Män som inte vill vara (med) kvinnor

I helgen var jag på schlagerfest. När jag och mitt sällskap anlände hade ett gäng glada schlagerfans redan kommit. En av dessa personer var en man i en svart klänning. Själv hade jag på mig en prickig klänning. Jag började mingla och ta för mig av mat och dryck. Jag såg verkligen fram emot kvällen.

Efter en stund stod jag, tre andra kvinnor och mannen i klänning och minglade. Det är följande samtal som får mig att förstå att han är en man i klänning och inte en person som identifierar sig som kvinna. Någon ger honom en komplimang för klänningen, den är verkligen snygg. Han tackar och berättar att den minsann inte är hans flickväns, han har köpt den för tillfället och även strumpbyxorna, en tjej på affären hade hjälpt honom hitta rätt storlek. Han var bara orolig att strumpbyxorna skulle gå sönder, sa han, så han hade köpt rätt tjocka, 20 denier trodde han. Det är nog minst 40 denier i så fall, sa jag och någon annan av tjejerna höll med; 20 denier är tunna strumpbyxor. Men att försöka förhindra att strumpbyxor går sönder är helt omöjligt, garvade några av oss, man gör av med säkert ett par i veckan. Jag tipsade också om det fina med underklänning om man har en klänning som tenderar att glipa för mycket eller halka ned, vilket killen i klänning hade haft lite problem med. Vi pratade helt enkelt om de problem man kan ha med klänning, eller hur orimligt ont det kan göra med högklackat. Vid den här tidpunkten föreställde jag mig fortfarande att den här killen gillar att klä sig i klänningar, att det inte är ett jävla skämt i stil med "man klär sig som kvinna, hi hi". Då märker jag att han blir generad, och börjar dra sig undan. "Oj då, här blev man indragen i kvinnokunskapen!" anmärkte han, och gick för att prata med en annan man i skjorta istället.

Senare under kvällen fick jag intrycket av att mannen i klänning började agera allt mer macho. Han satt bredbent och halsade öl och brydde sig inte längre att klänningen hasade ned så mycket att han visade tuttarna. När Polens bidrag kom menade han att detta var hans favoritbidrag och när vi fick ge poäng till låtarna fick Polen hans 12:a.

Det hela var så lustigt. Genom att prata med honom om de problem som kan uppstå med "kvinnliga" kläder som trasiga strumpbyxor och klänningar som inte håller sig på plats tog vi honom och hans klädval på allvar. Ja, vi ville inkludera honom, vi delade ju erfarenhet. Men han agerade som att han förväntade sig att vi skulle garva åt honom. En kille i klänning liksom, på schlagerfest, hö hö. Men det finns inget skrattretande med att vara kvinna, eller klä sig som en kvinna, inte på det sättet han verkade tycka i alla fall. Istället för att faktiskt erkänna klänning som ett mänskligt plagg drog han sig undran i genans när han märke att vi tog hans klädval på allvar, vi tog honom för en person som vill bära klänning. Så ytterst pinsamt, han skojade ju bara?

Jag berättade den här episoden för en vän igår som arbetar på en avdelning som tenderar att utsortera kvinnor. Hon är en av de få som orkat vara kvar. En av hennes chefer, en machoman som ibland har nagellack för att hans dotter målar det på honom, samarbetar bara med andra män och lyfter bara andra yngre män.

Vi kom fram till att vi inte uppskattar patriarkatet även om det kommer i klänning och nagellack.

För övrigt var jag lycklig över att Österrike vann.