Idag är 40 år sedan gruvstrejken i Svappavaara. Ur radion ljudar Sara Lidmans stämma. Hon svarar myndigt på frågor kring hennes engagemang i strejken och hennes inlärda rikssvenska r skorrar i etern. Sedan, när hon får frågan om vad hon tycker om att kyrkan samlat kollekt till förmån för de strejkande arbetarna svarar hon på en västerbottniska stid som en älvström:
"Ja tyck' he va karutt av körka, ja!"*
Älskade, älskade Sara Lidman! Jag hann se henne tala några gånger innan hon dog. Jag minns en föreläsning på Stadsbiblioteket kring hennes engagemang mot Vietnamkriget. Hon berättade om kvinnor i USA som använde sig själva som mänskliga sköldar för
att hindra lastbilar med vapen skeppas iväg, då de visste att de skulle användas mot deras systrar på andra sidan jorden. Hon grät och jag älskade henne då.
Sista gången jag såg henne stod hon vid talarpodiet på torget i gamla staden. Irakkriget hade just brytit ut och demonstranter hade samlats för att visa sin avsky. Hon uppmanade alla att uttrycka sin vanmakt genom att tillsammans skrika upp mot himlen. Luften över torget fylldes av skriet från över 5000 pers. Jag minns att jag fick kårar ända upp i nacken.
Ibland när jag känner mig alltför flytande och utan grund, återvänder jag till hennes böcker och finner mig själv.
Ibland känner jag det som att allt Sara Lidman kämpade för håller på att gå förlorat.
*(fritt översatt) "Det tycker jag var strongt gjort av kyrkan!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar