Bad reminiss

Jag vet inte var bloggsvadan kommer ifrån, kanske är det all julmat som nu vomeras över det interaktiva skrivbordet. Kreativitet kommer ur tristess, kanske.

Att komma tillbaka till den gamla staden har visserligen blivit mindre ångestladdat än tidigare, förhoppningsvis på grund av att man utvecklat en identitet tillräckligt långt i från högstadiets massakrering av alla individuella uttryck. Men det kommer alltid finnas ett element av själslig klåda inför att träffa alla gamla ansikten som gjorde sig påmint i helgen.

Här går man ut på annandagen. Och eftersom att staden lider av begränsat utbud av uteställen huttrade jag och E i förti minuter i snöstormen för att komma in i den stora rosa villan. Jag hade hellre svalt rakblad än att gå på det gamla 18-årsstället, varför jag villigt offrade mina tår i kallblåsten. Där inne fanns dessutom alla vi någonsin ville träffa en kväll som denna.

Jag hade faktiskt kul. Riktigt kul. Halleluja för drinkar döpta efter gamla diktatorer i skägg. Halleluja för tre öppna våningar och en spelning med falsettsjungande sköna män. Halleluja för docenten. Han lutade sig mot mig i den bästa hångellåten och bara lät mig veta. Halleluja för dansgolv där minnena från Community levde oförstörda. We are your friends. You'll never be alone again.

Så berättar docenten att en av hans gamla grannar kommit fram och småpratat med honom. Den gamla grannen hade frågat om mig och berättat att vi varit ihop.

Och det hela gjorde mig faktiskt lite bedrövad. Jag kommer självklart ihåg den här gamla grannen. Vi blev ihop när vi var båda 14 år. På den tiden surfade han på en våg av popularitet till föjld av att han var ganska duktig på skateboard. Jag kommer ihåg att han var snäll. Men att jag irriterade mig ganska snart på hans osäkerhet. Ett minne som fortfarande gör mig nästan arg var kvällen då jag dumpade hans sorry ass. Jag kommer ihåg hur han gick fram med mig till sin kompis. Presenterade mig. Så säger han: "Hon är snyggare än din tjej."

Jag hade inte tidigare insett att jag var en handelsvara i en statusjakt. Jag gjorde slut och var heligt förbannad flera månader efteråt. För att lägga grädde på moset spred den här killen efteråt att vi legat med varandra. Då var jag oskuld och även om jag inte var så pass medelklass att jag sparade mig var jag glad att jag inte förlustat mig med avskum. Man kan lugnt säga att jag inte såg någon anledning att överhuvudtaget prata med honom efter hela historien.

Åren gick och vi träffades väl nån gång, den gamla grannen och jag. Sprang ihop på stan kanske. Jag var inte arg längre, varför skulle jag? Inget hade längre någon betydelse. Jag tyckte möjligen mest synd om honom för den fjant han visat sig vara.

Därför bedrövades jag något av att höra att han berättar om mig som sin förra tjej. Han utelämnade självklart att det här var över ett årtionde sedan. Jag själv tänker inte på något förhållande som betydelsefullt innan 18. Varför gjorde han det?

Jag vet inte! Jag slogs av en känsla att önska det hela ogjort, och jag trivs inte med den känslan. Varför skulle jag ångra nånting jag gjort som 14-åring? Skämdes jag inför docenten att tidigare lierat mig med en sån uppenbar tönt?

Jag antar att hela grejen med att möta tidigare ånger kan vara del i det som ger ångestkänslan i att komma tillbaka.