Då och då tar jag fram Marjane Satrapri's
Persepolis ur bokhyllan. Det är en helt fantastisk berättelse om den politiska utvecklingen i Iran efter revolutionen 1979, sedd ur en liten flickas ögon. Marjane spenderar några år i Österrike under kriget mot Irak och återvänder till Iran som 18-åring med en stark känsla av kluvenhet. Hemma betraktas hon som dekadent europé, i Wien var hon flickan från tredje världen. När hon börjar på universitetet i Teheran har regimen ett starkt grepp på det iranska samhället. Hon upplever absurda situationer som att uppmanas att inte titta på den man hon målar av för en porträttkurs, då det var "omoraliskt". Det är särskilt en del av denna tid som slog mig och vilket relaterar till de tankar kring skönhet och utseende som jag skrivit om
tidigare.
Marjane och hennes vänner vågade inte längre tala politik då regeringen fängslat och dödat så många meningsmotståndare. I stället förde de en diskret kamp där ett högt skratt, att visa sin handled eller sminka sig kunde vara en protest. Hon skriver:
Regimen hade förstått att en person som hade fullt upp med frågor som "Är mina byxor tillräckligt långa?", "Sitter sjalen där den ska?", "Syns mitt smink?" och "Kommer de piska mig?" inte längre funderade på "Var försvann min rätt att tänka fritt?", "Var försvann min yttrandefrihet?" eller "Är mitt liv uthärligt?".Och jag tänker: Vilka tankar får inte längre plats hos oss när vi är upptagna med tankar om hur våra rumpor ser ut, om vi lyckas se tillräckligt coola ut eller om våra gäddhäng dallrar när vi bär linne?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar