Skönhet som dygd

Hittade en gammal text jag knåpat ihop vilken anknyter till det förra inlägget:

Vad är skönhet, och vem äger den? Frågan är värd att ställas. Jag menar att skönhet kan förstås som en dygd. Vi anser det vara en egenskap likställd med vishet, generositet, vänlighet; dygder vi skattar högt. Problemet ligger i att män skapar skönhet och kvinnor har skönhet. Kvinnors högsta egenskap ligger inte i hennes egen makt utan finns till för andra att åtnjuta. Det är i grunden en passiv dygd.

Det finns ett behov av skönheten som kvinnor strävar efter att tillfredsställa med all ansträngning vi kan uppbåda. Kvinnan har ingen hetare önskan än att bli betraktad som vacker och det är fel att tolka hennes önskan som fåfäng. Hon har sen barnsben vetat att hon förväntas bidra till en bättre värld genom sin skönhet, där små pojkar vetat att de bidrar till detsamma med sina handlingar. Genom hennes skönhet lägger hon ett mjukt skimmer över en kall, hård värld som tillhör männen, genom henne får de anledning att fortsätta kämpa mot sina drakar. Kvinnan är trofén, genom hennes åtråvärdhet finns det en mening och ett mål. Kvinnor eftersträvar därför att bli åtrådda som ett mål i sig snarare än en del av vägen till målet. Det är allt som betyder något, men självklart har kvinnan själv inget att vinna på detta mål. Det stympande av vår handlingskraft som tron på vår skönhets betydelse kan ha är förlamande för det vi skulle kunna vara och göra.

Jag kommer ihåg hur redan på dagis vissa barn blev ratade, andra inte. Jag har bevittnat två femåriga flickor råkat i dispyt och sökt att såra varandra genom att tala om för den andra att ingen pojke tycker om henne, det värsta misslyckande en kvinna kan ha. Jag började märka förändringen i 12-årsåldern. Män, mycket äldre än jag själv, jag märkte hur deras blickar och kroppsspråk förändrades. Mina jämngamla vänner av det motsatta könet började kommentera allt det nya som hände med min kropp. Jag var åtrådd, och jag upplevde en ny sensation av samtidigt äckel och tillfredsställelse. Det var skrämmande att inse att det jag önskat så hett, ända sedan jag i treårsåldern förstått att världen är uppdelad i dem som är vackra och dem som inte är det, var något jag avskydde att uppleva. Jag avskydde det, men var nöjd över att jag börjat leva upp till det jag borde som kvinna. Min känsla av maktlöshet utbyttes endast mot en ännu större känsla av maktlöshet och inte minst en upplevelse av att bli fullständigt reducerad. Jag hade fram till dess ännu inte på ett så djupt sätt förstått mig själv som objekt. Jag lärde mig snabbt de knep kvinnor tar till för att undkomma oönskad uppmärksamhet; åtsmitande sportbehåar, noggrant disciplinerande av kroppen, undvikande blickar som aldrig riktas i ögonen på män. Det är lustigt hur till och med hundar vet att en stirrande blick i ögonen på andra är en aggressiv handling, när män aldrig drar sig för att göra just detta mot kvinnor. Kvinnor lär sig tidigt att frukta den underliggande aggressiviteten i mäns sexualitet. De lär sig att deras kroppar aldrig helt och fullt tillhör dem själva. När jag desperat försökte undkomma den totala känslan av maktlöshet kunde andra kvinnor i min omgivning fullständigt spela med i spelet; de utagerade feminitet med all energi de kunde uppbåda genom smink, kläder, kroppshållning, uppträdande. Frågan är om någon av oss vann något på våra val. Samtidigt som jag önskade att inte bli reducerad, önskade jag lika hett att bli älskad, åtrådd och sedd. Jag fick inte det hela gå ihop.

Det finns inget förnedrande och nedbrytande i människors önskan efter relationer, kärlek eller beröring. Men självklart ligger det ingen reell makt i kvinnans heta önskan att bli åtrådd. Det är också därför vi måste hitta vägar ut denna nedbrytande, passiva och förnedrande önskan. Jag misstänker att många tolkar värdet i att bli åtrådd på samma värdeskala som att bli älskad. Vi måste bara fråga oss vad vi vinner på att bli åtrådda, och vad män vinner på i en värld där vi åstadkommer skönhet som dygd. Män ”dämmer haven”, de behärskar aktivt sina omgivningar på ett sätt vi inte gör, där vi istället disciplinerar våra kroppar och utseenden, som Nina Björk så utmärkt formulerat det i sin bok ”Sireners sång” (Wahlström & Widstrand 2000).

Så vad bör vi då göra? Bör vi sluta anstränga oss för att vara vackra? Vi bör börja med att medvetandegöra oss om de begränsade, om inte obefintliga, belöningarna för våra ansträngningar. Vi bör aldrig mer förstå vår skönhet som ett mål i sig, utan som ett led i något som bör utmynna i någon slags vinning för oss. Vi bör veta att vi aldrig kan, lika lite som män, erhålla reell makt genom vår skönhet. Vi bör se vår skönhet som vår tillhörighet, inte mäns. Vi bör ta makten över vår skönhet, kroppar och utseenden, och själva definiera vad som är attraktivt, när vi vill vara attraktiva och vad vi bör få ut av vår attraktivitet. Som Robyn sjunger; ”I’m only sexy when I say it’s ok”. Vi bör helt enkelt fråga oss; vad får jag ut av det här? Är det något som tillfredställer mig? Är det något som ger mig något? Jag är övertygad om att det skulle vara början på en revolution. Jag önskar för kvinnor att inte se det som att det är vårt ansvar att smycka den här världen. Det är inte vårt ansvar att vara den här världens örhängen, den här världens halsband, den här världens vackra yta. Vi kan vara vackra när det passar oss, men det är inte allt som står oss till buds. Vi bör också dämma haven på samma villkor som män.