Hela dagen fantiserade jag om att bygga en snögubbe. För att sedan jämna den till marken med en hård spark. Det skulle inte på något sätt vara svårt att göra det, den står ju där på sin lösa grund och bara stirrar på mig.
Jag hade tänkt att visa er en före-och-efter bild. Men sen när den väl stod där kunde jag bara inte. Vad vill du mig, frågade jag den. Och jag tänkte: om det är så enkelt att rasera något jag har byggt upp har jag gått med på att leva i ett samhälle vars premisser jag inte skriver under på. Jag vill inte att det ska vara enkelt att montera ned något som är skapat av människan. Jag vill erkänna mitt beroende till dem som bygger upp mig. Jag behöver dig. Och dig. Och dig. Och dem behöver mig. Tron på människan som oberoende individ är en av vår tids största liberala lögn. Så, ja, jag ljög om, slog ifrån mig, ignorerade, undertryckte och förskönade mitt beroende, det bästa och lättaste försvaret i denna hårda och kommersialiserade värld där relationer antar konsumtionens mönster.
Jag vägrar gå med på att beroende = svaghet. Jag vill släppa in dig. Och dig. Och dig. Nu sörjer jag det oinsläppta och de höga murarna. Den starka objektiviteten nås genom erkännande av våra egna premisser som Harding skulle ha sagt. Jag erkänner mig härmed beroende.
Här står min snögubbe och är beroende och sjunger:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar