måndag 28 december 2009

Beroende manifesto

Hela dagen fantiserade jag om att bygga en snögubbe. För att sedan jämna den till marken med en hård spark. Det skulle inte på något sätt vara svårt att göra det, den står ju där på sin lösa grund och bara stirrar på mig. 

Jag hade tänkt att visa er en före-och-efter bild. Men sen när den väl stod där kunde jag bara inte. Vad vill du mig, frågade jag den. Och jag tänkte: om det är så enkelt att rasera något jag har byggt upp har jag gått med på att leva i ett samhälle vars premisser jag inte skriver under på. Jag vill inte att det ska vara enkelt att montera ned något som är skapat av människan. Jag vill erkänna mitt beroende till dem som bygger upp mig. Jag behöver dig. Och dig. Och dig. Och dem behöver mig. Tron på människan som oberoende individ är en av vår tids största liberala lögn. Så, ja, jag ljög om, slog ifrån mig, ignorerade, undertryckte och förskönade mitt beroende, det bästa och lättaste försvaret i denna hårda och kommersialiserade värld där relationer antar konsumtionens mönster.

Jag vägrar gå med på att beroende = svaghet. Jag vill släppa in dig. Och dig. Och dig. Nu sörjer jag det oinsläppta och de höga murarna. Den starka objektiviteten nås genom erkännande av våra egna premisser som Harding skulle ha sagt. Jag erkänner mig härmed beroende.

Här står min snögubbe och är beroende och sjunger:


Bad reminiss

Jag vet inte var bloggsvadan kommer ifrån, kanske är det all julmat som nu vomeras över det interaktiva skrivbordet. Kreativitet kommer ur tristess, kanske.

Att komma tillbaka till den gamla staden har visserligen blivit mindre ångestladdat än tidigare, förhoppningsvis på grund av att man utvecklat en identitet tillräckligt långt i från högstadiets massakrering av alla individuella uttryck. Men det kommer alltid finnas ett element av själslig klåda inför att träffa alla gamla ansikten som gjorde sig påmint i helgen.

Här går man ut på annandagen. Och eftersom att staden lider av begränsat utbud av uteställen huttrade jag och E i förti minuter i snöstormen för att komma in i den stora rosa villan. Jag hade hellre svalt rakblad än att gå på det gamla 18-årsstället, varför jag villigt offrade mina tår i kallblåsten. Där inne fanns dessutom alla vi någonsin ville träffa en kväll som denna.

Jag hade faktiskt kul. Riktigt kul. Halleluja för drinkar döpta efter gamla diktatorer i skägg. Halleluja för tre öppna våningar och en spelning med falsettsjungande sköna män. Halleluja för docenten. Han lutade sig mot mig i den bästa hångellåten och bara lät mig veta. Halleluja för dansgolv där minnena från Community levde oförstörda. We are your friends. You'll never be alone again.

Så berättar docenten att en av hans gamla grannar kommit fram och småpratat med honom. Den gamla grannen hade frågat om mig och berättat att vi varit ihop.

Och det hela gjorde mig faktiskt lite bedrövad. Jag kommer självklart ihåg den här gamla grannen. Vi blev ihop när vi var båda 14 år. På den tiden surfade han på en våg av popularitet till föjld av att han var ganska duktig på skateboard. Jag kommer ihåg att han var snäll. Men att jag irriterade mig ganska snart på hans osäkerhet. Ett minne som fortfarande gör mig nästan arg var kvällen då jag dumpade hans sorry ass. Jag kommer ihåg hur han gick fram med mig till sin kompis. Presenterade mig. Så säger han: "Hon är snyggare än din tjej."

Jag hade inte tidigare insett att jag var en handelsvara i en statusjakt. Jag gjorde slut och var heligt förbannad flera månader efteråt. För att lägga grädde på moset spred den här killen efteråt att vi legat med varandra. Då var jag oskuld och även om jag inte var så pass medelklass att jag sparade mig var jag glad att jag inte förlustat mig med avskum. Man kan lugnt säga att jag inte såg någon anledning att överhuvudtaget prata med honom efter hela historien.

Åren gick och vi träffades väl nån gång, den gamla grannen och jag. Sprang ihop på stan kanske. Jag var inte arg längre, varför skulle jag? Inget hade längre någon betydelse. Jag tyckte möjligen mest synd om honom för den fjant han visat sig vara.

Därför bedrövades jag något av att höra att han berättar om mig som sin förra tjej. Han utelämnade självklart att det här var över ett årtionde sedan. Jag själv tänker inte på något förhållande som betydelsefullt innan 18. Varför gjorde han det?

Jag vet inte! Jag slogs av en känsla att önska det hela ogjort, och jag trivs inte med den känslan. Varför skulle jag ångra nånting jag gjort som 14-åring? Skämdes jag inför docenten att tidigare lierat mig med en sån uppenbar tönt?

Jag antar att hela grejen med att möta tidigare ånger kan vara del i det som ger ångestkänslan i att komma tillbaka.

Alla dessa djävla julklappar

Kalla mig bortskämt bitterfittebarn. Jag ville inte ha dessa djävla klappar. Ok, lite glad blev jag över den där hudkrämen jag fick av mamma, men det är för att jag har en krokodils hudkvalité. Men jag ville inte ha det där sista-minuten-köpet-på-överskottsbolaget-tekanna-i-plast-och-halsduk-med-rosa-glitter. Jag ville inte ha en pocketdeckare. Jag ville inte ha den djävla juicepressen.

Allt jag ville ha var en liten insamling så jag kan köpa en danskurs i vår.

Själens nöd i ett överflöd. Djävla i-landsproblematik.

Befrielsen och behovet av ett happy ending

Då Austers Illusionernas bok är utläst (ger gott betyg) vände jag mig till mina föräldrars sedan länge orörda bokhylla för jullektyr. Har ni tänkt på hur många 40-talisters bibliotek ofta liknar varandra till förvillelse? Där finnes allt som oftast några romaner av I.B Singer och Ivar Lo-Johansson, Grottbjörnens folk trängs med Bergman's Clownen Jac och, av någon anledning, Thomas Tryons Lady. Den enda nytillförsel av litteratur kan på sin höjd vara Guillou's serie om Arn. (Jag undrar hur 80-talisternas bokhyllor kommer te sig! Kanske är vi allt för diversifierade. Jag gissar i alla fall på många exemplar av Sveland's Bitterfittan och Milleniumserien)

Mitt val föll tillsist på Linnéa Fjällsteds Befrielsen. Låt mig säga att julhelgen förmodligen är den sista tiden på året man bör läsa en historia om konstant kamp mot svält, förnedring och överhöghetens maktmissbruk. Chokladlådan man just moffat sig fastnade något i strupen.

Historien om Kristina som genom sitt eget nybygge försöker skaffa sig ett självständigt liv för sig och sina barn fick mig att tänka på en film jag nyss såg med Will Smith: The pursuit of happiness. Historien är på liknande sätt en kamp mot fattigdom och svält för en framtid utan förnedring för sig själv och sitt barn. Jag minns den som en perfekt beskrivning av den amerikanska drömmen. Arbeta hårt, och du kommer lyckas. Uppoffra dig för andra, och gud belönar dig. Tillfredställda kan vi sucka åt det lyckliga slutet där hjälten nu blivit ekonomiskt oberoende. Lugnt kan vi sjunka tillbaka i våra kuddar och veta att allt kommer ordna sig.

På liknande sätt väntade jag på lösningen i Befrielsen. Titeln utlovade ju det. Jag förvånade nästan mig själv genom att förvänta mig att Kristinas hårda arbete och många förnedringar skulle utmynna i någon slags belöning. Men befrielsen visade sig inte vara något annat än döden. Självklart inte.

Men ändå, det var något i berättelsen som fick mig att känna tillfredställelse. Jag skrev tidigare hur tiden efter J:s död framstod för mig som så fin, eftersom att alla fanns där för varandra när det verkligen behövdes. På samma sätt var det i Befrielsen. När det handlade om överlevnad delade alla med sig och fanns för varandra.

Jag tror ändå på människan på det sättet. Funderingarna handlar därför mycket istället om hur avgrundsdjupa orättvisor och främlingskap egentligen uppkommer.

fredag 25 december 2009

Lite systerligt julbråk är bra för magen

Julefriden kom så till huset på gamla gatan. Kvällarna spenderas lättjefullt i familjens sköte knäckandes nötter och moffandes grädde. Ett letargiskt tillstånd av julementaldöd har intagits och parketten på sträckan mellan kylskåpet och tvn:s julprogram har börjat slitas ned till en frosseriets myrstig. Håret har antagit nya rekord i oljemängd och kan snart användas till läggning av ny asfalt.

Så påbörjades ett lättsamt julkortspel i familjens glada lag. Allteftersom det lag min syster och jag inte spelar i vinner allt mer poäng smyger sig en purken stämning fram.
Jag: Men du kan inte lägga det där kortet, ärthjärna! Då tar de ju högen!
Syster: Men vaffan vem var det som gav bort en REN canasta förra omgången?? Djävla sucka losah!
Jag: Ja, men... jag ser i alla fall inte ut som fucking MUFASA i min nya frisyr!
Syrran: Mufasa?? Du! Sug min rock n' rollklitoris!

osv. osv.

Julen är sannerligen en glädjens högtid i familjens hägn.

tisdag 22 december 2009

Så sprid lite looove*

Så här i juletider blir jag trots allt som ett tindrande barn. Jag sätter helt sonika en Pluto-lapp över mina sorger och besvär som ylar likt en hund mot månen i natten. Eller mot skönsjungande jullåtar. För att komma i rätt stämning tar jag fram mina julkarameller i form av fina kärleksuttryck och kör dem ett par omgångar i mitt huvud. Här är några från idag:

Tanken på...

-när mamma/pappa kommer och möter en och ger en jättekram.
-när ett passionerat sajko överraskar mig med ett besök vid Karl Marx grav i London för några vårar sen (insert valfritt flin/hånskratt).
-när det liksom bubblar till lite inombords när man hånglar.
-när mina mina fina vänner säger att de längtar efter mig.
-när en liten fransman för 100 år sen sprang efter mig och frågar "I know my english is very bad, but can I kiss you?"
-när Håkan sjunger: "Och när jag blir för full för att sjunga, ska vi promenera hem, i gbg-regn".
-när jag, jättefull, kl 04 på natten bestämmer mig för att åka till Verbier med en främling dagen därpå.
-när jag står med en fin bröddeg och är alldeles mjölig i håret.
-när jag kollar på Notting Hill och hjärtat svämmar över.

*Ja, precis.

söndag 20 december 2009

Recensionerna, de roliga

Träffade vännerna i fredags på snart nedlagda favoriten på dåliga gatan. Vi talade om två recensioner i DN som var hur roliga som helst, men av helt olika anledningar:

I den första av Mårten Blomkvist får sig "Avatar" en släng av den postkoloniala kängan och helt rätt det. För att lägga nödvändigt grädde på tårtan skulle jag kunna addera en kritik av filmens heterosexuella drivkraft där "hjältens känslor för den vackra kvinnan leder honom till de rätta handlingarna". Tillåt mig småspy. Hur många gånger får ett tema upprepas innan det blir så strömlinjeformat att det inte ens tilltalar chick-litgenerationen (dvs jag)? Jag antar att James Cameron aldrig läst filmteori, för då hade han snubblat över den feministiska kritiken av just detta, att kvinnor i film sällan är skapare av mening utan istället ofta bärare av mening i egenskap av vad hon framkallar hos den manliga hjälten. Varför inte bara göra en film där hjälten klubbar tjejen med en påk och släpar henne till grottan?

Men den absolut mest humoristiska är recensionen av "Det vita bandet". Recensenten Johan Croneman har fått helt hybris och gråtrunkar sitt sårade ego i fullfläkt textform. Det roligaste är i slutet när han menar att de elaka kommenterarna på hans blogg "står på andra sidan", han själv representerar då godheten får man anta. Jag kan inte säga att jag genom hans recension förstår nånting av filmen eller varför han gett den ett gott betyg annat än att den möjligen fått honom att känna kampvilja i sin eget, personliga vendetta. Jag kan liksom se honom sitta i biomörket med tårögd blick och bara... "ja, det är precis som för mig! Ondska! Godhet!"

Det är jättejobbigt att få elaka kommentarer. Men lite elakt önskar jag nästan att det inte slutade. Johan Croneman verkar skriva så roliga recensioner då.

fredag 18 december 2009

Min pappa kom och hälsade på mig...

Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb i sitt gulställ (nuförtiden är de illgula, arbetarkläderna) och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig  på mitt akademiska jobb och talade om svartjobb, backar med cider och motorcykelköp och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig  på mitt akademiska jobb och berättade att han blivit vräkt för länge sedan och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig  på mitt akademiska jobb och såg fram emot att åka finlandsfärja med gubbarna under mellandagarna och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och hade varit uppe sedan kl 3 inatt och åt lunch klockan 9 och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och gav mig mycket pengar i julklapp och sa att jag skulle göra något roligt för dem för han arbetat så mycket svart den här månaden så han hade råd och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och undrade om det var svårt att skriva och läsa på engelska och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.

Det är tråkigt att jag inte tillåter honom vara en del av mitt nuvarande liv i den utbredning jag hade önskat. Han är ändå min pappa. Han som äter knäckebrödsmackor med smör, rå falukorv och ketchup på. Han som har ett bullrande skratt och kan småspråka med precis vem som helst. Han som luktar gammal cigarett. Han som har en stor mage. Han som älskar mig vad jag än gör. Han som är så stolt över mig att han spricker. Han som måste dricka lite whiskey för annars gör ryggen/axeln/ljumsken ont när han ska sova.

Nästa gång pappa, jag lovar.

Ordens betydelse

Vad vi kallar något är av betydande politisk vikt. Detta är naturligtvis den liberala tidningen som gått ut med en artikelserie kring "våldsvänstern" högst medvetna om. Syftet för liberala skribenter att gå ut med detta lagom till valåret i ett väljarunderläge torde väl vara uppenbart för alla med en förståelsehorisont över sverigedemokratnivå. Denna tes bekräftas inte minst av att en googlesökning på den omotiverade termen resulterar i en lista med myspysiga bloggar med namn likt politiskt okorrekt och annan avföring.

Jag har stört mig på detta försök till äganderätten av diskursen några dagar nu, men när jag till morgonteet får orden "brott med vänstermotiv bör få stränga straff" till frukost får jag ändå nog. Ordvalet är väl ungefär lika oproblematiskt fomulerat som att hävda att Fredrik Reinfeldts riksdagstal ofta tangerar nynazism. Eller varför inte författa en artikel betitlad "Våldshögern vinner ny mark! Utförsäkrar svårt sjuka människor och tvingar dem ut i den iskalla arbetsmarknaden".

Här är det väl på sin plats att uttrycka mitt fullständiga avståndstagande mot våld, vare sig det handlar om politisk metod eller statlig saktionering av omotiverad förnedring och påförande av svårartade urinvägsinfektioner. Som yngre var jag tillsammans med en kille som tidigare varit aktiv i AFA. Våra meningsskillnader kring våld som metod innebar naturligtvis spiken i kistan för förhållandet, men. Och det här är ett stort men. Jag kommer aldrig gå med på några som helst försök att demonisera hela denna människa och hans förflutna. I övrigt delade vi i stort värderingar och jag hävdar här, utan pardon:

Antifascister är människor som tänkt rätt men handlar oåterkalleligt fel, kortsiktigt och långsiktigt. Nazister och fascister är människor som både tänker och handlar på ett avskyvärt fel sätt.

Min huvudtes med detta inlägg handlar dock om den högst ovärdiga kampen om diskursen. Att kalla antifascisterna för "våldsvänstern" är inget annat än en ideologisk smutskastning kring en rörelse som möjligen inte ens bör förstås som ideologisk.

Problemet är naturligtvis de reella, politiska konsekvenser som kommer med ett accepterande av ett epitet som "våldsvänstern". När jag engagerade mig politiskt i en utomparlametarisk grupp förvånades jag naivt nog av de enorma fördomarna kring våld och det civila samhället, som trots upprepade försäkringar om icke-våldsprincip effektivt tystade all medverkan i det offentliga samtalet kring rimlig politik, globalt och lokalt. Man var alltid skyldig innan motsatsen ens hunnit antydas och resultatet blev att intressanta, alternativa politiska lösningar försvann som fisar i den mörkblå rymden.

Artikelserien har inte breddat min kunskap om ideologiskt motiverat våld utan snarare fått mig att återigen betrakta mitt förlorade förtroende för nyhetsjournalistiken från ett ytterligare avstånd.

onsdag 16 december 2009

I skuggan av värmen

Något som jag ibland tänker på är de varningtexter som utfärdas på kärleken, inte minst från feministiskt håll. Susanne Bröggers "Fräls oss ifrån kärleken" lärde den andra vågens feminister att det vi ser som vårt ultimata egna val och privata sfär dryper av könsmaktsstrukturer. Toni Morrison kallar drömmen om den romantiska kärleken för det mest destruktiva kraft som existerat, och för oss tredje generationens feminister satte Karin Holmberg den slutgiltiga spiken i kistan för tron på tvåsamhetens kärlekssymbios med "Det kallas kärlek". Men ändå.

Jag drabbas ibland av en häftig och irrationell skräck att äkta kärlek existerar, bara inte för mig. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så.

Irrationell, för att jag vet vad som krävs av arbete och uppoffring som följer med äkta commitment.

Irrationell, för att jag är så ung men räds ändå av tanken att det är förbi. Alla längtar vi kanske efter att bli beskrivna som "God's answer to Job".

Jag tänker att något blivigt väldigt fel när människors längtan för kärlek blir skuldbelagt. Inte minst som feminist är föreningen av medvetande av strukturer och ett heterosexuellt kärleksliv utmanande. Jag tror visserligen inte att det någonsin varit någons, inklusive de författare jag nämnde ovan, intention att skuldbelägga. Det är spännande på samma sätt som skrämmande att visa hur vi som individer med fria val upptäcker oss existera i komplexa vävar av normer, förväntningar och strukturer vilka grävt sig ned i själva kroppen, så som de gjorde. Plötsligt finner man sig vara en kärleksproletär genom vilkens ansträngningar hela förhållandet vilar på, medan den andra tar detta helt igenom för givet.

Möjligen kan detta stycke, vilket jag helt fräckt har lånat och klippt samman ur Neonbibeln illustrera: "Du har hittat den känslige killen som kunde allt om litteratur och popmusik. Allt du drömde om som frustrerad tonåring är plötsligt ditt. Och här gör du en skrämmande upptäckt: Den känslige killen visade sig vara en självupptagen och manschauvinistisk gråtrunkare. Du är så fruktansvärt olycklig, och du kan inte ens sätta fingret på varför".

Läste också en seriestripp ur Nemi (som jag vanligtvis inte gillar). Hon bakar pepparkakor och upptäcker att hennes pepparkaksgumma smält in i pepparkaksgubben i ugnen med resultatet att gubbens huvud blivit enormt. Art imitates life, liksom.

Jag tänker på hur kärleken ofta drabbar en på samma sätt som en sjukdom - en förkylning, exempelvis. Plötsligt gör den intåg och man vet från första stund. Det är helt galet! Det känns som att man inte har något val. Man måste släppa in sjukdomen, och det är naturligtvis alltid fruktansvärt skrämmande - och i förlängningen modigt. Modigt eftersom att den andre alltid strävar efter att se ens innersta, det som man arbetssamt byggt upp murar kring under lång tid.

Även om denna min syn på kärlek verkar nattsvart, menade jag ju också tidigare att jag tror på äkta kärlek. Detta är till stor del mina vänners fel. En av mina bästa vänner förklarade att första gången hon mötte sin sambo tänkte hon: "Men hej? är det nu vi ska träffas?" Hon menade att om de inte träffats då hade de varit tvugna att mötas en annan gång. Detta och liknande exempel på att finna detta obenämnbara, denna som är dén som, fuckar naturligtvis med all misströstan mitt kalla cynikerhjärta kan uppbåda.

Sara Lidman skrev att det finns en fiendskap mellan mannen och kvinnan som man inte ska ta lätt på. Men någon gång kan man få syn på en vän däribland fienderna. Den vännen ska man ta, och älska.

Och jag förstod precis vad de menade, Sara och min vän. Tanken är ganska trösterik.

tisdag 15 december 2009

Växeltelefonisten invandraren

Jag är dum i huvudet.
Jo på riktigt.
Jag har en klassrumssituation som för evigt kommer att förfölja mig. Den gör att jag inte öppnar munnen innan jag tänker 7 varv till och medan jag gör det hinner diskussionen övergå till annat.

Tänk er ett klassrum i en småsvensk stad på landsbygden, jag var ungefär 14 år och gick i en "nästan helsvensk" skola. Med "nästan helsvensk" menas att de enda (2!) invandrade som fanns var  välintegrerade och sågs därför inte som just invandrade. Innan jag började högstadiet på denna skola gick jag i en skola i staden bredvid, i ett område som ibland omtalas i media i samband med skottlossningar, bilbränder och upplopp. Jag gick i 9:an och hade SO med vår gråhåriga lärare som skulle lära oss allt som samhället. Hur det funkar, hur det inte funkar. Och så lite geografi på det. Hon var en väldigt sträng och nu när jag ser tillbaka på det, också en väldigt duktig pedagog.

Vi diskuterade invandrarfrågan i allmänhet och språkkunskaper hos de invandrade i synnerhet under en lektion. Jag minns att diskussionen var ganska hätsk. Vi hade både nynazister (ny demokratianhängare som lyssnade på Ultima Thule och hade rakat hår, kängor och bomberjacka) och en av skolans två invandrade i vår klass som dessutom var übersmart i mina ögon.

Jag som gått i en skola i den större staden bredvid  fick utrymmme att säga min åsikt i klassen, eftersom jag hade "erfarenhet" av att möta dagens invandrade (helt crazy att många av mina klasskamrater i den lilla staden aldrig hade pratat med en invandrad).

Läraren fick tysta ner klassen, som sagt, diskussionen var högljudd och alla ville säga sin åsikt.

Jag gillar inte att prata inför folk. Jag gillade det inte då och jag gillar det inte nu (nu kan jag tekniker för att överbrygga rädslan), så min nervositet byggdes upp.
Nu skulle jag säga någonting om hur det faktiskt verkligen var, jag satt inne på kunskapen de eftrerfrågade. Denna tanke fick jag en kick av, men den gjorde mig också skakig. Jag hade inte förberett någonting, utan det var en spontan tanke från vår lärare att släppa in mig i diskussionen.

Och vad säger jag?

-De kan ju inte språket. De kan ingen svenska alls. Där jag gick i skolan hade vi en svenskklass där de duktiga invandrarna fick gå och så en invandrarklass där de som inte lär sig svenska får gå. Och de kommer ju inte alls lära sig svenska.

Så långt allt bra. Ganska fin analys av en 14-åring som identifierar bristen på integration och uppdelningen i "vi och dom".

Jag fortsatte:

- De kommer ju inte kunna få jobb i framtiden. Man måste kunna svenska för att få jobb. Tänk om man t.ex ska jobba som växeltelefonist i framtiden...

Här blir jag avbruten av att mina klasskamrater suckar. Men åhhhh!!!
Läraren bryter in och sammanfattar min åsikt.

"Tänk om man t.ex ska jobba som växeltelefonist i framtiden".

Den meningen får jag fortfarande röda kinder av att tänka på. Den ger mig ångest och i mina mörka stunder tror jag den avslöjar allt om min egentliga världsåskådning. Varför, varför sa jag just växeltelefonist? Är det ett yrke där det svenska språket är viktigt? Är det viktigt med korrekt svenska i yrkeslivet överhuvudtaget?

Jag är dum i huvudet som låter denna situation förfölja mig genom livet och fortfarande orsaka blossande kinder och en vilja att ta fram en skämskudde och bara försvinna under jorden. Nu skriver jag den på bloggen, så kanske den försvinner för alltid.

"Tänk om man t.ex ska jobba som växeltelefonist i framtiden".. Hejdå. Jag lämnar dig nu.

måndag 14 december 2009

Verksamhetsberättelse - livet. Mars 2009

Jag insåg igår, när jag såg tillbaka på hur det här året varit, att en händelse vilken borde varit en av de tyngsta (lik en bläckfläck i kalendern av min tid) istället har sjunkit och nästintill blivit osynligt i mitt minne. Som en människa vilken landar i något mjukt och låter kroppen sjunka ned finns det undangömt i huvudet. I mars dog J. Han hängde sig i rummet på andra sidan korridoren och hittades inte förrän fyra dagar senare.

Så mycket blev obetydligt och underligt förstärkt. Vi som delat hans korridor och kök samlades ofta för att bara sitta och vara tysta tillsammans. Han bästa vän kom till oss och grät högt, hon bankade nävarna i bordet, men ingen tyckte det var obehagligt eller skrämmande. Vissa av oss hade inte känt varandra mer än några månader. Vi kom från olika håll i världen, ändå blev beröring något självklart. Händer blev till för att hållas. Små ljuslyktor brann ständigt utanför J:s dörr och jag minns en dag då tre av oss satte oss ned mitt emot, vi satt där länge och var bara tysta.

På hans begravning samlades hundratals personer. Sorgen fyllde hela lokalen och gjorde oss alla till ett, på något vis.

Jag vet att det låter underligt, men jag minns tiden efter J:s död som något fint. När det verkligen gällde fanns alla till för varandra. Det var en tid av uppriktiga och oförfalskade känslor, och jag uppskattade det. Det var en tid för tystnad. När vi sörjer finns inte längre någon etikett, ingen osäkerhet. All omsorg kom naturligt. Det var så mycket som blev oviktigt, och det var befriande.

Allt gick mot normalitet igen ganska snart. Tiden skruvades upp igen.

I bland blir man så trött på ord, skrev en vän till mig en gång. Jag längtar så mycket hem nu! Där beröring får ersätta ord. Jag är så vansinnigt trött.

torsdag 10 december 2009

Förnedring

I tre oberoende(?) källor som jag mött de senaste två veckorna har slaveri eller kanske mer herre/tjänare-problematiken varit ett framträdande fenomen.

Det första intrycket var från Doris Lessings Gräset sjunger som behandlar rasmotsättningar, kvinnor och kärlek i 1950-talets Sydafrika. Mary Turner, en stadstjej finner sig ute i bushen hos en man hon egentligen inte behöver, fattigdom hon inte är van vid och svarta tjänarpojkar i hushållet. Hon väntar på något bättre, något annat. Hon har svårt att hantera sin närmaste kompanjon, dvs sin svara tjänare, i hushållet och är diktatoriskt elak mot dem. Ända tills hon kapitulerar inför sitt förnedrande öde (vit fattig kvinna i Sydafrikas 1950-tal) och inte längre kan avfärda den 3:e(?) tjänaren i ordningen när han talar till henne som en människa.

Direkt efter denna bokupplevelse startar nästa: Khaled Hosseinis Flyga drake där relationen mellan två pojkar i Afghanistans Kabul utbroderas. Amir och Hassan, två pojkar varav den ena tillhörande ett mobbat folkslag och som tagits i beskydd som tjänare under Amirs familjs vingar. Hassan kan göra saker tusen gånger om för sin vän och inte like självklare vapendragare Amir, trots upprepade (förnedrande) kränkningar från densamme. Hassan beskrivs som godheten själv, uppoffrande, enkel och fylld av kärlek till sin herre.

Och slutligen, den sista: Kristina Lugns pjäs När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna. Harald håller ett helt följe kvinns, inkl sin hustru Lillemor, under sin glättiga envåldshärskarvilohem i maskering. Lillemor måste ”avskiljas” från Harald och finner råd. Trots detta är avskiljandet smärtsamt för Lillemor, då hon inser att hon endast är lycklig i sitt tillstånd av förnedring från Harald. Ju fler kränkningar, desto tydligare blir hon.

Med dessa tre i bagaget gjorde jag (naturligtvis!) en kort exkursion hos dessa: i) Hegel ii) Marx iii) Simone de Beauvoir. Sen letade jag efter den röda tråden. Och kom på att det var förnedringen jag egentligen tyckte var intressant. Hamnade en sväng hos Valerie Solanas och konstaterade att det är förnedrande, om något, att leva i ett samhälle som i bästa fall är ”skittråkigt”. Inte bara det. Det är jävla förnedrande att leva i denna värld överhuvudtaget.

Och de alla tre källorna ovan visar på olika sätt att handskas med förnedringen. Mary kapitulerar, får något glasartat i blicken, går in i sig själv och finner ingen lust till någonting. Amir förföljs av ett ständigt dåligt samvete, som han försöker ställa tillrätta. Lillemor, ja hon finner användning för ak-5:an.

Jag tänkte, med tanke på Mi Slis inlägg nedan om gruvstrejken och att det nu knappast kommer utbryta några fler vilda strejer, även om regeringen antingen urholkar, drar ned på eller privatiserar allt som skapar ett "oss" i samhället. Jag tänkte alltså - när ska vi, du och jag inse att samhället består av oss? Vi allihopa. Ingen är vår tjänare, ingen är vår herre.


onsdag 9 december 2009

Älskade Sara


Idag är 40 år sedan gruvstrejken i Svappavaara. Ur radion ljudar Sara Lidmans stämma. Hon svarar myndigt på frågor kring hennes engagemang i strejken och hennes inlärda rikssvenska r skorrar i etern. Sedan, när hon får frågan om vad hon tycker om att kyrkan samlat kollekt till förmån för de strejkande arbetarna svarar hon på en västerbottniska stid som en älvström:

"Ja tyck' he va karutt av körka, ja!"*

Älskade, älskade Sara Lidman! Jag hann se henne tala några gånger innan hon dog. Jag minns en föreläsning på Stadsbiblioteket kring hennes engagemang mot Vietnamkriget. Hon berättade om kvinnor i USA som använde sig själva som mänskliga sköldar för
att hindra lastbilar med vapen skeppas iväg, då de visste att de skulle användas mot deras systrar på andra sidan jorden. Hon grät och jag älskade henne då.

Sista gången jag såg henne stod hon vid talarpodiet på torget i gamla staden. Irakkriget hade just brytit ut och demonstranter hade samlats för att visa sin avsky. Hon uppmanade alla att uttrycka sin vanmakt genom att tillsammans skrika upp mot himlen. Luften över torget fylldes av skriet från över 5000 pers. Jag minns att jag fick kårar ända upp i nacken.

Ibland när jag känner mig alltför flytande och utan grund, återvänder jag till hennes böcker och finner mig själv.

Ibland känner jag det som att allt Sara Lidman kämpade för håller på att gå förlorat.

*(fritt översatt) "Det tycker jag var strongt gjort av kyrkan!"

tisdag 8 december 2009

Kollektivet

Medan jag filar på ett inlägg om slaveri åker jag kollektivtrafik. Inte varje dag. Men ibland (nä, jag cyklar förstår ni). Och det ska jag ha tack för, enligt sl. Eftersom jag missade Eldkvarns Kärlekens tunga på min hemstation häromdagen, men däremot tvångsmässigt förföljer Plura på kvartersbutiken då och då och köper vad han köper är jag glad över att allt och lite till läggs ut på sidan.
Sl+kultur=sant?
Vem minns dikterna i tunnelbanan? Jag minns att det var 1993, eller 1994, klassen var i Sthlm och åkte just tunnelbana. Jag och mina kompisar läste en dikt som fastnade i oss då:

Man dansar däruppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.
Nils Ferlins Infall.

som vi senare satte upp klassens "roliga timme", jag och tre tjejer till. Vi satte ett bord mitt i klassrummet och satte oss två och två, jag minns att jag satt ovanpå bordet med benen i kors och sittdansade. Emma, klassens estet, läste upp dikten under bordet. Det hela gick på 5 minuter kanske. Men ack så vackert! Endast 12 år.

Vad jag egentligen skulle skriva om var att jag lyssnade på Jonas Hassen Khemiris novell som finns utlagd och inläst av himself på samma sida. Försök till kärnfysik, heter den. Ägna 15 minuter av ditt liv och lyssna på den, och du kommer må så himla mycket bättre. Jag vägrar tyna bort.

Oskuldens tid

I tidningarna har man kunnat läsa oroliga utsagor om barn som utsätter andra för sexuella trakasserier. Unga pojkar på 12 år sitter häktade för våldtäktförsök.

Jag vet inte om folk förfasar sig och frågar var samhället är på väg. Om de ställer kultur, filmer, grupptryck eller fan och hans moster på de anklagades bänk i dessa olyckliga fall. Allt jag vet är att jag var den sista att förvånas eller uppröras. Som barn upplevde jag min vardag så full av sexuella trakasserier, hot och våld att det blev närmast en normalitet. Vardagen var våldsam och våldet var vardagligt.

På mitt dagis skumpades det mycket på varandra. Alltid var det den äldre Patrik som drog igång lekarna. Jag var ofta med och tyckte det var roligt i början, men redan som femåring blev jag luttrad i sättet allt kunde vändas emot mig. Hur jag aldrig fick vara i kontroll av vad som skulle hända och vem som skulle göra vad. Man skulle göra som man blev tillsagd, annars fick man inte vara med. Jag kommer ihåg hur en liten kille vid namn Ola i dagisgruppen brevid förföljde en flicka vid namn Victoria på lekplatsen, vrålandes att han ville se hennes fitta. Hur dagisfröknarna bara log urskuldande.

Man lärde sig tidigt att akta sig djävligt noga för de här killarna.

Min äldre granne ville ofta leka med mig. Ibland var jag med, och när jag fick vara med och bestämma kunde det vara roligt. Jag äcklades dock av hans porrtidningar, och när han allt för ofta jagat mig och tryckt ned mitt ansikte mot hans lilla erigerade penis blev det inte roligt längre. Jag blev vettskrämd.

Alla dessa pojkar som jagat en med den där lilla grejen! Deras oseende blickar, händer som slet en i kläderna, det där lilla skrattet. Jag kommer ihåg när Stor-Erik på skolan i lågstadiet erbjöd mig en "skolbänk full med glaskulor", dåtidens hårdaste valuta, ifall han fick knulla mig. Min reaktion blev förvåning. Trodde han att jag var dum i hela huvet? I början försökte jag ofta att slåss. Ilsket ville jag uttrycka all min vrede över det orättvisa i hela situationen genom att ta till knytnävarna. Det funkade inte. De här pojkarna var oftast äldre och starkare än mig. Jag lärde mig snart att fly än illa fäkta.

Jag kommer tydligt ihåg triumfen när jag till slut växt mig så stor att jag hade den reella makten att slå tillbaka. Kanske hade jag hunnit komma upp i åtta-nioårsåldern. Jag var på väg hem från skolan då jag ser en annan av mina äldre grannar, Tjock-Stefan, stå vid hyreshuset med ett gäng killkompisar. Han börjar göra ansatsen att gå emot mig, kanske av gammal vana. "Rör du mig så slår jag ihjäl dig, ditt feta djävla äckel" väste jag, och hatet jag kände var urgammalt och skärande. Jag ville döda honom. I det ögonblicket symboliserade han alla dessa pojkar jag lärt mig att vara rädd för. Han stannade genast i rörelsen. Kanske gick mitt hat att ta på. Han har aldrig kommit i närheten av mig efter det.

Ett annat minne: Marseille, förra året. På bussen till Notre Dame de la Garde, tre små killar, inte äldre än 12 år. De talar till mig, visslar och slickar sig om munnen. Mitt enda vapen att titta ut genom rutan. En ung, vacker tjej kliver på tillsammans med sin kille. De tre småkillarna hoppar på henne, säger åt hennes kille att de ska döda honom om han inte håller sig undan. Känslan av total terror. Den förbannade maktlösheten. Men. Min syster är med. Hon stannar dem genom att lägga ut benet, slickar sig om munnen och ger dem slängkyssar. För ögonblicket blir de avväpnade. De ser henne inte i ögonen. Jag beundrar henne gränslöst.

Såvitt jag vet finns det ingen forskning om sexuella trakasserier mellan barn överhuvudtaget. Ändå betvivlar starkt jag att mina upplevelser skulle vara isolerade.

Kanske är det som Marla Singer säger i Fight Club. "I haven't been fucked like that since kindergarden".

Une recette pour un désastre

Det här är inte ett samhälle jag vill leva i. Jag vill inte se den här utvecklingen.

Till råga på allt glömde jag Paul Austers Illusionernas bok hos syrran. Merde.

måndag 7 december 2009

/Allt gör mindre ont sen/

Jag är som ett gammalt skämt. Jag tappade nåt. Vaddå? Farten!

Efter dansuppvisning, en 10-åring i min familjs sällskap säger: ”Du missade på flera ställen”

HÅLLKÄFTENDINJÄVLASKITUNGE, sa jag inte.

Känslig inför allt som går emot mig. Tror på världens undergång imorrn, mina vänner dör och jag med.

Kan inte förstå glappet mellan individ och struktur, är alldeles för inne på att individen inte har något som helst val – det känns lättare för mig så. Offer för omständigheterna. Kan inte göra nåt ändå. Allt är dödsdömt. Och så, ändå:

Poplåtar som smakar sommar.
Mammakramar.
Ost
Fina böcker. Oh, du härliga ord.
Aktivismlust.
Snälla gubbar.
Hjärtat som går och går.

söndag 6 december 2009

Guilty Pleasure eller tonårskärlekar: 90-talsfilm


I veckan kom jag att tänka på en av mina favorit 90-tals filmer of all time, nämligen Threesome (1994). Titeln kan av övertydliga tolkas som en gladporrfilm, men även om det figurerar en del nakna scener handlar den snarare om de eviga ämnena vänskap, ung kärlek och identitetssökande.

Det är nånting med de här filmerna man gillade som tonåring även om man visste att de skulle passera obemärkta i de finkulturella sammanhangen. På samma sätt som Breakfast club fick mig att längta efter tonåren fostrade Trekant mig att tro att de tidiga tjugoåren på universitetet skulle bli en orgie i intellektuella samtal kring klassisk litteratur, nya vänskapskonstellationer, festande, teaterbesökande, liggande och underbara dagstripper i hyrda cabrioleter. Det blev kanske inte riktigt så.

Grov beskrivning av filmen: Stuart, intellektuell och känslig kille med osäker sexuell preferens börjar på college och får tilldelat studentlägenhet med Eddy; en kille med intellektuella ambitioner på Slitz-nivå och med en fäbless för att aldrig städa och att sätta på blondiner. Det hela skulle kunna bädda för katastrof, men de två blir mirakulöst nog vänner och börjar forma varandra så där som vänner gör. Så kommer Alex in i bilden. Genom ett byråkratiskt misstag misstas hon för att vara man och får därför dela lägenheten med de två killarna. Invecklingarna tar sin början. Alex är en ambitiös, smart tjej som snart faller för Stuart. Eddy kärar ned sig i Alex och Stuart tjuvkikar ibland Eddys bakdel. Bäddat för intrig. De tre kommer överens om att inte ligga med varandra utan bli vänner. Och det blir de också, de bästa.

Filmen bjuder på några av de roligaste och varmaste replikskiftena jag dittills sett. Exempelvis:

Stuart kommer upp för trapporna med en pizzakartong i handen. Han upptäcker Alex i trappan.
Stuart: Hi Alex, you want some pizza?
Hon tittar på honom med trumpen min.
Alex: No. (paus.) I’m fat.
Stuart: Alex, you are not fat, you’re skinny.
Hon tittar trumpet på pizzakartongen.
I nästa scen sitter de båda i hennes säng med en tom pizzakartong. Alex slänger den i golvet med en arg gest.
Alex: I’m so fat!
Stuart: You know what? I’ve been thinking about it. I think you are fat.
Båda fnissar.
Hon blir plötsligt allvarlig.
Alex: Don’t toy with my emotions.
Hysteriskt fnitter från båda.

Eller då Eddy tar hem en dejt, en väldigt söt flicka med vad som verkar vara intellektuell och fysisk anorexi. Vid middagsbordet berättar hon en historia helt utan poäng. Stämningen blir tryckt. Hon märker av den och går på toaletten. När hon gått plockar Stuart upp sin gaffel och placerar den mot sin panna.
Stuart: Could somebody please kick this in to my forehead?

Självklart hamnar dem alla i säng med varandra tillslut. Men till skillnad från de flesta filmer blir aldrig sexet sliskigt eller totalt omotiverat. Regissören Andrew Fleming menar att han baserat filmen på egna liknande erfarenheter från college. Tyvärr klipptes bilderna på Stuarts och Eddys kärleksscener bort (vilket uppenbarligen hade varit väldigt oskyldiga, en kyss och en ”efterscen” där de log mot varandra), något som inte helt otippat är symptomatiskt på sexualkonservatismen i USA. Uppenbarligen har Stephen Baldwin, som spelar Eddy, ofta fått avsäga sig rollen i Threesome då han nu gjort karriär som konservativ politiker i republikanerna.

Ett sista exempel på vad jag såg som den underbara humorn i filmen:

Efter vännernas herdestund misstänker Alex att hon är gravid. De samlas vid ett graviditetstest och läser instruktionsfoldern:
Eddy: If the stick remains white, the test is negative. If the stick turns blue, the test is positive. If the stick turns pink, you have been impregnated by a homosexual.

Det var länge sen jag såg filmen nu. Möjligen skulle jag känna annorlunda för den ifall jag såg den för första gången idag, jag vet inte. Men när jag var 13 var det magiskt. Jag vill fortfarande, nån gång, ha en heldag med mina bästa vänner i en hyrd cabriolet under livliga diskussioner om vem man är i Catcher in the rye.

fredag 4 december 2009

Ett anspråkslöst förslag

Var man än träffar på Gustav Skarsgård i medielandskapet ger han alltid intrycket av att vara så sabla... sund! Verkar vara skön kille. Det måste vara en taktik för att omvandla normalt ickekändissuktande tjejer som jag själv till fullfjädrade groupies.

Jag föreslår giftermål med omedelbar verkan. Vad säger du Gustav? du hittar min mail här.

(här borde följa analys av kändisåtrå utifrån könsmaktsperspektiv. Orkar inte.)

onsdag 2 december 2009

Trötte Robert Gustavsson

Det måste vara fler än jag som anser Robert Gustavsson vara en av Sveriges mest överskattade män.

Jag anser inte att karln är helt utan humoristisk talang, inte alls. Men.

Jag minns med en suck de helt omotiverade samlingar kring musikanläggningen när vi gick i högstadiet, där Hassan utgjorde den ulitmata, odiskutabla humorhöjden. Det var sjukt nog ett sätt att umgås! Men det var alltid på killarnas premisser. Vi tjejer flockades för att visa att vi hade den rätta humorn, att vi också tyckte det var kul med skämt om menscyklar och ihopkopplade pizzerior. Vi var med där på kanten och upphöjde den manliga humorn till allmängiltighet.

Det hela fortsatte förstås med Nilecity. På hemmafester var det alltid nån kille som skulle hålla låda genom att göra imitationer av Percy Nilegård efter att övat i timmar framför videon. ALLA skulle tycka det var så roligt. "Ingen tänder på Alice Bah, hähähä!" Djävla svin.

Jag kommer ihåg att jag skrattade en gång åt Nilecity. Det var åt tjejen i stormarknaden som berättar om hennes dejt med Peter Jöback. För att den tjejen var en sån lysande humorist i den scenen.

Den klarast lysande stjärna i gänget har väl alltid varit Robert Gustavsson. Och nu ger han sig in i genusdebatten! Och kommer ut som fullfjädrad socialdarwinist! Och som vanligt när män vill försvara sina priviligerade rum med att hänvisa till biologin gör han det med okunskap (män befruktar... kvalificerat uttalande). Han gör senare en hänvisning till det naturliga urvalet för att fastställa att kvinnor är mindre roliga, för att sedan motsäga sig själv genom att hävda att Mia och Klara är himla roliga! Men det är ju snarare standard än undantag när man använder såna här argumentationsmetoder.

Robert Gustavsson är naturligtvis ute på en hal is av okunnighet i dessa uttalanden. Så klart det är jobbigt med en genusdebatt om den ifrågasätter vad man tidigare förstått som naturligt. Som vanligt är det svårt att se sin egen priviligerade position så länge man drar nytta av den. Jag fattar inte! Om jag vore man skulle jag vilja problematisera min position, se hur jag blev kategoriserad.

Jag kan förstå att män vill behålla sina egna rum. Det vill jag själv med andra tjejer. Men skillnaden mellan dem båda är att det senare inte har utestängt andra grupper från tillgång till makt, inflytade och pengar. Att dessutom hänvisa till unkna biologistiska argument för att behålla dessa rum är bara så djävla dumt.

Kanske är det ingen slump att Henrik Schyffert skapat en enmansshow där han hyllar 90-talet? Där hade han scenen praktiskt taget för sig själv, han och hans grabbar. Odiskutabla kungar av humorn. Det är så fint med egna rum. Vad är skräcken inför att kvinnor äntrar humorscenen? Fattar de inte att en utvidgning av begreppet humor var helt nödvändig för att det skulle bli angeläget för fler än flinande tonårsgrabbar/män? Ni har ju ändå tillgång till dramaten, för helvete!

Ovetande om det ger Robban en lysande beskriving av hur man ska förstå kvinnors höga trösklar in till manliga sfärer: (en kvinna i Killinggänget) "Jag tror inte hon skulle bli så långvarig. Hon skulle säga tack och hej. Vi har en massa interna spelregler som är så etablerade och... genuint manliga."

Du är rolig du, Robert Gustavsson.

tisdag 1 december 2009

vinterdrog*

Cyklar hem i mörkret, utan cykellysen. Ensam på vägarna. Låter tårarna rinna, intalar mig själv att det inte gör något och tänker att det är kallt ute och om jag skulle möta någon skulle de säkert tro att tårarna beror på den isande vinden som möter min kind och inte livets avgrundslika dalar.

Eftersom jag satt och stirrade apatiskt på min datorskärm, ja inte bara senaste 3 timmarna utan snarare hela dagen, missade jag det som jag hade tänkt att göra ikväll - lyssna på högläsning ur Tolv hav. Kanske missade med flit eftersom jag tänkte att jag bara skulle gråta. Väl hemma fick jag dock ny kraft från någonstans-jag-vet-inte-var och bokade biljetter till morgondagens föreställning av När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna. Gå gärna in på länken och titta på trailern. Jag tycker den är fantastiskt rolig! Känns pepp ändå!

*http://open.spotify.com/track/0e35xC4py35ACdJFdbJNnj

Det där omöjliga

Sliter håret! Rösta på 00-talets bästa låt. Accepterar listan med viss surnad. Var är Frida Hyvönen? Var är Interpol, El Perro, CocoRosie? Nä, fy va svårt.

Det blir The Rapture. Ack, ljuva minnen av studentåret i Lund! Nej förresten, det blir Magnetic fields! Ljuva minnen av vegankollektivet i gamla staden! NEJ! det blir Jens Lekman. Återigen Lund. Fast vänta nu. Black cab är inte bästa från Rocky Dennis-skivan. Det är "Pocketful of money", för bövelen.

Detta bäddar för inre kamp av stora mått.

Det där svåra

Nu ska jag skriva om det svåra: Sexköpslagen. Varför är det så svårt? God knows jag har försökt förut. Jag tror jag inte orkar ta debatten. Jag önskar helt enkelt inte fastna den i moral - frihetsdebatt som den alltid utmynnar i. Sällan finner jag en debatt där frågans komplexitet tas på allvar. Men here goes i alla fall:

I dagens tidning kan man läsa en (manlig) kulturskribent önska sig nytänk i lagen om sexköp. Den har ingen effekt, alltså är "vår ideologiska självgodhet verkningslös".

Det finns en hel del jag hade önskat av denna text. För det första: den börjar att benämna sexköpslagen, men går över till att diskutera prostitution. Jag önskar helt enkelt ett annat fokus, nämligen den på sexköparna. För det är där jag anser, i enlighet med lagen, att problemet ligger: att det finns dem som tycker det är en rättighet att få köpa en kropp för sexuella syften (minns Lo Kauppis raljerande över tillgång och efterfrågan i bästa Maud Olofsson-stil).

Sen diskussionen om de ideologiska aspekterna av lagen. Lagen är först och främst en signal om hur samhället anser att vi (inte) bör förhålla oss till varandra. Skribenten frågar sig (återigen fokusskifte) om lagen varit framgångsrik, dvs om den bidragit till att begränsa prostitutionen? Han menar att förhöjda straff inte skulle få nån effekt. Som stöd till detta argument tar han en persons uttalande. Men faktumet kvarstår att det inte prövats.

Jag önskar något annat av debatten!

Men om jag ska sammanfatta min egen åsikt önskar jag framförallt könsmaktsordningen åt helvete. Vilket innefattar en hel del.

måndag 30 november 2009

Intressen

Mina främsta intressen är att supa och röka.
Hej regression.


Men helst "skulle jag vilja vara en äldre, något alkoholiserad kvinnlig författare på 1920-talet. Engelskspråkig. Jag skulle ha några rejäla säljframgångar bakom mig, vara ogift eller frånskild och utan barn. Jag skulle bo på hotell, inte då och då, utan permanent. Jag skulle ha hörnsviten ut mot havet tre trappor upp, sovrum och arbetsrum. Stort badrum. Badkar med lejonfötter och room service dygnet runt. Jag skulle bo på detta hotell år efter år, bli alltmer krävande och egocentrisk, röka turkiska cigaretter och bära turban..."

Andra intressen jag har from nu är att läsa Doris Lessing.

Harder faster


I fredags var jag och Lara och såg Lo Kauppi och Anna Vnuk på Pustervik.

Lo Kauppi skulle inte göra en stand-up, sa hon. Samtidigt är humorn möjligen enda angripsmetod. Hon hade nämligen avslöjat the Global Sexist Organisation (GSO). Utklädd i burka penetrerade hon dess topphemliga högkvarter. Och vi skrattade så vi vek oss dubbla.

Sen grät jag när hon presenterade människor som jobbar för kvinnors mänskliga rättigheter världen över. Nog för att jag var sjukt trött, men det var så starkt. För jag kan känna mig motarbetad när jag håller föreläsning om vikten av maktperspektiv för att förstå problematiken med ojämställdhet och min manliga arbetskamrat håller ett brandtal efteråt om hur synd det är om männen nu när allt ska vara så jämställt.

Men jag jobbar inte med dödshot hängande över mig.

Varför älskade jag Anna Vnuk:s hårdare snabbare? För att den var så djävla underbar, roligt, allvarlig, skrämmande och verklighetsbeskrivande. För att dansen beskriver så mycket för mig. Hon beskrev sin tre dagar långa förlossning som slutade i akut kejsarsnitt. Förlossningen är en våldsam plats. Du vet när du ligger där, att ingen kan hjälpa dig.

Missförstå mig inte, jag har aldrig fött barn. Men jag kan genom tusentals berättelser göra mig en klar föreställning. Den roligaste berättelsen om förlossningserfarenhet har möjligen min systers svägerska. Hon skrek för fulla muggar att hon skulle dö och när sköterskan bad henne att lugna ner sig lite fes hon henne i ansiktet. Sen skrattade hon rått. "Hähähä!" "Jag kommer dö, och allt är HANS fel!!!" hade hon ylat och pekat på sin man. Han hade börjat stortjuta.

Min syster har berättat att hon ville döda sin sköterska när hon hade sagt "använd kraften inåt!". Hon brölade att hon skulle dö och ropade på mamma. När de upptäckte att min systerdotter hade navelsträngen virat två varv runt halsen armbågade de och hoppade (!) på min systers mage för att få ut ungen innan hon kvävdes.

Ungefär som för Anna Vnuk.

När ska de uppfinna de där konstgjorda livmödrarna, egentligen?

fredag 27 november 2009

Den vidriga känslan

- Gråtmildt extremhatande inför P1:s intervju med socialutskottsmänniskoföraktande moderat kring vidrig, kräkframkallande arbetslinje med behandlade av sjuka människor som grisar i vanlig svensk svinfarm

- Gnällig debattmenssurkärring utan ödmjukhet inför andras förståelsehorisonter och kompetens. Skriver på näsan och är lössnusförnuftig.

- Inkompetent ubervirrpanna utan förmåga att skriva rätt namn vid rätt tid i almanacka varför möte missas och lämnar andra att vänta förgäves. Kommer försent till andra möten och är allmänt megamonsterförvirrad.

- Trötthetsöverväldigad drabbad av rothjärnsmos vilken ställer in viktiga träffar för att få sitta på armt arsel alternativt dödssova.

- blekfistvättbjörnsacneansikte med dödens brorsas mördarapati inför att kliva upp på morgonen och dessutom ha mensat ner lakan. Igen.

torsdag 26 november 2009

Lösaktig och förändringsbenägen?

Jag har bytt. Jag har helt ändrat mig. Men är fortfarande kär. Så lätt att byta frånd en ena till den andra. Nu är jag övertygad om att detta är det bästa. Trots alla tidiga 90-tals krås och kitchdetaljer. Jag skall ha tema Pizza som fan. (tre pizzavalv i grekisk stil och plastmatta i fejk marmor) Kan ni visualisera detta?

Ser mig i mina arbetsbyxor, äntligen skall de slitas som fan. Jag skall ha stora jävla maskiner och slipa och såga. Jag skall omfomra in til oigenkännligt och skapa just det som jag vill ha.

Jag hoppas att jag skiljer på relationer till männsikor och saker, för tänk om jag fungerar på samma sätt med relationer till människor. Faktiskt har jag tänkt på detta endel. Tror nog att det är ganska vanlgit att gå och känna samma sak inför personer som man inleder relationer med. Dvs byter ständigt ut för det som blir lite bättre, ändrar och fixar för att det skall passa en själv...

Känns bra att det är ett föremål. Skall vänta ett tag till med att ha kärleksrelationer till människor och njuta ett tag till av att ha makten att helt kontroller och förändra efter mitt behag!

onsdag 25 november 2009

TEA


Hon är ponnyn min syster köpte till sin dotter för att få utveckla sin hopptalang. Grå med fläckar på baken och vacker fjordingman. Söt med lustigt utseende. Surkärring med pondus.

Tidigt märktes att något var fel. Veterinären upptäckte att hennes brosk var utslitet i båda främre hovarna och ordinerade vila i minst tre månader.

Min systerdotter fick snart en ny häst att träna hoppning på. Jag fick ta hand om Tea; borsta, massera henne och hålla henne snygg. Kratsa hennes hovar och kamma hennes svans (det hatade hon). Mocka i hennes box och se till att hon hade rent vatten. Jag tog ut henne på promenader för att hon skulle få röra på sig.

Jag tror att jag i början inte riktigt gillade Tea. Hon är stolt och tjurskallig. Ranghögast i stallet. Hon kunde sparka i boxväggarna så det ekade för att sätta sin stallkompis Splash på plats. En gång knuffade hon mig så att jag stötte emot låret mot en vattenzink. Jag hade en lårkaka stor som en apelsin i två veckor efteråt. Jag var för osäker för att hantera Tea rätt i början. Men jag var envis. Och när hon väl accepterat mig kunde jag också tuffa till mig tillräckligt för att kunna vara en bra hästskötare. Jag började tycka så mycket om henne. Jag började längta tills vi nästa gång jag fick vara med henne.

Teas hud reagerade på det blöta västgötska vädret och hon utvecklade regnskollor. Det kliade fruktansvärt på henne. Jag föreställde mig själv full i kliande utslag och våndades för hennes skull. Jag började massera hennes sidor och manke med en speciell handske. Ibland tog jag i med näven. Då tittade hon alltid på mig med sån tacksamhet i ögonen att en idiot skulle kunna se det. Hon älskade att bli masserad!

Under våra promenader var jag i början spänd och nervös. Ibland ville hon rulla sig i sanden på galoppbanan och när hon kom upp kunde hon bli rädd för förbipasserade bilar eller cyklister. Då hoppade hon till i ett språng förbi mig och jag fick spänna alla mina muskler för att inte tappa greppet om grimskaftet. Mitt hjärta slog så hårt vid dessa tillfällen att det måste synts under jackan. Efter ett tag slutade jag bli så rädd. Jag insåg att hon egentligen inte var en utmaning. Hon försökte aldrig stämpla mig eller springa på mig. Hon försökte aldrig bita mig eller sparka mig. Jag började lita på henne och kände mig stolt att jag blivit så tuff att jag inte längre skrämdes eller tappade kontrollen.

Sista tiden blev hon så pigg. Vi brukade springa tillsammans upp till manegen för att röra lite på oss. Vi hade så kul ihop!

En onsdag i november lastades Tea på trailern för att åka tillbaka. Hon var ett återköp, redan skadad när hon kom. Jag tog några bilder av henne för att minnas. Sörjde ordlöst.

Jag saknar henne! Hon var min vän. Tea gjorde mig till en människa jag vill vara. Tålmodig, stark, lyhörd, vårdande. Framförallt modig. Älskande. En person med ambitionen att förstå framför att döma. Hon blev så viktig för mig. Jag sörjer förlusten av henne som jag skulle sörja vilken älskad vän som helst.

Le regard: ser du mig?

Jag blir mer förvånad än bestört när jag ser den nya underklädesreklamen för känt märke vilken fläkts ut över busskurer och reklampelare staden över. Har feministisk kritik inte nått längre än att ständigt behövas omartikuleras? På pelarna tronar en muskulös man i kalsonger och en ack så smal kvinna i trosor och behå. Där skulle kritiken kunna stanna vid tristess: Vi har sett det så många gånger förut. Det kan inte sälja i all evighet då nya bilder krävs för att fånga vår uppmärksamhet. Slimmade, perfekta kroppar är så yesterdays news, liksom.

Men det som gör mig mest arg och ledsen över reklamen är den uppenbara och överväldigande skillnad i bilderna av mannen och kvinnan. Hon har slutna ögon (i någon slags orgasmliknande pose), han tittar oss rakt i ögonen.

Skillnaden är naturligtvis milsvid.

Mycket har sagts kring den implikation av makt som omgärdar seendet. Självklart talar relationen mellan den som blir sedd och den som ser en hel del om makt, subjektskap och objektskap. Denna relation är naturligtvis också indränkt i könsmakt. Kvinnor blir tittade på och inbjuder till denna blick. Män har visserligen fått statusen av objekt men där han tittar oss i ögonen från reklambilden är han också på en mer jämlik nivå. Det är helt enkelt mer på hans villkor. För vad dessa bilder handlar om är ju vem som har rätt att titta på vem och på vilket sätt.

Jag har läst att en effektiv metod för att möta någon som kränker dig är att titta dem rakt i ögonen. Chansen att undkomma våld är avsevärt högre om någon tvingas se dig.

Här gick jag omkring och trodde att detta var allmängods, men kunskapen om makt har uppenbarligen inte nått in i reklambyråerna (go figure). Låt mig tillägga att jag inte har något emot underklädesreklam, (även om det är synd att det är endast en sorts kropp som dominerar bilden, den kropp som är ouppnåelig för flertalet kvinnor och män) särskilt inte om den visar helkroppsbilder. I Frankrike var situationen en helt annan. Jag mådde ofta dåligt när jag passerade bilder på trosreklamer där en röv exponerades helt ogenerat med en centimeterstor sträng av tyg (vilket skulle vara trosan då). Som om kroppen var uppstyckad och utan sammanhang med dess andra delar. Hur får det här mig att känna inför min kropp? Som att den inte hänger ihop. Som att den består av delar utan relation till mitt jag, som att mitt huvud är i klar underordnad position eller fullständigt oviktig. För var föreställer jag mig mitt jag? I mina ögon.

Att bli sedd är naturligtvis också temat för bloggandet. Vad handlar det om annars? På så sätt är det en så ytterst passiv aktivitet. Samtidigt är det något vi gör för att vi finner mening i det. Vi väljer denna passiva aktivitet på ett mycket aktivt sätt.

Men dagen jag funderar över min faktiska existens i form av hur många läsare osv, dvs om jag blir sedd, kommer jag lägga av.

tisdag 24 november 2009

Samma lika

Samtidigt som jag läser om borgarnas bostadspolitik lyssnar jag på p3 dokumentär om hagamannen. Och båda får mig att vilja kaskadkräkas över skrivbordet.Men det är fan samma lika skit:
Borgarna talar om att utgå från den enskilde bostadskonsumentens behov. Som om att behöva bostad är att likställa med övriga konsumentbehov.
Hagamannen tänkte inte riktigt (heller), men utgick ifrån att han ville överfalla den ensamma kvinnan. Som att utöva sin maktposition är att likställa med våldtäkt.

Hagamannen alltså - vilka konsekvenser det fick. En hel stad i skräck.
Borgarna - ett helt land i skräck.

måndag 23 november 2009

Jag läser aldrig Proust igen för slutet gör för ont i mig


Jag läser en så förbannat trist och tråkig bok just nu att jag måste dela med mig. Och varför.
Boken heter "Matildas sista vals" och författaren måste jag googla *googlar*: Tamara McKinley. Den handlar om Jenny och Matilda. Jenny lever i det moderna Australien, konstnär i Sydney, nybliven änka vars bortgångna make hade köpt en farm ute i nowhere till dem (och sparat i massa aktier utan att hon visste om det) så hon är plötsligt med fårfarm fast minus make (och ett barn). Såklart åker hon ut dit. Matilda är hon som skötte farmen väldigt väldigt länge innan Jenny kommer dit. Jenny hittar Matildas dagböcker och läser hennes historia. Dvs, boken skiftar mellan Jennys och Matildas historia. Jenny blir betuttad i förmannen, det är lite intriger kring vem som ska äga den där farmen, många som vill lägga vantarna på den. Och så är det inte så mycket mer drama. Vad som stör mig jättemycket är beskrivningen av kärleken mellan Brett (förmannen på farmen) och Jenny. Den är så jävla...alltså: chevaleresk!!! Det är blickar, det är dagdrömmar, det är retsticke-kärleksfulltgnabb (typ dagisnivå: kärlek börjar alltid med bråk och slutar med barnbidrag), det är tankar kring hur han/hon uppfattar ditten eller datten, det är komma på att man är kär 1000-tals mil ifrån varandra när hon/han återkommer i drömmarna. Löjligt. Det är väl meningen att man ska drömma sig bort, tycka att det är romantiskt, att det ska vara lite spännande med alla vändningar dem emellan. Men kom igen!

Dessutom är själva utgångspunkten i boken att män är män och kvinnor är kvinnor, trots att kvinnan är chef! Nåt sånt där essentiellt ni vet. Nåja, det var inte meningen att hela inlägget är en galla över hela boken, utan jag skulle ta upp nåt annat.

Varför jag läser boken är för att min mamma tyckte den var superbra. Och min gammelfarmor. När min gammelfarmor fortfarande levde så pratade de om den här boken och jag minns att jag hörde sånna där lyckliga suckar man kan uttrycka inför en bok: "åh". Sen försvann boken, jag hann aldrig låna den av någon men jag hittade boken på världens längsta bokbord på drottninggatan i somras och slog såklart till.


Andra böcker som ligger på mitt sängbord är Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv", Suzanne Bröggers "Fräls oss ifrån kärleken" (nej fortfarande inte färdig) och Sandra Hardings "Feminist methodology". Ni hör, vänsterfeministakademikerprettoböcker. Jag trodde att jag behövde nåt lättsmält som Matildas sista vals emellan dessa böcker. Och nu kommer vi till det som jag egentligen ville ta upp: litteraturens stratifiering, eller hur man ska säga.



Jag dejtade en kille en gång (bokstavligen) som menade att han inte började läsa litteratur förräns han var 23-24 då han satte igång med mansklassikerna, typ Strindberg. Han räknade alltså inte in all Dean Koontz, all Stephen King, all vad man nu läser när man växer upp och gillar att läsa men fortfarande inte läst klassikerna.Jag skulle säga: Törnfåglarna, Grottbjörnens folk-serien och diverse hästböcker. Ni fattar, de tillhör inte direkt litteraturkanon.


Och jag har inte läst en sån bok som Matildas sista vals sen...sen...ja jag var typ 18. Men, jag skulle nog aldrg dela upp böcker i litteratur och litteratur, även om jag är medveten om uppdelningen. Nej, jag låter glatt mina mindre lyckade exkursioner i boklandskapet stå kvar i min minimala bokhylla. Jag är stolt över att jag läst Ed McBain/Mankell/Nesser-serien och inte läst Strindberg. Men jag är även glad över att jag nu läser Åsa Linderborg och gråter över det jävla skitsamhället. Eller Brögger/Jong/Sveland/Holmberg och gråter lite till och blir frustrerad. Då kanske en vals med Matilda är precis vad jag behöver, 10 år senare.

söndag 22 november 2009

Flickvännen

Igår blev jag upphånglad på dansgolvet. Det var ingen som tyckte det var jobbigt utom killens förmodade flickvän som slet iväg med honom i ett stadigt grepp i örat.

Easy come, easy go tänkte jag.

Jag blir alltid glad när människor tänker efter och ifrågasätter vad som blir berättat för oss. De här inläggen diskuterar om jämställdhet verkligen ska förstås i termer av omvända normer och om fattigdom verkligen är oförmågan att kunna shoppa?

Tack gode gud att diskussionen finns och fortsätter.

lördag 21 november 2009

Mat och erotik

Det finns inget som matlagningsprogram att få mig att fastna framför rutan.

Min abslouta favorit är Nigella Lawson. Andlöst betraktar jag henne röra i grytor, hacka örter och riva cirtusfrukter. Jag älskar hennes sätt att aldrig skyla för grädde och socker i hennes fantastiska efterrättskreationer. Hennes program avslutas alltid med att hon tar en mumsbit att egenlagad gräddglass eller annan svulstig sötmabomb. Oh baby.

Jag gillar även killen i tvåan, Niklas mat. Ofta klipper programmet in honom i en halvrutediskusssion kring råvaror och matinspiration under hans lagande av egengjorda buljonger och äppelkakor. Mmmmmmmm.

Jag älskar matlagningsbeskrivningar i böcker. Återkommer ofta till delarna i "Fröken Smillas känsla för snö" där mekanikern rostar nötter på brödrosten, komponerar ihop vad som verkar vara en helt ljuvlig fisksoppa och lagar te orientaliskt doftande av kanel.

Eller hur Garp i "Garp och hans värld" lärde mig att rosta hela paprikor i ugnen tills de blir svarta, då det under blir alldeles sött.

(Däremot gillar jag inte Gordon Ramseys program. Dom är alltid så agressivt klippta, som om producenten varit inspirerad av dåliga actionfilmer. För kukigt för min smak. Pär Morberg är så sjukt macho när han lagar mat att jag bara garvar.)

Självklart öppnar det här för diskussioner kring erotiserandet av mat i en kultur där kvinnor förväntas utöva självsvält. Riots, not diets har jag hört. Man kan ju alltid snigla kylskåpet istället.

JULMUSIK

Efterlyses: låtlista på spottan med BRA julmusik. Sån därn mysig och fin. Gärna med lite pop. Gärna lite personliga favoriter. Nån som har en? Eller kanske vill starta en gemensam?

Tjejer i allmänhet

Har ni sett den fan-pagen på fejjan? Helt jävla fantastiskt. Jag blir så himla glad av deras uppdateringar men sen genast ledsen igen över alla män (och ibland kvinnor, men mest män) som kommenterar när de finner att deras egen bild av kvinnor inte riktigt hänger ihop med "tjejer i allmänhets" statusuppdateringar. Det är väl förvisso väldigt trevligt med engagerade människor, men männen tar sig rätten att bedöma, granska och (ned-)värdera tjejers åsikter. Till saken hör väl att "tjejer i allmänhet" är på något slags mission för att få folk att förstå att "tjejer i allmänhet inte är så fräscha som du tror" och därmed uppdaterar med diverse information om fittan (uhuuu sååå provocerande!), bakfylleligg, helgligg, toalettbesök och allmän hygien. I den senaste uppdateringen skriver "hon" att hon supit bort mobilen och nycklarna och därför inte kommer in i sin lägenhet och får bland annat följande kommentarer:
Nils: tjejer i allmänhet verkar ha seriösa problem med sin självbild
Tjej: Nils i synnerhet verkar ha seriösa problem med sin bild av tjejer
Nils: nej, bara tjejjer i allmänhet
Nils: och deras klart självdestruktiva beteende.

Jag blir så trött!
Nils har ett omvärldsdestruktivt beteende och borde utrotas.


fredag 20 november 2009

La différence

Jag kliver in på högskolan för musik och teater med en känsla av att något inte stämmer. I salen springer en massa folk runt, men det är tydligt att de jobbar där, att de är kopplade till det projekt kring kön och scenarbete som ska avslutas med den bokrelease jag blivit inbjuden till. Jag inser att jag kommit dit nästan en timme för tidigt. Doh.

Jag sätter mig och beundrar folkmassan som tillslut börjar droppa in. Det är kvinnor och män knutna till teatervärlden i hela landet och dom är så djävla snygga. Där är kvinnor i 40-års åldern med trasiga jeans, kängor, skjorta och slips. Det är unga teaterstuderande i stickade tröjor och jag vill vara del av allt det där!
I want to go where all the strange one goes. I want to dance where the difference kicks my butt around.
När Tiina Rosenberg kliver in vet jag att jag inte vill vara någon annanstans. Hon har silverfärgade kängor och svart sammetskavaj och är bara den hetaste professorn någonsin. På väggarna sitter illustrationerna till boken i original. De är underbara och jag önskar jag var lika begåvad (går att beskåda här). Jag kommer ihåg att jag ville bli serietecknare när jag var liten. Det blev inte riktigt så.

Där finns en tjej i salen. Hon är lång. Har trasiga, slimmade blåjeans och vit skjorta. Hennes hår är mörkt och luggen ligger rakt mot pannan. Hon är så djävla vacker, så djävla cool. När hon kommer och sätter sig bredvid mig tror jag inte det är sant att jag har sån tur. Jag blir torr i munnen. Alla mina sinnen slår om och koncentrerar sig på henne. Hennes ben slutar i grova, tio-håliga kängor och hennes hår är lite, lite fett. Jag vill ta på dom benen. Omärkligt har jag börjat andas genom munnen. Börjar nästan fnissa för mig själv. Alltid den lesbiska wanna-been.

Dagen flyter på med paneldiskussioner, intervjuer med deltagare och teater, så klart. Det är fantastiskt. Här sitter människor och uttrycker vad jag upplever mig inte längre på samma sätt kunna märka av. Jag har inte anat hur mycket jag saknar ett offentligt, politisk samtal. När en tjej kommer upp på scenen och bara självklart tar micken, river av en låt där hon sjunger om hur hon inte längre väntar på sin tur, inte längre vill vara en av pojkarna utan tillsammans med sina tjejer skapar egna regler är jag nära att höja en näve i luften. Då tänkte jag på er.

Så kliver hon upp, tjejen med kängorna och den vita skjortan. Hon står bakom en svart låda, sätter igång musik. En annan tjej börjar prata i en mick. Brevid henne står en tjej i transvestit-sminkning, kort pälsjacka och leopard-strumpbyxor. Hennes bröst hänger fritt under jackan. ”All love is draglove” sjunger hon, medan tjejen bredvid henne spottar ut en monolog utan logik. Jag känner igen henne som skådespelaren ur pjäsen som går på stadsteatern nu, den som är skriven av hiphopbeundraren. Musiken byts och jag känner igen temat ur Donnie Darko.

Efteråt får jag se två brillianta barnteaterstycken, de är helt underbara och jag blir så djävla lättad och glad för jag har sett en del skitdålig barnteater i höst, och det här är den nya generationen, det är så djävla skönt att veta! Det är så skönt att se hur perspektiv på kön inom teatern skapar nya ramar att röra sig i, nya uppsättningar, bättre uppsättningar!

A nous la vengeance.

Henne får jag väl aldrig se igen. (Utom i mina fantasier)

Våldsutsatta kvinnor och barn betalar finanskrisen

I veckan kom det ofattbara beskedet att Rinkeby-Kistas kvinnofridsenhet ska läggas ned (1). För er som inte vet det så är denna enhet förebilden för kommunernas arbete med våldsutsatta kvinnor och barn. De lyfts fram som det goda exemplet, och har blivit inbjudna över hela landet för att sprida sin framgångsrika verksamhet. De gjorde oerhört bra ifrån sig i Länsstyrelsernas tillsyn. De är näst bäst i Europa beträffande kvinnofridsarbetet. Jag behöver inte fortsätta, jag tror ni fattar.

Stadsdelen har enligt ryktet fått ett sparbeting på 10 miljoner, varav 2 ska sparas in på stödet till våldsutsatta kvinnor och barn. Det innebär alltså att 20 % av pengarna som ska sparas in tas från kvinnofridsstödet. Det hade kanske kunnat gå för sig om det var så att kvinnofridsarbetet kostar 20 % av den totala budgeten. Vilket jag starkt betvivlar. Det gör det inte.

Det innebär alltså att våldsutsatta kvinnor och barn betalar finanskrisen med sina liv, sina kroppar och sin frihet. Här bekänns färg - kvinno- och barnfrid är någorlunda viktigt - i högkonjunktur och projektmedlens tidevarv, men inte när pengarna tryter.

Not: Kvinnofridsenheten tas bort. 2-3 handläggare kommer att finnas på barn- och ungdomsenheten och ha hand om våldsutsatta kvinnor och barn. Verksamheten utarmas.

torsdag 19 november 2009

Årets bästa

Jag snor den här helt fräckt Kristina! Alla förtjänar! Spread the love!

Ce n'est pas grave

Ibland när jag går på promenad börjar jag prata franska med mig själv bara för att få ha språket i munnen.

Så om ni träffar nån galning i parken som talar knagglig franska med sig själv så är det bara jag som saknar.

Lyssnerskan

På spårvagnen, tre gubbar kommer in och sätter sig bakom mig. Jag behöver inte vända mig om för att veta hur de ser ut, en svag stank av otvättad kropp, urin och sprit ger mig alla ledtrådar jag behöver. Gubbarna börjar prata om sina skolgångar. "Ja va så djävla nervös när vi skulle ha prov, och alla satt och viskade mellan varann utom med mig, då klarade jag det inte längre, jag bara gick därifrån" säger den ena. Samtidigt börjar den andra prata om hur han hade haft en så snäll lärare som förklarade för honom till han förstod, på det där högljudda sättet som avslöjar att man druckit. Den tredje gubben, som stod lutad över dem i mittgången, sluddradre något obegripligt. Det lät ungefär som "huuuummm, mmmrhhh, höööööhh, hemmrhhh!"

Allas röster blandades i mun varandra. Dom hade så mycket att säga, så mycket som dom var arga på och som hade blivit fel. Men ingen lyssnade på den andre.

Och jag tänker att det är lite som här, när vi bloggar. Alla har en berättelse och alla känner att de borde få bli lyssnade på.

Jag tycker om det sättet jag kan göra det, berätta själv genom att skriva och lyssna genom att läsa.

(Detta inlägg är möjligen resultatet av en alvedonöverdos)

onsdag 18 november 2009

sega snubbar

När jag gymmade idag på jobbet råkade jag höra delar av en konversation mellan två snubbar. "Jag är emot kvotering, såvida det inte gynnar mig" sa en av dem. När vita heterossnubbar, säger så, betyder det i princip: "Jag är för förtryck och orättvisor, så länge det gynnar mig". (Övertydlig förklaring: det är de som vanligtvis gynnas om kvotering ej sker). Såna snubbars ovilja att lämna ifrån sig makten gör ju att det är segare än sirap att försöka förändra nåt.

Jag blev piss, lämnade vikterna, och gick.

Offerfittan

Jag är sjuk igen. Skräckslaget upplever jag min hjärna långsamt ätas upp av ett kletigt bakteriemoln.

Vill döda hela världen. Precis nu när allt började ordna sig! När jag ska till det underbara kulturhuset och prata jobb! När jag ska på seminarie om hur man gestaltar kön på scenen!

Det är så djävla synd om mig.

såå kär

Pirrar i magen, ler hela tiden, kan inte sova. Helt förälskad. Tänker, analyserar, drömmer, fantiserar och planerar hela tiden. Känns så förbjudet på något sätt. Får en materil sak ge mig såna känslor?! Det gör den ju, helt klart och jag njuter av förälskelsens sötma och den energi det ger. Känns som jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att den skall bli min.

Känns ändå lite mer pirrigt när jag gett utlopp för detta här.

PUSS

måndag 16 november 2009

Feltermer aka residualer

Åh, residualerna visar struktur och jag är fast. HJÄLP! Eller så bloggar jag lite istället.
Lite olika funderingar:

Jag funderar väldugt mycket på vampyrer som fenomen just nu. Dels identitetspolitiskt: grupper kontra majoriteten. Kan vi inte tala om utestängda mänskliga grupper längre? Måste vi ta till omänsklighet för att förklara att samhället är stratifierat, iaf i dagens kulturuttryck? (Tänker främst på True Blood).

Och jag fundererar framför allt på kärleksrelationerna i de här vampyrhistorierna. Jag har sett Twilight-filmen och True Blood säsong 1. I båda fallen är det en "vanlig" tjej som blir kär i och inleder en relation med en mer eller mindre het vampyrkille. Han är å ena sidan otroligt beskyddande, omhändertagande och empatifylld men å andra sidan rå, okontrollerbar och driftstyrd. Fastetsat i mitt minne är scenen mellan Sookie och Bill där han liksom kommer upp från graven och de har hel-brutalt sex. Jag tycker att det är lite läskigt, växlingen mellan dessa två "personligheter".

Sen funderar jag också på fussen kring kvinnlighet som bland annat representeras i filmen "500 days of summer". Tanja har skrivit om ideal och dessutom gjort oss tjänsten att länka till the drama om man vill sätta sig in i diskussionen. Vilket jag inte har gjort, kanske jag ska säga. Förutom att läsa Neonbibeln. Vad jag funderar på är lite meta-diskussionsaktigt. Vi är så himla noga med och duktiga på att dissikera rollen som "frigjord konstnärskvinna". Hur  hon är, vilka kläder hon använder, vilken musik hon lyssnar på, vilken konst hon gillar, vilken universitetsutbildning hon har, vilken litteratur hon läser och så vidare. Och jag kanske känner att jag blir personligen antastad eftersom jag ÄR/VILL VARA en sån där pretto-kultur-nörds fitta med många poäng i genusvetenskap, många ciggarettpaket i lungorna, många indiepopmp3:or och njuter av rödvin och litteratur. Inte för att jag tror att det gör världen bättre, men jag mår bättre i det.Och ja, eller nej menar jag - jag är ingen förebild för en ny sorts "fri" kvinna. Jag är precis lika ofri som slitzbruden (ok, dålig liknelse).  MEN är det inte däri som frigörelsen faktiskt ligger -medvetenheten men ändå valet? Förstår ni hur jag menar? Jag är inte säker på att jag själv gör det. Men tror att det handlar om att jag vill försvara min position och dessutom hävda att trygghet i dem existerade maktstrukturerna är det bästa som kan hända, fram till de har ändrats/utraderats.

Kvinnoförakt är något som jag upptäckt att jag har burit med mig ett tag. Jag försöker sluta. Och jag tror på riktigt att när kvinnor slutar analysera hur fel kvinnor är/gör så har vi kommit långt *nu tar vi varandra i händerna och sjunger vi shall åverkom och bildar en sån där övergripande enighet i att all kvinnlighet är god*

Dagens garv

"ville bli paleontolog när jag var liten. min favoritmänniskoapa är homo.erectus."

Kan inget annat än hålla med.

(Nu måste jag sluta. Alla de här inläggen är inget annat än frukten av att jag har sjukt mycket viktigt att göra på jobbet varför jag blir blogginkontinent. Inte bra. FY Miss Lee!)

Kulturen som medicin

Javisst, så pratar man om kultur nu. Lena Adelpropp Liljerot är förtjust i tanken. I en notis i GP menar man att sambanden mellan frekvent kulturell aktivitet och ett långt, friskt liv hör samman, varför kultur bör finnas på recept. Kulturarbetare och konstnärer knorrar och menar att kulturen ska inte smeka medleklassnormer utan istället utmana dem. Kulturens medicin ska vara beskt, helt enkelt.

Jag menar inte att förakta den ambition som kan finnas i att med hjälp av kulturella instanser förhöja livskvalitén hos sjuka människor, inte alls.

Men jag undrar om det sjävlklara sambandet mellan kulturell aktivitet och ett långt liv inte är ett sociologiskt felslut?

Är det inte snarare så att välstånd och långt liv har ett självklart samband och att välstånd också sammanfaller med kulturell aktivitet? (dvs, har du pengar och bor i stan kommer du med större sannolikhet vara kulturkonsument, i jämförelse med om situationen hade varit omvänd) Och: är det inte det ekonomiska och kulturella kapitalet (eller frånvaron av den) som är den främsta orsaken till (o)hälsa? Jag misstänker helt enkelt, att det är där man bör lägga uppmärksamheten när det gäller ohälsa; i ojämlikheten. Kulturell frekvens kan i detta fall enligt mig fungera som sidospår att dölja denna aspekt.

Dessutom förtörnas jag av debattens underliggande förståelse av kulturuttyck som ett behov vilket ska uppfyllas hos människor (med krämpor, depressioner och dylikt, i detta fall). Jag menar att det inte handlar så mycket om ett behov som ska göra grupper av människor bättre, denna nyliberala djävla skittanke.

Kulturen och dess uttryck är förbanne mig en rättighet för alla.

söndag 15 november 2009

Att älska spelets regler

I fredags träffades jag och mina två vänner på M-plan. Jag gled något försenad in på den pub mina vänner valt ut för att stärka oss med en öl innan äntring på konstnärshögskolefest. I samma stund som vi sammanstrålade sänktes medelåldern i lokalen med ungefär, 30 år. Men, ölen var billig och god och det är ju allt man behöver egentligen. Vi sitter fördjupade i en diskussion kring de flytande gränserna mellan våld och sex (vi hade dock inte läst det här inlägget, på samma tema) när jag känner hur någon drar i min arm.

- Du! Är ni såna där, KONSTNÄRSBRUDAR?? va?

Det är en man i ungefär 50-årsåldern som frågat. Vi stirrar förvånat på varandra, oförberedda på avbrottet. Nekar med ansträngda leenden, Neeej det är vi inte.

Vi återgår till vår diskussion, lätt okoncentrerade. Jag hör hur mannen diskuterar med sin kompis bakom oss att han minsann trodde vi var konstnärsbrudar.

När vi äntligen kommit ur vår förvirring inför avbrottet och återigen dykt ned i frågan om sexualiteten och våldet så känner jag återigen en hand på min arm.

- A men va GÖR ni då?? Va? Vad jobbar DU med? nästan vrålar han till min kompis. Nu börjar vi bli irriterade. Dumdjäveln tänker uppenbarligen inte ge upp. Jag vänder mig avmätt mot honom.

-Ursäkta mig. Men jag försöker faktisk lyssna på vad min kompis säger. (Jag hoppades att mitt tonläge inte lämnade utrymme för några som helst missförstånd. Kan du dra, ditt ouppfostrade, otrevliga, burdusa, avbrotts-sepe?)

-Men OJ va hon va OTREVLIG!!! skriker hans kompis från bardisken.

Och det var väl där situationen blev just det, otrevlig. Något blir tydligt; det djävla spelet. Kanske hade de stått där ett tag och pratat om oss. Stärkt sig med några öl. Nu ska vi gå fram till de söta tjejerna, höhö. (För det är vi faktiskt. Relativt snygga alltså. Audrey Tatou skulle kanske inte hoppa utför ett stup i ren avund, men).

Och för att jag fråntogs min rätt att säga ifrån. Vem var det som hade varit otrevlig egentligen? Vem var det som hade, utan respekt för vår samvaro, för vår diskussion, tagit sig rätten att klampa in i vårt utrymme? Utan respekt för vår rätt att välja vem ska ska få finnas där, och på vilket sätt.

Varför tror dessa karlar att det vi håller på med eller pratar om, vår samvaro, är så oviktig att den kan brytas av deras (högst ointressanta!) närvaro och påträngande frågor? Och varför har vi då inte rätt att säga ifrån?

AAAARRRRRGGGHH! (här tog orden slut och reptilhjärnan tog över i uttrycket för min frustration)

Senare bad männskan om ursäkt och hoppades vi inte tog illa upp, kände vi att han var en jobbig gubbe? för vi skulle ju förstå att han var konstnär själv och brukade måla, det var därför han undrade.

Vilket inte förklarade eller rättfärdigade nånting. Hans tirad gjorde spelet så tydligt igen; kanske skulle vi tycka det var lite häftigt att han var konstnär att den avsevärda ålderskillnaden inte skulle spela roll och möjligtvis ge honom lite beundran? Men jag visste ju, att min kommentar "det spelar ingen roll vad du är, vi skulle vara avvisande mot alla män som närmade oss" inte skulle falla i god jord. Kanske skulle vi bli anklagade för att vara manshatare och därmed förlora flera minuter av tid på att bråka med dom. Så jag höll mun.

Man blir bitterfitta för mindre.

torsdag 12 november 2009

Försäkringskassans ideér om sjukdom

jag kan inte jobba. har ingen energi. hänger samman med massa personliga saker. går inte att sköta mitt jobb. behöver ju ringa i telefonen, men det ger ångest. behöver prata med folk om förändringsarbete, men kan inte titta dem i ögnonen. måste maila men kan inte formulera mig. behöver läsa min mig på smarta saker, men kan inte hålla en tanke i huvudet länge nog för att den skall bli till något förståligt. skall ta fram strategier och metoder men kan inte koncentrera mig. allt blir bara ett murr. när jag kommer hem hamnar jag ofta på golvet tills jag haspar upp mig i sängen, sover 10 timmar. vaknar dödstrött för ytterligare en dag.... runt runt runt.

Så ringde jag till läkaren. vilken människan. han lyssnade och tog mig på mer allvar än jag klarade av att göra själv. REsonerade om vad jag behövde och vad som krävs för att ändra sig situation. Han sjukskrev mig, bokade in återbesök och försäkrade sig om att jag skulle ta hand om mig. Kändes bra. Fördjävligt att JAG (lever ofta i en illusion att saker inte gäller mig, men alla andra) skulle behöva sjukskriva mig för psykosomatiska saker, känns dessutom så jävla klisché (jag kan ju inte stava heller). Kändes alltså skit, men ändå som att jag gjorde vad jag kunde. och därför på något sätt bra.

Efter nästan 6 veckor har livet återvänt. Helt fantastiskt. Kan jobba klart mer, en hel vecka. ingen ångest. saker är roligt igen osv. Så bajs. Försäkringsjävlakassan skickar brev, två stycken till och med, om de hade så dåligt med pengar borde de ju kunnat spara på ena portot iaf. De skrivier att jag inte är sjuk, att jag skall återgå till jobb och att inget av det jag beskrivit (vilket är samma sak som jag beskrivit ovan) visar på att jag inte kan jobba.

VAd är då sjukdom? Vad behövs? finns ju massor historier om detta. inget går som sjukdom längre. VAd är bättre? sitta hela dagar 40 timmars veckor och ha ångest på jobbet, för att komma hem och tro att man skall dö. Eller få jobba lite mindre i 6 veckor och sen må bra och kunna jobba heltid.

Jag känner mig så kränkt. Vem fan är det som jobbar på fucking jälva kassan. och vem kom på dessa jävla ideer?

Orkar inte göra en lång politisk analys av det hela. har börjat faschineras allt mer åt det korthuggna, så; ner med borgarna i papperskorgarna!

Musikern och jag

Jag tänkte gifta mig med Joel Alme. Eller ok, Daniel Gilbert funkar också.

Och jag, ensamma poptjejen ba: Åh, precis en sån kille jag vill ha. Jag kan sitta i timmar och lyssna på ditt plinkande på din gitarr med en flaska rött framför oss vid ett shabby chict köksbord i din etta i gbg/sthlm och sedan kan vi ha patriarkalt sex och du får komma över mina toppiga abylbleka bröst och gärna göra så att jag utbrister "mon dieu" och sedan kokar du rött orientaliskt kanel te och vi sitter i fönstret och tar en cigarett.

Jag tror jag skulle bli lycklig.

Hämningslöst snott härifrån:
"Och alla ensamma popkillar ba: "Åh en sån tjej vill jag ha. Vi kan lyssna på Morrissey under hennes hemmasydda lakan och sedan kan vi ha lagom experimentellt sex där jag får komma över hennes toppiga albylbleka bröst så att hon stönar på franska och sedan kan hon koka vaniljte och berätta om sin akvarellkurs"."
Hej, bloggen och mina underbara brudar!



Och ett blygsamt hej till alla de som börjat läsa denna blogg. Allt tack vare det intensiva och kontinuerliga arbete utfört av mi sli och kerstin.



Jag ämnar entra scenen igen. Saknar era glitterfittiga tankar och kommentarer. Behöver diskutera med er. Finns så mycket där ute som behöver reflekteras kring. Oooh yeh.



Kanske är det just denna konspiration kallad 40 timmars arbetsvecka som gör att jag haft omöjligt att ta mig ork att skriva här. Efter att ha tagit nästan ett år ledigt från mycket av livet, när det kommer till att ha kontakt med vänner och skriva hoppas jag nu att jag skall vara tillbaka. Har nog behövt en hel del tid att landa i åsikter och tankar och göra upp med min ojämställda situation på det privata planet. Nu hoppas jag att pennan är vässad och att vi kan ta över världen i all ödmjukaste stil, kanske som en järnhand i en slikeshandske (jag tänker mig en rosa alldeles blank handske) ett uttryck jag lär mig av en riktigt macho man.



puss puss ni fina brudar,

tisdag 10 november 2009

Vem är rädd för Emotionellt Ansvar?

Jag avslutade just ett samtal med en vän som nyligen brutit sitt sex år gamla förhållande med sin kille. Omständigheterna kring det hela ledde till en diskussion kring något vi kände var så allmänt förekommande att jag var tvungen att vässa tangentbordet:

Varför är det så många tjejer där ute som tvingas ta ansvaret att avsluta en relation som han som inte vill fortsätta?

Det hade inte varit bra mellan min vän och hennes (numera) förra kille på ganska länge. Hon kände att nånting inte var som förut. Han kunde sitta klistrad vid sin dator när hon försökte prata med honom. Hon kände sig ignorerad och vad jag tolkade det som, oälskad. Till slut konfronterade hon honom och fick honom att erkänna att han inte kände samma sak längre. Hjärtekrossad fick hon bekräftat vad hon misstänkt länge och lämnade honom.

Märk: Lämnade HONOM. Inte tvärtom.

När mitt ex försvann ut i Europa två månader tänkte jag, eftersom att jag numera är gammal i gamet, att det inte kommer hålla. Loin de vu, loin du coeur som man säger. Vi hade ändå ganska fin kontakt under tiden han var borta och jag började tänka att, tja kanske. Så kom han tillbaka och ingenting var som innan. Två vidriga veckor gick jag omkring och kände mig förvirrad, obekräftad och ledsen tills jag konfronterade honom: det är slut. För du känner inte längre för mig som du gjorde.

Han protesterar inte precis vilt. Så det tog slut. Och det ansvar han borde tagit fick jag ta.

FY FAN.

Jag hade en annan kille i gamla staden som gjorde så här mot mig, i två månader befann jag mig utomlands, trodde att vi hade en svacka pga det när han i verkligheten hade slutat vara kär i mig och dessutom börjat få känslor för en annan. När jag kom hem och konfronterade honom om hans icke-existerande känslor menade han att han kanske kunde känna för mig igen, vi kunde väl hänga en vecka och sova med varandra så kanske det kom tillbaka?

Jag drömde mardrömmar om att jag dödade honom flera månader efteråt. Det tog lång tid att komma över förnedringen att erbjudas att hänga efter honom i en vecka som en äggsjuk höna, med den ängsliga förhoppningen att kanske, kanske lyckas vara tillräcklig för att han skulle bli kär i mig igen.

Jag förbannar alla män som inte tar det emotionella ansvar som rimligen är deras. Ingen konflikträdsla i världen rättfärdigar den misshandel av själen det innebär att gå omkring med förvirringen och misstanken.