lördag 16 januari 2010

The Cove och Tonårens guilty pleasure del 2

Som liten älskade jag Luc Besson's Le grand bleu. Jag har fortfarande affischen med mannen som leker med en delfin i månljuset på väggen och var den än sitter är för mig hemma. Min kärlek för filmen hade orsak i flera aspekter; den heta förälskelsen i Jean-Marc Barr, min väldigt allmängiltiga fascination för delfiner (vilket barn drömmer inte om att simma med dem?) och kanske det tunga, melankoliska stråket i filmen som anknöt till mina depressiva sidor, vad vet jag. Mest hade det att göra men mina drömmar om Taormina, där en stor del av filmen utspelas. Vi har vänner till familjen som bor i denna underbara lilla sicilianska stad och fastän jag känt dem hela mitt liv har jag aldrig hälsat på dem. Skäms på mig.

I efterhand har jag lärt mig att delfiner omges av ett ganska oförtjänt romantiskt skimmer då de är starkt hierarkiska djur som utövar både mobbing och våldtäkt. De är inte det enda exemplet på djur vi tenderar att förmänskliga, men inget av det betyder något för den rättmätiga indignation som djurrättsaktivister världen över hyser mot valfångstindustrin och deras slakt av delfiner som pågår. Luc Besson är nu aktuell med en ny film kring delfiner, The Cove. På filmens hemsida uppmanas trailern att spridas för att kunskapen ska få större allmängiltighet. Så här är den. För min ungdomskärleks skull, för deras skull.

3 kommentarer:

EN HÄRLIG PERSON sa...

Så jävla rett!

Janna Lundberg sa...

Jag älskade också Det stora blå när jag var liten, men slogs av hur sexistisk och manschauvinistisk den är när jag såg den nyss. Det är - om man håller för sina förälskade barndomsögon - en film om några oerhört själviska män.

Anna Tholl sa...

Janna: Ao! Jag kan inte uttala mig. Är alltför förblindad av ancien amour för filmen. Men visst, filmen kretsar kring två män, deras vänskap och önskningar. Men jag tror inte jag skulle kalla filmen sexistisk. Jag tycker inte det ojämlika i deras kärlek är skildrat på ett oreflekterat eller ogenomtänkt sätt. Joanna utplånas av sin kärlek till Jaques som blir mer och mer frånvarande - på så sätt är den vad jag tror en realistisk spegling av många relationer där hon blir kärleksproletär och där han ostört kan ägna sig åt sina fritidsintressen/sin karriärklättring.

Till slut släpper hon taget i alla fall. Kom ihåg att jag tyckte det var skönt. Även om det innebar den sista uppoffringen.