Karenins leende och människovarandet igen

I brist på ny litteratur har jag plockat upp Milan Kundera's Varats olidliga lätthet igen. Den boken betydde så mycket för mig när jag var pubertetsoffer att jag faktiskt, på riktigt, somnade in med armarna runt den nyköpta, inbundna versionen. Min kärlek var total. I historien om Tereza, Thomas, Sabina och Franz fann jag de tankar som ockuperade mitt huvud när jag alltid kände mig som ett freak för att jag inte brydde mig om fotboll. Jag fick bekräftat att också andra hade liknande funderingar över kropp och själ, att också jag var människa. Jo faktiskt! Jag kände mig så konstig ibland. Så övermogen, även om jag var precis samma fjortis som alla andra.

Att plocka upp tonårskärlekar är alltid sällsamt. Man minns hur det kändes att vara förälskad, men det griper inte tag på samma sätt. Man har blivit för gammal, för cynisk, kanske har man fått mer distans och ärligt talat, lite visdom. Men då som nu älskar jag främst i boken kapitlet "Karenins leende". Hunden som insjuknar i cancer och de filosofiska tankar som följer kring människans relation till djuren fungerade som en intellektuell orgasm i huvudet på mig (Jag var av 90-talets veganrörelse påverkad nybliven vegetarian vid 14-års ålder). Och jag inser att kanske var det detta som inspirerat hela min senare tankebildning kring ansvar och människoblivande vilket jag beskrivit i ett tidigare inlägg? Här följer ett utdrag ur boken jag menar visar på allt jag ville säga i fråga om detta, på ett mycket vackert sätt:

Människans sanna godhet kan komma rent och fritt till uttryck bara i förhållande till dem som inte representerar någon makt. Mänsklighetens avgörande moraliska test (det mest genomgripande, det som ligger djupt förborgat för blicken) utgörs av dess relationer till de varelser som utlämnats åt den, nämligen djuren (jag menar ju att detta även kan appliceras på gamla och barn). Och det är här som människan lidigt sitt största nederlag, ett grundläggande nederlag som har gett upphov till alla de andra. (Kundera, 1984, s 322)

Under den tid då jag funderade över min andlighet tog jag fasta på något Dostoijevskij skrev om djuren. Han skrev, jag kommer inte ihåg var, kan det vara Bröderna Karamazov? att vi inte bör störa djuren, då vi inte bör störa Gud i hans planer. De tankarna kommer åter hos Kundera när han menar att djuren hör paradiset till, och att vår paradislängtan handlar om att inte längre vilja vara människa.

Har ni hört berättelsen om dagen Nietzsche's mentalsjukdom bröt ut? I Varats olidliga lätthet beskrivs det så här:

Nietzsche kommer ut från ett hotell i Turin. Han ser en häst och en kusk som piskar den. Då går han mot hästen, slår armarna om halsen på den framför kusken och brister i gråt. Detta utspelas år 1899 när också Nietzsche hade avlägsnat sig från människornas värld. Med andra ord: det var just då hans mentalsjukdom utbröt. Men just därför känner jag att hans gest hade en djup innebörd (...)

Kundera jämför gesten med Cartesius "machinae animate", dvs den vidriga tes att djur endast är biologiska maskiner och därför kan behandlas därefter till våra behov.

Och precis som Kundera är det den Nietzsche jag tycker om, han som omfamnade en piskad häst utanför ett hotell i Turin.