det outhärdligt; varje blick, rörelse, ord och handling tolkas som något mer, tecken på att hon är i centrum, visst pratar man om henne, visst är man rädd för henne?

Så inser jag vad det är jag tycker så illa om berättelsen (vilket inte är samma sak som att det skulle vara en dålig bok); hon och de människor hon beskriver beter sig precis som man gjorde när man gick i högstadiet. Alla dessa hierarkier man skulle hålla reda på och ens plats i dem, alla människor som hade makt över ens självkänsla, alla dessa jävla killar man skulle ägna så mycket tid och energi åt. Carina Rydbergs Stockholm är befolkat av 40-åringar going on 14

Jag minns precis hur det var att bli vuxen: man kunde skita i allt det där! Man kunde kliva ur det, satsa sin energi på bra människor, slippa intrigerna, no more drama in my life. Den högsta kasten är ett enda långt tonårsdrama med vuxna människor i rollerna. Så oerhört jobbigt att leva i, en sån manifestation av min värsta mardröm. Och värst av alla är Carina själv, hon älskar en man som inte älskar henne, därför ska hon straffa honom och säger åt honom i en oerhört pinsam scen " Du är död för mig nu" och häller ett glas vatten över honom. Cringe-worthy. Kanske är det min egen bild av mig själv som 14-åring jag avskyr när jag avskyr hela handlingen i Den högsta kasten. 

Kanske är Anna Odell en bättre jämförelse än Carrie Bradshaw. Oförätter som ska hämnas på genom konstnärlig gestaltning, men i Rydbergs bok finns i alla fall inga pretentioner om att låtsas vilja förstå. 

Det där lät kanske lite hårt, men det är så jag ser det. Jag är medveten om att båda blev utsatta för något, det där osynliggörandet som fungerar som en slägga mot den bräckliga känslan av att man har ett värde. Ett avförmänskligande kanske. Men frihet är bara frihet från önskan om hämnd eller vedergällning, åtminstone för mig. 

Jag läste en intevju med Carina Rydberg för några år sedan, alltså länge efter att Den högsta kasten kommit ut, och efter den hemska Kändisarna på slottet-avsnittet (tror jag). Hon hade börjat med trädgårdsarbete, om jag inte minns fel, och hade två fina hundar hon verkade tycka så mycket om. Det verkade så... fridfullt. Jag tyckte om den bilden av det liv hon verkade leva. 

Men det är ju bara min förståelse av hur man undkommer ens egna privata helvete av hierarkier och drama. 


1 kommentar:

calleism sa...

Förra veckan var ni med i veckans FeministPepp där vi peppar feministiska bloggar. Kunde inte titta in då för jag var på festival men peppar lite extra nu i stället! Hurra!
Läs mer här:http://calleism.wordpress.com/2014/07/29/veckans-feministpepp-26/
och hjälp oss gärna att sprida pepp!