tisdag 15 december 2009

Växeltelefonisten invandraren

Jag är dum i huvudet.
Jo på riktigt.
Jag har en klassrumssituation som för evigt kommer att förfölja mig. Den gör att jag inte öppnar munnen innan jag tänker 7 varv till och medan jag gör det hinner diskussionen övergå till annat.

Tänk er ett klassrum i en småsvensk stad på landsbygden, jag var ungefär 14 år och gick i en "nästan helsvensk" skola. Med "nästan helsvensk" menas att de enda (2!) invandrade som fanns var  välintegrerade och sågs därför inte som just invandrade. Innan jag började högstadiet på denna skola gick jag i en skola i staden bredvid, i ett område som ibland omtalas i media i samband med skottlossningar, bilbränder och upplopp. Jag gick i 9:an och hade SO med vår gråhåriga lärare som skulle lära oss allt som samhället. Hur det funkar, hur det inte funkar. Och så lite geografi på det. Hon var en väldigt sträng och nu när jag ser tillbaka på det, också en väldigt duktig pedagog.

Vi diskuterade invandrarfrågan i allmänhet och språkkunskaper hos de invandrade i synnerhet under en lektion. Jag minns att diskussionen var ganska hätsk. Vi hade både nynazister (ny demokratianhängare som lyssnade på Ultima Thule och hade rakat hår, kängor och bomberjacka) och en av skolans två invandrade i vår klass som dessutom var übersmart i mina ögon.

Jag som gått i en skola i den större staden bredvid  fick utrymmme att säga min åsikt i klassen, eftersom jag hade "erfarenhet" av att möta dagens invandrade (helt crazy att många av mina klasskamrater i den lilla staden aldrig hade pratat med en invandrad).

Läraren fick tysta ner klassen, som sagt, diskussionen var högljudd och alla ville säga sin åsikt.

Jag gillar inte att prata inför folk. Jag gillade det inte då och jag gillar det inte nu (nu kan jag tekniker för att överbrygga rädslan), så min nervositet byggdes upp.
Nu skulle jag säga någonting om hur det faktiskt verkligen var, jag satt inne på kunskapen de eftrerfrågade. Denna tanke fick jag en kick av, men den gjorde mig också skakig. Jag hade inte förberett någonting, utan det var en spontan tanke från vår lärare att släppa in mig i diskussionen.

Och vad säger jag?

-De kan ju inte språket. De kan ingen svenska alls. Där jag gick i skolan hade vi en svenskklass där de duktiga invandrarna fick gå och så en invandrarklass där de som inte lär sig svenska får gå. Och de kommer ju inte alls lära sig svenska.

Så långt allt bra. Ganska fin analys av en 14-åring som identifierar bristen på integration och uppdelningen i "vi och dom".

Jag fortsatte:

- De kommer ju inte kunna få jobb i framtiden. Man måste kunna svenska för att få jobb. Tänk om man t.ex ska jobba som växeltelefonist i framtiden...

Här blir jag avbruten av att mina klasskamrater suckar. Men åhhhh!!!
Läraren bryter in och sammanfattar min åsikt.

"Tänk om man t.ex ska jobba som växeltelefonist i framtiden".

Den meningen får jag fortfarande röda kinder av att tänka på. Den ger mig ångest och i mina mörka stunder tror jag den avslöjar allt om min egentliga världsåskådning. Varför, varför sa jag just växeltelefonist? Är det ett yrke där det svenska språket är viktigt? Är det viktigt med korrekt svenska i yrkeslivet överhuvudtaget?

Jag är dum i huvudet som låter denna situation förfölja mig genom livet och fortfarande orsaka blossande kinder och en vilja att ta fram en skämskudde och bara försvinna under jorden. Nu skriver jag den på bloggen, så kanske den försvinner för alltid.

"Tänk om man t.ex ska jobba som växeltelefonist i framtiden".. Hejdå. Jag lämnar dig nu.

3 kommentarer:

Mi Sli sa...

Fina du! tänk alla dessa stunder i livet då man sagt något man ansåg vara så dumt att ångesten skär som ett rakblad genom själen varje gång man säger det. Var inte hård mot dig själv! Tänk att när jag vara åtta år kallade jag en människa svartskalle. Jag bad om ursäkt men dog ändå av skam varje gång jag tänkte på det i flera år efteråt Jag omförhandlade min identitet till en ond människa till jag en dag insåg att jag måste förlåta mig för vad jag sa och gå vidare, och att det jag sa inte nödvändigtvis utmejslar mitt jag. Naturligtvis har jag inte glömt. Men jag har förlåtit mig själv då jag inte kunde leva vidare annars med en syn på mig själv som var acceptabel.

Att du sagt något som du anser var mindre genomtänkt som 14-åring betyder ingenting för den smarta, fina människa du är och kommer fortsätta vara.

Mi Sli sa...

Varje gång man tänker tillbaka på det, ska det stå där i början på senaste kommentar.

Kerstin sa...

Det är lustigt hur sådana här tankar, meningar, situationer "sitter kvar" i en och tas fram i stunder när man behöver det extra lite. Och det gör mig förvånad över hur taskiga vi kan vara mot oss själva. Jag trodde jag och jag själv var vänner juh.


Att lära sig älska sig själv är den största kärleken eller vad man brukar säga. Men jag tror också att det har något med mottagaren att göra. I somras sa jag något ogenomtänkt och sårande till Bea när vi diskuterade män, bröst och tittande. Det har jag förlåtit mig själv för. Lätt som en plätt. Så varför tillåter jag min högstadieklass stå som bedömare av en mening som jag sa som de knappast minns och låter dem och deras reaktioner den definiera mitt "ogenomtänkta" jag? *get a therapist*