Ordens betydelse

Vad vi kallar något är av betydande politisk vikt. Detta är naturligtvis den liberala tidningen som gått ut med en artikelserie kring "våldsvänstern" högst medvetna om. Syftet för liberala skribenter att gå ut med detta lagom till valåret i ett väljarunderläge torde väl vara uppenbart för alla med en förståelsehorisont över sverigedemokratnivå. Denna tes bekräftas inte minst av att en googlesökning på den omotiverade termen resulterar i en lista med myspysiga bloggar med namn likt politiskt okorrekt och annan avföring.

Jag har stört mig på detta försök till äganderätten av diskursen några dagar nu, men när jag till morgonteet får orden "brott med vänstermotiv bör få stränga straff" till frukost får jag ändå nog. Ordvalet är väl ungefär lika oproblematiskt fomulerat som att hävda att Fredrik Reinfeldts riksdagstal ofta tangerar nynazism. Eller varför inte författa en artikel betitlad "Våldshögern vinner ny mark! Utförsäkrar svårt sjuka människor och tvingar dem ut i den iskalla arbetsmarknaden".

Här är det väl på sin plats att uttrycka mitt fullständiga avståndstagande mot våld, vare sig det handlar om politisk metod eller statlig saktionering av omotiverad förnedring och påförande av svårartade urinvägsinfektioner. Som yngre var jag tillsammans med en kille som tidigare varit aktiv i AFA. Våra meningsskillnader kring våld som metod innebar naturligtvis spiken i kistan för förhållandet, men. Och det här är ett stort men. Jag kommer aldrig gå med på några som helst försök att demonisera hela denna människa och hans förflutna. I övrigt delade vi i stort värderingar och jag hävdar här, utan pardon:

Antifascister är människor som tänkt rätt men handlar oåterkalleligt fel, kortsiktigt och långsiktigt. Nazister och fascister är människor som både tänker och handlar på ett avskyvärt fel sätt.

Min huvudtes med detta inlägg handlar dock om den högst ovärdiga kampen om diskursen. Att kalla antifascisterna för "våldsvänstern" är inget annat än en ideologisk smutskastning kring en rörelse som möjligen inte ens bör förstås som ideologisk.

Problemet är naturligtvis de reella, politiska konsekvenser som kommer med ett accepterande av ett epitet som "våldsvänstern". När jag engagerade mig politiskt i en utomparlametarisk grupp förvånades jag naivt nog av de enorma fördomarna kring våld och det civila samhället, som trots upprepade försäkringar om icke-våldsprincip effektivt tystade all medverkan i det offentliga samtalet kring rimlig politik, globalt och lokalt. Man var alltid skyldig innan motsatsen ens hunnit antydas och resultatet blev att intressanta, alternativa politiska lösningar försvann som fisar i den mörkblå rymden.

Artikelserien har inte breddat min kunskap om ideologiskt motiverat våld utan snarare fått mig att återigen betrakta mitt förlorade förtroende för nyhetsjournalistiken från ett ytterligare avstånd.