Jag tänker ofta tillbaka på dig!
Jag bodde inte där, men jag drömde om det. Marseille var den mest levande stad jag trampat ett par skor i. Där fanns arabiska kvarter med färggranna matmarknader, hamnen med fiskmarknad och den dyra bouillabaissen, undanskymda garageportar med ljuvliga 2ndhandfynd och allt som mest gick jag omkring och älskade gatukonsten (dom rosa toapappersrullarna!). Vår lärare tog oss till Le Corbusiers "Cité radieuse" för att beundra sammansmältningen av social ingengörskonst och arkitektur. Från katedralen under Notre dame de la garde blickade vi över hela bukten. Mellan husväggarna torkade kläder som i välkänt hundromantiskt drama. Ibland svepte Mistralen så hårt in genom huvudgatan La Canebière att vi nästan lyfte från marken. Jag var i extas.
När vi som del i vår franskautbildning skulle söka en veckas stage, en praktik, sökte jag mig till Marseille. Jag visste precis var jag ville vara. På min favoritplats Cours Julien fanns ett pittoreskt Savonnerie, en tvålfabrik som vi besökt tidigare. Och jag fick göra min praktik där! Jag blandade tvålmassa med maskiner över hundra år gamla och märkte 250-grams av lavendel doftande tvålar för hand med stämpel och hammare. Det var fantastiskt. Detta är en bild jag tog på tvålen som blandades:
Varje kväll vandrade jag lyckligt genom gatorna för att ta bussen tillbaka till den lilla stad där jag studerade. Jag språkade med försäljare av jucier och glassar och kände mig så sabla underbart världsvan och kosmopolitisk. Världen var min.
Men det fanns också något med Marseille som jag visste jag inte var tillräckligt tjockhudad för. Jag var rädd när jag gick på gatorna efter solnedgång. Först kunde jag inte sätta fingret på vad det var som så helt plötsligt ändrade stämningen, varför jag plötsligt kände mig minst av allt ägare av världen utan snarare längtandes tillbaka till den lilla staden och tryggheten.
Så kom jag på det: efter mörkrets infall försvann kvinnorna från gatorna i centrala Marseille. Och det gjorde hela skillnaden.
Jag ska tillbaka dit snart och trotsa rädslan.
2 kommentarer:
Jag tänker på Sibel i filmen Mot väggen, på hur hon ensam möter två killar i en gränd och vägrar låta sig kränkas av deras föraktfulla bemötande. Skickar förolämningar i retur. Så många sorgligheter i scenen. Snart blir Sibel blåslagen. Men ger sig inte, kastar nya fula ord emot dem.
Men det är inte ett recept på förändring av förhållandena som presenteras i filmen. Sibel slår verbalt ifrån sig i förtvivlan över att inte ha något att förlora. Och männen är i sin förvirring och agressivitet lika skrämda över att ingenting går att veta helt säkert. Tydligen räcker inte den etablerade hotnivån för att kvinnor ska veta sin plats. Förmodligen har händelsen gjort dem än mer misstänksamma och våldsbenägna inför kommande liknande situationer.
Men det känns att ändring är på väg. Några generationer framåt har samtalen över gränser (köns-, religions-, lands-) pågått lite längre. Genom internet har fler fått möjlighet att ta del av andra människors sätt att leva tillsammans. I identifikationen med det som tidigare varit främmande minskar förhoppningsvis rädslan och behovet att kontrollera omgivningen.
Jag gillar att du åker tillbaka och kompletterar erfarenheter, hur du ändrar minnet av stadens begränsningar. Att resa och ta för sig av staden är också ett sätt att visa upp alternativ. En liten gräns flyttas som nästa individ kan fortsätta att utvidga. Men jag tänker samtidigt på vikten att erkänna små förändringar, att inte överkräva sig själv - att inte klandra sig för nödvändig försiktighet.
Tack - jag är överväldigad ifall det var min text som inspirerade dina resonemang.
Skicka en kommentar