tisdag 8 december 2009

Oskuldens tid

I tidningarna har man kunnat läsa oroliga utsagor om barn som utsätter andra för sexuella trakasserier. Unga pojkar på 12 år sitter häktade för våldtäktförsök.

Jag vet inte om folk förfasar sig och frågar var samhället är på väg. Om de ställer kultur, filmer, grupptryck eller fan och hans moster på de anklagades bänk i dessa olyckliga fall. Allt jag vet är att jag var den sista att förvånas eller uppröras. Som barn upplevde jag min vardag så full av sexuella trakasserier, hot och våld att det blev närmast en normalitet. Vardagen var våldsam och våldet var vardagligt.

På mitt dagis skumpades det mycket på varandra. Alltid var det den äldre Patrik som drog igång lekarna. Jag var ofta med och tyckte det var roligt i början, men redan som femåring blev jag luttrad i sättet allt kunde vändas emot mig. Hur jag aldrig fick vara i kontroll av vad som skulle hända och vem som skulle göra vad. Man skulle göra som man blev tillsagd, annars fick man inte vara med. Jag kommer ihåg hur en liten kille vid namn Ola i dagisgruppen brevid förföljde en flicka vid namn Victoria på lekplatsen, vrålandes att han ville se hennes fitta. Hur dagisfröknarna bara log urskuldande.

Man lärde sig tidigt att akta sig djävligt noga för de här killarna.

Min äldre granne ville ofta leka med mig. Ibland var jag med, och när jag fick vara med och bestämma kunde det vara roligt. Jag äcklades dock av hans porrtidningar, och när han allt för ofta jagat mig och tryckt ned mitt ansikte mot hans lilla erigerade penis blev det inte roligt längre. Jag blev vettskrämd.

Alla dessa pojkar som jagat en med den där lilla grejen! Deras oseende blickar, händer som slet en i kläderna, det där lilla skrattet. Jag kommer ihåg när Stor-Erik på skolan i lågstadiet erbjöd mig en "skolbänk full med glaskulor", dåtidens hårdaste valuta, ifall han fick knulla mig. Min reaktion blev förvåning. Trodde han att jag var dum i hela huvet? I början försökte jag ofta att slåss. Ilsket ville jag uttrycka all min vrede över det orättvisa i hela situationen genom att ta till knytnävarna. Det funkade inte. De här pojkarna var oftast äldre och starkare än mig. Jag lärde mig snart att fly än illa fäkta.

Jag kommer tydligt ihåg triumfen när jag till slut växt mig så stor att jag hade den reella makten att slå tillbaka. Kanske hade jag hunnit komma upp i åtta-nioårsåldern. Jag var på väg hem från skolan då jag ser en annan av mina äldre grannar, Tjock-Stefan, stå vid hyreshuset med ett gäng killkompisar. Han börjar göra ansatsen att gå emot mig, kanske av gammal vana. "Rör du mig så slår jag ihjäl dig, ditt feta djävla äckel" väste jag, och hatet jag kände var urgammalt och skärande. Jag ville döda honom. I det ögonblicket symboliserade han alla dessa pojkar jag lärt mig att vara rädd för. Han stannade genast i rörelsen. Kanske gick mitt hat att ta på. Han har aldrig kommit i närheten av mig efter det.

Ett annat minne: Marseille, förra året. På bussen till Notre Dame de la Garde, tre små killar, inte äldre än 12 år. De talar till mig, visslar och slickar sig om munnen. Mitt enda vapen att titta ut genom rutan. En ung, vacker tjej kliver på tillsammans med sin kille. De tre småkillarna hoppar på henne, säger åt hennes kille att de ska döda honom om han inte håller sig undan. Känslan av total terror. Den förbannade maktlösheten. Men. Min syster är med. Hon stannar dem genom att lägga ut benet, slickar sig om munnen och ger dem slängkyssar. För ögonblicket blir de avväpnade. De ser henne inte i ögonen. Jag beundrar henne gränslöst.

Såvitt jag vet finns det ingen forskning om sexuella trakasserier mellan barn överhuvudtaget. Ändå betvivlar starkt jag att mina upplevelser skulle vara isolerade.

Kanske är det som Marla Singer säger i Fight Club. "I haven't been fucked like that since kindergarden".

4 kommentarer:

Kerstin sa...

Mi Sli, du är så jäkla bra. Jag älskar dina inlägg. Jag önskar du, jag, eller vilken dagistjej som helst aldrig behövt varit utsatta för detta, men det är en realitet och skrämmande att förstå att våra positioner befästs så tidigt.

Mi Sli sa...

Tack vännen. Jag hoppas texten visade att det funnits utrymme för mothandlingar, och att det var aldrig sexet i sig (för barn har sex) som var fel utan sättet det användes som maktmedel mot någon som var yngre, mindre och svagare.

Ungefär som nu.

Jag är fortfarande vän med Ola, den lille dagiskillen med den aggressiva sexualiteten. Idag är han världens snällaste. Vi har tom pratat om episoden och han berättade att hans mamma hade haft ett långt snack med honom om killar och tjejer, kroppar och sex. Han menade att det verkligen fick honom att tänka till. Det var en vansinnigt intressant diskussion.

SHM sa...

Jag gillar det här. Sexualiteten kommer nog när vi föds. Likaså våldet. Någonstans är det okej att vara ett litet barn i en stor kropp, men vad händer när man pratar om det som stora barn i små kroppar?

Makt och generalisering av kvinnor är abrupt. Vem säger att vi inte lär oss det här innan vi ens lärt oss vilka vi är?

(Dessutom säger hon "I haven't been fucked like that since grade school", men det är väl bara trivia och inte så viktigt när vi ändå är barn i lågstadiet också. starkare och kanske värre.)

Anna Tholl sa...

Aj då, felreferering av källa! tack för korrigeringen.