måndag 25 januari 2010

Makten att utnyttja och människovarandet

Jag skrev i mitt tidigare inlägg att jag funderade på vad det är som gör oss till människor, och nedan presenterar jag mina funderingar kring makt och ansvar och dess del i människoblivandet. Märk att jag inte menar att detta uttömmande beskriver vad det är att vara människa utan snarare vad jag ser som en viktig aspekt av detta.

Förra veckan fick jag rida Timjan igen, den 700 kg tunga ardennern som jag tidigare skrivit om. Hon travade längs manegens långsidor som en bulldozer av muskler med mig ovanpå vilket fick mig att känna mig samtidigt skithäftig och liten som en myra. När vi senare gick tillbaka till stallet för att sadla av slogs jag av hur otroligt det ändå är att hon så snällt följer mig. Hennes dasslock till hovar trampar inte ned mig, hennes enorma huvud används inte för att bita mig, hennes stora kropp används inte för att krossa mig. Istället lunkar hon vänligt men något ostadigt brevid mig på den halkiga vägbanan.

Jag tänker att det måste handla om följande:

- Hon gillar mig. (Uteslutet. Timjan känner mig inte då hon endast har träffat mig en handfull gånger.)

- Hon är rädd att om hon inte lyder mig gör jag henne illa. (Ha! Ha! JAG göra HENNE illa! Bara tanken får mig att vika mig dubbel av skratt.)

- Hon litar på mig.

Så måste det vara. Timjan litar på mig av erfarenhet från andra människor som behandlat henne väl. Det är därför hon så snällt låter sig borstas, det är därför hon snällt lyfter på sina enorma hovar så jag kan kratsa dem, det är därför hon snällt går in i sin box och börjar mumsa på hö istället för att mosa mig och springa mot sin frihet.

För några kvällar sedan såg jag en stark scen i en film kring andra världskriget (Atonement hette den). Några soldater bevittnar hur en officer går fram till en grupp hästar vilka ställts på rad. Han skjuter dem en efter en i huvudet. Nu är det visserligen skådespelartalangerna hos hästarna i just den filmen som är remarkabel, men det slog mig också, ifall denna situation varit verklig, hur hästarnas totala tillit till människorna fick dem att vänligt invänta sin tur på döden. De ryggade knappt från pistolskottet när deras kamrater föll ned på marken. Vet då att hästar är utpräglade flyktdjur – deras instinkt och kroppar är designade att springa vid fara. Episoden illustrerar det enorma ansvar som följer med tilliten i situationer av ett totalt maktövertag. Det totala beroendet vissa har av andra innebär ofta bokstavligt att man kan ha ansvar över någon annans liv, och en reell makt att faktiskt ta det livet – eller göra det till ett helvete, om man ger sig själv utrymme att göra det.

Då och då kan man läsa om hästägare som upptäcker att deras djur blivit skadade under dagen då de stått i hagen. Ofta handlar det här om attacker med vassa föremål mot stons kön. Föreställ er hur det måste ha gått till för att komma så nära att kunna skära en häst i slidöppningen. Man måste närma sig försiktigt. Kanske har man med sig en morot eller liknande lockbete. Man måste, de facto, föra svansen åt sidan, alltså etablera tillräckligt förtroende för att kunna röra vid hästen. Kanske kan man tänka att ett sto inte är försvarslöst. Men då underskattar man djurets djupa ovilja att göra någon människa illa. Framförallt finns en tillräckligt stark tillit hos djuret för att låta en främling komma nära. Denna tillit utnyttjas alltså för att göra illa. Det övergår mitt förstånd och fryser mitt hjärta till klirrande istappar.

Andra grupper vilka har ett sådant beroende är förutom djur till exempel barn och gamla. Det är när vi brister i vårt ansvar gentemot dessa som vår mänsklighet sätts ur spel. Det är när vi tar detta ansvar för dem som är beroende av oss som vi blir människor. Minns ni hur härligt det var som liten att utlämna sig till den totala makten som våra föräldrar hade över oss? Barndomen handlar mycket om att skapa egna utrymmen för maktutövande, och barn har makt över sina föräldrar, men den makten handlar endast om den kärlek föräldrarna har för sina ungar och deras ovilja till att något ont ska hända dem. Men det fråntar inte vuxnas totala makt och därmed också ansvar för barn.

Det är när vi utnyttjar den sortens tillit, som exempelvis den tillit husdjuren utvecklat till oss genom sitt totala beroende av oss, som vi avförmänskligar oss. Jag tänker att vi blir människor när vi ser och erkänner våra maktpositioner, men avstår ifrån att utnyttja dem för att göra andra illa.

3 kommentarer:

Anders sa...

Det är en väldigt kärnfull formulering du avslutar med. Att ta ansvar för sitt eget och andras värde är att avstå från den makt var och en vet att den besitter. Det faller under kategorin för det pinsamt uppenbara, men det är inte lätt att formulera det. Och ofta är det ju precis det pinsamt uppenbara som är det mest svårformulerade.

Gillar även kopplingen till varelser som det inte nödvändigtvis går att tala med, typ djur och barn. Tilliten blir mer, eh, urprunglig, ren, blottlagd?! i sin form när du inte kan säga till varelsen att den ska lita på dig. Action speaks louder than words, åtminstone i detta fall.

En helt pervers koppling till detta är att det påminner mig om när jag var tillsammans med en person som inte talade svenska. Vi var förvisso någorlunda jämlika (typ som en häst och en ko), men tillit och kärlek blev svårt att verbalisera för oss eftersom vi inte kunde säga det till den andre så att denne verkligen _förstod_. Istället var vi tvungna att _visa_ det för varandra. Tyvärr fann jag denna relation dödens trist efter bara någon månad. Tillit räcker alltså inte för mig. Jag är människa, inte ett djur.

Kerstin sa...

Har du lyssnat på filosofiska rummet i p1, eller har de läst ditt inlägg? Har inte lyssnat på det själv, men tror att det handlar om tilliten, relationen och förståelsen mellan häst och människa, vilket just säger något om människovarandet, precis så som du skriver.

Kan inte länka av någon anledning, men du hittar nog dit på p1:s hemsida!

Jävligt bra inlägg skulle jag skriva också. Fick mig att fundera en massa.

Mi Sli sa...

Anders: Gillar alltid dina kommentarer! Vi har ju redan talat om min hang-up på hästar *host* men relationen till djur visar förhoppningsvis på relationer av makt och överlämnande av makt. Något jag ofta tänker på är hur maktlöshet och underkastelse är en mycket aktiv aktivitet, man lämnar ifrån sig ofta makt (även om det förekommer situationer där man blir fråntagen makt). På samma sätt är maktfullkomlighet en mycket aktiv aktivitet. Och det finns verkligen grupper som är helt maktlösa inför oss. När vi utnyttjar eller skadar dessa grupper "oförmänskligar" vi oss.

Intressant tanke med att inte kunna kommunicera genom tal och därför måsta visa på andra sätt känslor och tankar!

Kerstin: Inte sett/hört! Ska leta upp! (detta ger näring till mina drömmar om att en gång medverka i radioprogram som dessa, hehe)