söndag 6 december 2009

Guilty Pleasure eller tonårskärlekar: 90-talsfilm


I veckan kom jag att tänka på en av mina favorit 90-tals filmer of all time, nämligen Threesome (1994). Titeln kan av övertydliga tolkas som en gladporrfilm, men även om det figurerar en del nakna scener handlar den snarare om de eviga ämnena vänskap, ung kärlek och identitetssökande.

Det är nånting med de här filmerna man gillade som tonåring även om man visste att de skulle passera obemärkta i de finkulturella sammanhangen. På samma sätt som Breakfast club fick mig att längta efter tonåren fostrade Trekant mig att tro att de tidiga tjugoåren på universitetet skulle bli en orgie i intellektuella samtal kring klassisk litteratur, nya vänskapskonstellationer, festande, teaterbesökande, liggande och underbara dagstripper i hyrda cabrioleter. Det blev kanske inte riktigt så.

Grov beskrivning av filmen: Stuart, intellektuell och känslig kille med osäker sexuell preferens börjar på college och får tilldelat studentlägenhet med Eddy; en kille med intellektuella ambitioner på Slitz-nivå och med en fäbless för att aldrig städa och att sätta på blondiner. Det hela skulle kunna bädda för katastrof, men de två blir mirakulöst nog vänner och börjar forma varandra så där som vänner gör. Så kommer Alex in i bilden. Genom ett byråkratiskt misstag misstas hon för att vara man och får därför dela lägenheten med de två killarna. Invecklingarna tar sin början. Alex är en ambitiös, smart tjej som snart faller för Stuart. Eddy kärar ned sig i Alex och Stuart tjuvkikar ibland Eddys bakdel. Bäddat för intrig. De tre kommer överens om att inte ligga med varandra utan bli vänner. Och det blir de också, de bästa.

Filmen bjuder på några av de roligaste och varmaste replikskiftena jag dittills sett. Exempelvis:

Stuart kommer upp för trapporna med en pizzakartong i handen. Han upptäcker Alex i trappan.
Stuart: Hi Alex, you want some pizza?
Hon tittar på honom med trumpen min.
Alex: No. (paus.) I’m fat.
Stuart: Alex, you are not fat, you’re skinny.
Hon tittar trumpet på pizzakartongen.
I nästa scen sitter de båda i hennes säng med en tom pizzakartong. Alex slänger den i golvet med en arg gest.
Alex: I’m so fat!
Stuart: You know what? I’ve been thinking about it. I think you are fat.
Båda fnissar.
Hon blir plötsligt allvarlig.
Alex: Don’t toy with my emotions.
Hysteriskt fnitter från båda.

Eller då Eddy tar hem en dejt, en väldigt söt flicka med vad som verkar vara intellektuell och fysisk anorexi. Vid middagsbordet berättar hon en historia helt utan poäng. Stämningen blir tryckt. Hon märker av den och går på toaletten. När hon gått plockar Stuart upp sin gaffel och placerar den mot sin panna.
Stuart: Could somebody please kick this in to my forehead?

Självklart hamnar dem alla i säng med varandra tillslut. Men till skillnad från de flesta filmer blir aldrig sexet sliskigt eller totalt omotiverat. Regissören Andrew Fleming menar att han baserat filmen på egna liknande erfarenheter från college. Tyvärr klipptes bilderna på Stuarts och Eddys kärleksscener bort (vilket uppenbarligen hade varit väldigt oskyldiga, en kyss och en ”efterscen” där de log mot varandra), något som inte helt otippat är symptomatiskt på sexualkonservatismen i USA. Uppenbarligen har Stephen Baldwin, som spelar Eddy, ofta fått avsäga sig rollen i Threesome då han nu gjort karriär som konservativ politiker i republikanerna.

Ett sista exempel på vad jag såg som den underbara humorn i filmen:

Efter vännernas herdestund misstänker Alex att hon är gravid. De samlas vid ett graviditetstest och läser instruktionsfoldern:
Eddy: If the stick remains white, the test is negative. If the stick turns blue, the test is positive. If the stick turns pink, you have been impregnated by a homosexual.

Det var länge sen jag såg filmen nu. Möjligen skulle jag känna annorlunda för den ifall jag såg den för första gången idag, jag vet inte. Men när jag var 13 var det magiskt. Jag vill fortfarande, nån gång, ha en heldag med mina bästa vänner i en hyrd cabriolet under livliga diskussioner om vem man är i Catcher in the rye.

5 kommentarer:

Kerstin sa...

Åh, jag såg den också under min tonår. Minns den dock inte så exakt som du gör, men jag får en massa fina flashbacks. Minns blossande kinder och täcket uppdraget framför ögonen ibland.

Anders sa...

Fina minnen, och sjukt kul graviditetstestsdialog. Jag har aldrig sett Threesome men jag har hört mycket tonårsgott om den. Tråkigt dock att Baldwin/Eddy blev ärkerepublikan. Adjö ideal, liksom.

Mitt eget guilty pleasure från 90-talet är boybands i allmänhet och Backstreet Boys i synnerhet. Men de låtarna är ju faktiskt lika bra nu som då.. *still guilty*

Mi Sli sa...

HA HA! vill du höra nåt sjukt? Jag fattade aldrig grejen med pojkband, så jag fejkade att jag var ett fan! Jag bara: "aa, Joey i NKOTB är så jäla snygg!" mina kompisar bara: "han heter Jordan".

Följde dålig stämning.

Sen kom Suede och svepte mig med på britpopvågen. Tack Brett Anderson!

Anders sa...

HA HA! Vad kallar man det? Guilty hatred? Är sjukt impad av din anti-strukturella musiksmak som tonåring.

Har ytterligare en omständighet att förtälja: Inte nog med att jag gillade Backstreet Boys, jag avskydde metal också, särskilt Metallica. Att jag överlevde 90-talet är fortfarnade ett mysterium

Mi Sli sa...

Ha ha, å neeej. Men min musiksmak, måste jag erkänna, var inte speciellt anti-strukturell innan. Jag var typ största Eric Gadd-fanet. Köpte biljett till rocktåget när jag va elva och sjöng lyckligt med i "Do you belive in meeeeee".

Och när Lisa Ekdahl-skivan kom! Jag höll på att bli fast i visträsket liten och oskyldig som jag var.