The Cove och Tonårens guilty pleasure del 2

Som liten älskade jag Luc Besson's Le grand bleu. Jag har fortfarande affischen med mannen som leker med en delfin i månljuset på väggen och var den än sitter är för mig hemma. Min kärlek för filmen hade orsak i flera aspekter; den heta förälskelsen i Jean-Marc Barr, min väldigt allmängiltiga fascination för delfiner (vilket barn drömmer inte om att simma med dem?) och kanske det tunga, melankoliska stråket i filmen som anknöt till mina depressiva sidor, vad vet jag. Mest hade det att göra men mina drömmar om Taormina, där en stor del av filmen utspelas. Vi har vänner till familjen som bor i denna underbara lilla sicilianska stad och fastän jag känt dem hela mitt liv har jag aldrig hälsat på dem. Skäms på mig.

I efterhand har jag lärt mig att delfiner omges av ett ganska oförtjänt romantiskt skimmer då de är starkt hierarkiska djur som utövar både mobbing och våldtäkt. De är inte det enda exemplet på djur vi tenderar att förmänskliga, men inget av det betyder något för den rättmätiga indignation som djurrättsaktivister världen över hyser mot valfångstindustrin och deras slakt av delfiner som pågår. Luc Besson är nu aktuell med en ny film kring delfiner, The Cove. På filmens hemsida uppmanas trailern att spridas för att kunskapen ska få större allmängiltighet. Så här är den. För min ungdomskärleks skull, för deras skull.