Är du ett offer, lilla vän?

Har ni läst den här av Elin Grelsson? Gör det.

Jag var tvungen att sätta mig ned och gå igenom de känslor som klev fram inför texten, och hur de relaterade till min förståelse av vad offergörande är och vad jag själv varit med om. Tankarna relateras också till den irritation jag känt inför att feminismen ofta anklagas att förklara alla kvinnor som offer, vilket för mig framstår som en förenkling av diskursen kring handlingsutrymme och glappet mellan struktur och individ som ryms inom den feministiska teoribildningen.

Jag kom fram till att jag inte kan se att det finns några offer; inte om vi talar om offerskapet som identitet. Däremot kan vi hamna i situationer där någon väljer ut oss till offer. Situationer som har en början och ett slut. Efteråt kan vi vara mer eller mindre väl bemedlade att hantera den situation av icke-kontroll, av övergrepp eller kränkning mot vår personliga och fysiska integritet som vi utsatts för. Vi kan behöva hjälp, vi kanske stannar upp i vår utveckling för resten av livet, vi kanske inte får något trauma alls. Kanske glömmer vi och går vidare.

Allt det här tänker jag är mycket beroende av våra sociala skyddsnät. Har vi någon som fångar oss när vi faller? Finns former av professionell hjälp vid behov? eller är vi ensamma i den psykologiska process som kallas att gå bearbeta och gå vidare? Finner vi kanske ibland belöningar i det offerskap som erbjuds oss?

Jag tvingades till samlag några gånger av samma idiot som jag skrivit om tidigare. Det var jobbigt. Men tro inte att det här på något sätt definierar min person. Det är del av min historia. Jag ångrar det inte eller önskar att det inte hänt. Varför skulle jag ödsla energi på att hålla kvar vid händelser som skett när jag kan koncentrera mig på att vara och utvecklas till den person jag vill vara idag? Till min enorma tur har jag en grund i min familj och vänner, en trygghet som fungerar som min livboj. Alla har inte så tur. Betyder det här att det som hände mig inte var förkastligt eller inte borde förstås som ett brott?

Jo, självklart. Ett brott kan inte mätas i hur den påverkar brottsoffret för resten av dennes liv. En våldtäkt är en våldtäkt, även om den person som var med om det väljer, med den kapacitet man har, att glömma, gå vidare, kanske t.o.m förlåta.

Jag är dessutom övertygad att man i en och samma situation kan vara offer och ha handlingsutrymme för motstånd. Etnologen Anna-Sofia Lundgren beskriver i hennes avhandling Tre år i g - perspektiv på kropp och kön i skolan hur en flicka blir hånad av någre killar i klassen under det att hon säger något, medan hon samtidigt får stöd av läraren. Exemplet är möjligen inte exemplariskt, men den påminde mig om egna situationer där jag känt mig samtidigt utsatt och stolt. Situationer som fått mig att må samtidigt mycket dåligt men där jag vetat att jag hade fått något sagt som var rätt.

Sen finns verkliga situationer av hjälplöshet. Då vi är offer, därför att någon har utvalt oss till det. Men det gör oss aldrig till offer. Intressant är de olika resurser till hjälp och stöd i de fall vi behöver som kan skilja sig mellan grupper av människor.

Och så förövaren: betyder min tes att jag anser en förövare endast vara en förövare i stunden? Ja, så tänker jag. Det intressanta är vad som gör oss till förövare i de stunder vi väljer att utsätta andra för det vi utsätter dem för. Feminister har menat att sättet vi organiserar heterosexuell kärlek med mekanismen att tända på sin under- respektive överordning tangerar utsatthet och t.o.m övergrepp. En illustration kan vara Catullus dikt kring kärlekskonsten där han beskriver hur kärleksakten bör föregås av hennes motstånd och hur detta ska övervinnas av honom. Var finns det utrymme för att beskriva att man inte ville, om vi förstår sex på det här sättet? Framförallt, var finns utrymmet för att förstå att den andre inte ville?

Så om könsmaktordningen skapar förövare och offer i situationer där allt går fel, finns då ansvaret att handla annorlunda?

Ja, naturligtvis. Jag kan inte tro att vi inte vet när vi gör valet att ta ifrån någon rätten att välja, då vi inte bryr oss om att fråga, väljer att inte se den andre. Därför finns lagar och straff. Men vår identitet förvandlas aldrig offer eller förövare. Det var vi i situationen.