Skuldens ansvar eller ansvarets skuld

En rågad del av glittorna träffades igår över varsin öl och maträtt. Förkylda och nedkylda parkerade vi stjärtarna på träbänkarna och diskuterade intelligent mellan trumpetande snytningar och smörjningar av fnasläppar. Vintern demolerar vilken filmstjärnelook som helst.

Vi kom in på ämnet vi älskar att hata eller möjligen hatar att älska: feminismen och utbildningen i genusvetenskap där vi alla träffades och började vår allians, vår ya-yaklubb, vår vänskap. Det som förenar oss, ändå.

Diskussionen gick över till ett annat brännande objekt, nämligen kvinnojourernas arbete och den teori som står bakom deras politiska och ideologiska riktlinje. Argumenten och känslorna färdades som biljardbollar över bordet. Diskussionens kärna handlade om ansvar, detta oerhört svåra begrepp. Vilket ansvar har vi när vi befinner oss i en våldsam relation att ta oss ur den? Kan man tala om ansvar i en situation av den psykologiska process som kallas våldets normalisering? Om kvinnan inte har något ansvar i situationen utan är fast i våldets nät, blir det inte då omöjligt att säga att mannen som slår har ansvar? Finns det situationer då människor är fullständiga offer?

Frågan handlar om ifall man ger man kvinnor några handlingsmöjligheter när man låter dem förstå att de är offer och att det våld de upplever i den heterosexuella relationen är så vanligt att det kan benämnas som normalt. Vi upptäckte att vi stod på olika sidor om diskussionen: en där teorin kring vad som händer i människans psyke i relationer av våld är i centrum, där förståelsen är det centrala. En annan realpolitisk sida där bestraffning och konsekvenser är det centrala. Teori och praktik. Två plattformer varifrån en diskussion blir svårframkomlig.

Det svåra är för mig skulden. Jag håller med om att det realpolitiskt måste talas om ett ansvar. Samtidigt minns jag den relation jag befann mig i som höll på att sluta med att jag blev strypt. Jag vet inte om jag någonsin kunnat komma ur skammen för att stannat så pass länge som jag ändå gjorde om jag inte förstått hur normaliseringsprocessen fungerar. Så varför kom jag ur relationen? Min mamma tryckte på alarmknappen: det du är med om är inte ok. Det var av betydelse, men jag vet fortfarande inte hur jag tog steget. Ibland misstänker jag att det bara hade att göra med att den killen inte tillräckligt hade utvecklat sina metoder för att uppnå... vadå? total underkastelse? Med mig var han för klumpig, för uppenbar med sin skit. Jag vet att han lyckades spöa skiten ur en annan tjej han hade efter mig. Jag minns känslan av att vara värdelös. Varför skulle jag ta ansvaret att rädda mig ur en relation som var dålig om jag inte hade något värde? Men: hur hade det varit om vi hade haft barn ihop? (nu var jag själv ett barn när jag träffade den här idioten. Men frågan ställer frågan om ansvar på sin spets).

Men mina vänner har rätt. Ansvar och skuld är inte samma sak. Jag antar att jag fortfarande vill rikta fokus mot ansvaret hos den som slår. Jag har fortfarande inte läst "Varför går hon". Men jag är tycker det är spännande att teorierna uppdateras och utvecklas. Att metoder utvecklas och kritiseras om de inte fungerar.

Man kan lugnt säga att vi är olika, vi som satt där igår och diskuterade. Jag är tacksam för det. Jag är tacksam för varje stund jag får ägna i dessa smarta människors närhet. Jag lär mig en djävla massa ödmjukhet och något nytt varje gång. Jag vill aldrig bli en människa som är rädd för att ha människor i min närhet som inte tycker eller tänker som jag. Vi förenas i vår respekt för varandra och varandras åsikter. I mitt fall bottnar respekten i kärlek.