Den smala frågan

När jag gick på min sedvanliga driva ungdomen-ur-kroppen-söndagspromenad lyssnade jag på Nya Vågens senaste program som bland annat behandlade Arena-debatten. Arena-debatten handlar om fokus för vänsterdebatt i tidskrifter och man kan säkert googla och få fram en massa artiklar som jag inte läst. Det var inte just Arenas dåvarande och framtida inriktning jag vill ta upp, utan istället det som är grundfrågan - det ideologiska. Suhonen, redaktör för SSU-tidningen Tvärdrag menar att tidskriften Arena driver en postmodernistisk vänsterdebatt som ignorerar den riktiga och reella vänsterfrågan, nämligen den om klass. Kajsa Ekis-Ekman gick också till angrepp mot tidningen i DN för nåt halvår och menar att man för en metadebatt kring klass, kön och sexualitet, vilket har bidragit till en pågående och hätsk debatt i DN och på diverse kultursidor. Göran Greider går så långt att kalla det "krig". Suhonen har även tagit upp frågan kring LO:s stöd av vänstertidskrifter. Det var typ en sammanfattning av själva beefen.

Och jag tycker detta är skitsvårt att beröra men jag gör ett försök. Jag är inte en anhängare av postmodernismen. Jag är gammelmarxist och tycker just att frågan om klass är den viktigaste och jag är ett fan av "de stora berättelserna" om samhället. Jag har inte mycket till övers för fragmentering, upplösande, identitetspolitik utan omfördelningskrav (bara erkännande wont do it for me) och det liksom flytande nästan laissez-faire perspektivet jag många gånger uppfattar postmodernismen står för (jag skiter i att definiera postmodernismen). MEN. Men, jag tycker att Suhonen har helt galet fel när han kallar sexualitet och feminism för quote: "smala frågor". Då är vi tillbaka i "männen-tolkar-världen-och-kvinnorna-som-lever-i-den-ignoreras"-1800-tals marxismideologi. Jag är trött på HIStory all over again. Nä, klass kommer inte före kön, fortfarande. Nä, vi kan inte säga att när klasserna är upplösta kommer också kvinnorna att frigöras. Varför?

Simone de Beauvoir skriver det så självklart redan på 1940-talet:

Det har inte alltid funnits proletärer. Men det har alltid funnits kvinnor. De är kvinnor på grund av sin fysiologiska struktur. Genom hela historien har de varit underordnade mannen, deras beroende är inte följden av en händelse eller utveckling, det har inte inträffat.

(...)

De [kvinnorna] har inget förflutet, ingen historia, ingen religion som är deras egen och de har inte som proletärerna en solidaritet genom arbete och gemensamma intressen. De har inte ens den rumsliga samvaro som är grund för en gemenskap bland Amerikas svarta, gettornas judar, arbetarna i Saint-Denis eller i Renaultfrabrikerna. Kvinnorna lever utspridda bland männen, via bostaden, arbetet, de ekonomiska intressena och sin sociala ställning hårdare knutna till vissa män - fäder eller äkta makar - än till andra kvinnor. De borgerliga kvinnorna solidariserar sig med borgerligheten och inte med proletärkvinnorna, de vita med vita män och inte med svarta kvinnor. Proletariatet skulle kunna föresätta sig att massakrera den styrande klassen, en jude eller en svart fanatiker skulle kunna drömma om att erövra atombombens hemlighet och skapa en helt judisk eller svart mänsklighet, men kvinnan kan inte ens drömma om att utrota männen (Beauvoir, Simone de 2002:28-29).

Jag är trött på att kvinnor bara ska kunna vinna de kamper som männen bestämmer är okej. Då är vi tillbaka i att kvinnor ska få delen som männen kan avstå från. Så snälla, sluta kalla feminismen för en "smal fråga".