Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb i sitt gulställ (nuförtiden är de illgula, arbetarkläderna) och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och talade om svartjobb, backar med cider och motorcykelköp och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och berättade att han blivit vräkt för länge sedan och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och såg fram emot att åka finlandsfärja med gubbarna under mellandagarna och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och hade varit uppe sedan kl 3 inatt och åt lunch klockan 9 och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och gav mig mycket pengar i julklapp och sa att jag skulle göra något roligt för dem för han arbetat så mycket svart den här månaden så han hade råd och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Min pappa kom och hälsade på mig på mitt akademiska jobb och undrade om det var svårt att skriva och läsa på engelska och jag ville inte presentera honom för mina kollegor.
Det är tråkigt att jag inte tillåter honom vara en del av mitt nuvarande liv i den utbredning jag hade önskat. Han är ändå min pappa. Han som äter knäckebrödsmackor med smör, rå falukorv och ketchup på. Han som har ett bullrande skratt och kan småspråka med precis vem som helst. Han som luktar gammal cigarett. Han som har en stor mage. Han som älskar mig vad jag än gör. Han som är så stolt över mig att han spricker. Han som måste dricka lite whiskey för annars gör ryggen/axeln/ljumsken ont när han ska sova.
Nästa gång pappa, jag lovar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Fantastiskt skrivet.
Musiksättning på temat: http://www.youtube.com/watch?v=gp0WoPd-qH0
Oj vad vackert. Klass-rese-blues.
Jag gråter en aning med dig. I igenkänning.
Det var det finaste jag läst på länge. Så mycket kärlek, och jag får så ont i hjärtat.
Men åh vad ni är fina! Tack! *väldigt stolt och glad*
Jag har så mycket klassberättelser i mig, att de kunde fylla en bok (ibland). Det här skrevs med blanka ögon direkt efter jag vinkat av min fina pappa.
Det här är så bra skrivet och hemskt och hjärtskärande.
Vackert!
Tänk så olika vi är. Jag skulle varit stoltare än en tupp om min pappa skulle komma till mitt jobb i sina "grovjobberkläder". Jag skulle inte kunna hålla mig utan tjuta rakt ut och skutta hoppsasteg hela vägen till entren.
Men å andra sidan skulle jag ha reagerat på samma sätt som dig inför någon annan arbetsgrupp(samhällsklass?). Är helt övertygad. Man är olika helt enkelt. Det är det som är så häftigt med att läsa bloggar. Det vidgar vyerna och jag är så tacksam! Tack!
Ps, hittade hit via Alexandras blogg.
Stor igenkänning.
Och en stor kram till dig.
Tanja, Viktoria och Sandra:
Tack.
Aj!
Men fint var det, mycket fint.
Uff... blött i ögat... Var hos mina föräldrar i tisdags och det tog kanske en halv sekund innan klumpen i halsen infann sig när jag insåg att det skulle bli en kväll fylld av skam, provokationer och sorg.
Oj oj oj, ska man gråta eller skratta igenkännande. De akademiska anemiska är inte värda ett neongulställ. För att tämja min egen bakgrund har jag en gul arbetarjacka så min ambivalens syns. Tack för att du skrev den på pricken rätt. En riktig julrysare!
Skicka en kommentar