Halt Kroppen

Det som stannade hos mig längst efter att läst Åsa Beckmans text kring manligt kultursvineri, förutom en besk smak i munnen efter chocken över hur mycket förödmjukande skit som kan komma ur en person (i detta fall Den Manlige Författaren) är tanken kring att tappa förmågan att svara när man reduceras till kropp. Det slog an på tankar jag haft en tid.

Jag tänker på en seriestripp i Hundra procent fett. Liv Strömqvist berättar om hur en kille vilken hängt efter henne med sina kärleksbetygelser likt en hundvalp totalvänt i ögonblicket han förstod att han var ratad, och uttryckt sin besvikelse och bitterhet genom att informera henne om att hon "gått upp i vikt". Serien följer då med en humoristiskt genomgång av patriarkatets koppling till anorektiskt smala kvinnor och slutar med Liv's fastställande av varför hon inte bryr sig om hans småaktiga kommentar med utropet "Riots, not diets". Serien slutar med att den forna hundvalpen surt slänger ur sig "Öhh, du har börjat få rynkor". Go figure, liksom.

Jag läste artikel av Susan Faludi i ett gammalt nummer av Bang (Skamligt kvinnligt) nyligen, som var så bra att den faktiskt fick mig att bli alldeles stilla. Faludi börjar med att återberätta historien om Atalanta, den grekiska kvinnans som springer i från alla män och vägrar gifta sig innan en man vunnit ett lopp mot henne. Hon besegras till slut då en av hennes friare rullar gyllene äpplen i hennes väg vilka hon stannar upp för att plocka, varför hon förlorar.

Faludi kopplar myten snyggt till kvinnokampens nedsaktande från 70-talet, där friaren är marknaden och glittret vi stannat för att plocka upp är den kommersiella kulturen. Som exempel tar hon upp hur ett stort cigarettföretag lockade suffragetter i London att blossa på "frihetsfacklor".

Hennes text är skriven i en amerikansk kontext, men hur kvinnors frihetskamp bytts ut mot "självförbättringens gyllene äpple" - däribland snyggare, ungdomligare, utseende och högprestation, kan knappast avgränsas endast till NY.

Nu tycker jag inte att feminismen har genomgått någon slags nedsaktande sen 70-talet, möjligen en slags avradikalisering, men det verkar ju ibland som att det inte finns någon högre synd än att inte se bra ut. Hur en elak kommentar kring eventuell fulhet kan effektivt sätta halt för varje intelligent motstånd. Jag blir alltid lika ledsen när jag ser hur det används mot tjejer i syfte att tysta dem och hur det ofta funkar! Inte minst använder tjejer det mot andra tjejer. En gång höll jag på att hamna i catfight. Det var i gamla staden och vad jag hade gjort mot hon som ville spöa mig har jag ingen aning, men det lustiga var hur hon i tirader spottade ur sig hur djävla ful jag var. Nu hade jag faktiskt tillräcklig självkännedom för att veta att 1. det är jag inte, och 2. hade hon tyckt att jag var snygg hade jag blivit orolig med tanke på att hon såg ut att komma med expresståget från whitetrash-ville. Klass skapar olika smakmönster, och vi hade inte samma helt enkelt.

Ända sen jag var liten har jag avskytt så oerhört att bli kopplad till min kropp. Det har möjligen att göra med att jag upplevde en del skrämmande kommentarer från vuxna män (gubbar) så snart jag fått knölar på bröstkorgen. Samtidigt ville jag så gärna bli sedd och åtrådd! Ambivalensen höll på att göra en tokig. Jag utvecklade en djävligt vass tunga för att reptilsnabbt hugga dem som försökte sig på detta. Exempel: När Tommy i årskursen över mig kommenterade att jag har stora bröst för att gå i sjuan replikerade jag med smalnande ögon att jag hört att han hade ovanligt liten kuk för att gå i åttan. Jag fick en hård smäll på armen och hotet med att bli våldtagen, men det var det värt. Han kommenterade inte mina tuttar igen, och ingen annan för den delen.

För att bita tillbaka använde jag mig av samma grepp som honom. Det är så lätt att använda den andras kropp för att tysta och förödmjuka.

Allt man vill är att inte ta någon skit.