Maria min vän

Jag fick ett så lustigt samtal för någon vecka sedan! Jag satt på jobbet och prokrastinerade som bäst när en kille från ett företag som erbjuder "professionell sminkning och styling" slår mitt nummer. Han berättade att jag hade lyckan att bli stylad och fotograferad (bilderna fick jag naturligtvis köpa förmodligen svindyrt) eftersom att "Maria Nånting" i Malmö hade gett dem mitt namn och nummer!

Jag ba, eh va?

Ett ifrågasättande från min sida följer medans min hjärna scannar febrilt efter kompisar från förr, dvs från året då jag bodde i Malmö och Lund. Utan resultat. "Du," säger jag, "om den här Maria kände mig skulle hon veta att jag är förmodligen den sista i världen att vilja ha ett sånt här erbjudande. Det är typ som att erbjuda en dagskurs i vegansk matlagning till en älgjägare".

Sendan jag förklarat mitt djupa ointresse över att bli styladfixadfotograferad krävde jag att få veta vem denna Maria nånting var.

De hade inga besked. Enter sökmotor.

Maria Nånting i Malmö visar sig jobba på något diffust företag. Jag ringer kundtjänst och ber att få språka ett ögonblick med Maria. Vid denna tidpunkt hoppas jag fortfarande att det är någon jag känt och inte ett äckligt sätt för företag att få mig att tro att jag är utvald. Ack, den naiviteten.

Maria gick så klart inte att få tag på. Kanske existerar hon inte ens, likt Agnes Cecilia. Nu i veckan hörde jag Helena von Zweigbeck prata i Spanarna om fenomenet att hon alltid får personliga mail från personer hon aldrig träffat med erbjudanden om allehanda skräp.

Om detta utvecklas till normalitet gör jag fanimej som i Rocky och byter namn till Ms Livmethafackalone.