onsdag 24 februari 2010

Kärleksbrevet

Min dator dog förra veckan. Rest in hell. Mannen på dataakuten lyckades rädda de mesta av mina filer. När jag gick igenom dem hittade jag ett gammalt kärleksbrev till fransmannen. Fantastiskt. Jag läste. Och mindes. Och beslöt att publicera det. För dess naivitets skull. För mina vidöppet slutna ögon.

Faktum är att det fortfarande gör lite ont. Men bara lite. Mest ler jag åt mig själv. Man måste förlåta sig för den man var när man var kär - det är en sinnessjukdom.

"Det fanns så mycket jag tyckte om hos dig.

Jag älskade hur du liksom inte riktigt hade koll på motoriken, som om du inte ännu hade växt ikapp med dig själv. I dina tajta jeans med lätt häng svängde du på din stora kropp på ett så lustigt sätt, ofta med händerna framför dig likt Mr Burns i Simpsons. Du kunde slänga din långa lugg från ögonen på ett sätt som kunnat lura dem som inte kände dig som nonchalant, men jag visste bättre. Du hade de vackraste ögon jag någonsin sett, nästan helt svarta. På vissa foton såg de nära nog orientaliska ut. Du hade mörkt hår som var långt, men som du klagade över hade klippts för kort. Din skäggstubb var svart och du sparade mustasch för min skull eftersom du visste att jag tyckte om dig i det. Det fick mig att känna mig som att jag hade makt. Du hade ofta dålig andedräkt som du försökte dölja med tuggummin och minttabletter. Det var för att du höll på att operera bort visdomständerna, en efter en. Du hade på dig olika skor, sneakers i olika färger och jag tänkte att den manliga fåfängan är densamma som kvinnors men förstås inte på samma sätt. Jag älskade dig i din lila t-shirt. Den passade dig så fint. Du köpte en lila t-shirt till mig också i julklapp. Jag blev glad, men har knappt använt den. Den känns för tajt i halsen. Du sa att du köpte medium för att det är sexigt när den är tajt. Kanske var den höga halsen en sorts kompenserande för sexiga tajtheten.

Jag älskade hur du aldrig kunde dölja hur du kände. Hur snäll du kunde vara. Det fick mig att vilja förlåta allt, t.o.m. att du gick med i en löjlig facebook-grupp som hyllade svenska flickor. Jag tyckte alltid att det var lite underligt hur du inte ställde så mycket frågor kring mig. Jag tänkte att det kommer och ville acceptera din hastighet. Du började öppna dig och berättade om din farfar som utnämnt dig till hackkyckling genom att visa att han inte tyckte om dig till skillnad från din syster och dina kusiner. Jag ville gråta och förbannade den djäveln i tysthet. Ville få dig att förstå att han hade fel, att man inte gör så mot barn. Att han inte hade rätt att bestämma dig som mindre värd. Jag ville få dig att förstå att jag såg hur mönstret av att känna sig mindervärdig kom igen i din relation till din bästa vän som bara verkade ta och ta av dig och aldrig ge tillbaka. Hur jag ville få dig att förstå att du förtjänade bättre.

”Kommer du ihåg den första kvällen!” frågade jag en gång när vi låg på min säng, en av de alldeles för sällsynta gångerna vi kunde vara så tätt tillsammans. ”Det var bara för bra!” utropade du och vi log mot varann i samförstånd. Det var sant, det var en kväll nästan för bra, en sån kväll då att livet är som på film. Jag och mina vänner hade varit på ute och tagit en öl, men vi hade inte haft kul. Vi började nästan fundera på att gå hem, då en av oss föreslog att vi skulle gå på det där lite hippa stället inne i stan där vi inte varit än. Så vi gick dit. Jag hade inga höga förväntningar. Egentligen gillade jag inte sådana ställen, de var dyra, människorna var annorlunda, kantiga på något sätt. Inte så långt efter att vi kommit in såg jag dig. Du var så vacker! Jag visste med en gång. Pulsen gick upp och började hamra i öronen. Du pratade med två tjejer men tittade åt vårt håll ibland. Som av sig självt, ledda av strömmen, hamnade vi snart nära varandra. Så kommer du emot mig. Du lägger ditt huvud mot min axel. Jag börjar skratta. Var det så vi skulle mötas? Blev det inte lite för absurt? Mina vänner blev också förvånade och skrattade lite. Även om jag visste var jag ändå luttrad, tidigare kärlekskaruseller hade gjort mig cynisk. Ändå blev jag varm av din gest. Jag skulle inte avvisa dig. Vad sa vi? Jag kommer inte ihåg, men efter det var det bara vi. Vi gick vidare hand i hand, drack tillsammans, dansade, höll i varandra för att inte tappa bort. Det var så självklart att du skulle med hem till mig, otroligt nog var det den enda kvällen som min hyresvärdinna inte skulle vara hemma. Det förstärkte känslan att det var meningen, det att vi hade träffats.

Dagen efteråt träffades vi på thésalongen där L gjorde sin praktik. Hon kom ned till oss med te och vattenpipa och berättade för mig efteråt att hon tyckte vi såg så fina ut. Du höll min hand och jag förvånades över hur bra det kändes att vara där med dig. Vi var så sköna ihop, ändå hade vi träffats bara några timmar tidigare. Du fick mig att känna mig så djävla underbart bra. Allt var perfekt den kvällen.

Efteråt frågade du om jag tyckte att du hade varit konstig när du kom och la ditt huvud på min axel. Jag sa att jo, lite. Men jag mest blev glad. ”Så fort jag såg dig så tänkte jag, hon är för mig” förklarade du. Det var lustigt hur jag tillsammans med dig gick från cynism till acceptans. Javisst, samma sak hade jag tänkt, det kunde vara så. Sånt fanns på riktigt för det var du och jag och vi.

Jag älskade hur oblyg du var i sängen. Det var aldrig något som var fult eller fel. Du var som ett barn när du slängde av dig kläderna med ett stort leende. Det var så skönt. Jag avskyr när killar spelar sex, försöker skapa en sexig stämning. Med dig var jag avslappnad. Jag minns en lustig händelse då vi myste och hånglade och jag upptäckte att på dina kalsonger, med motiv av kor betandes på en äng, hade en av kossorna fått extremt förlängd kropp. Vi skrattade tills vi grät åt synen och tog kort med din telefon. Efter detta kallade jag dig min ko och du kontrade med att fråga mig hur min lilla blomma mådde. Jag var i hemlighet glad i ditt gulliga smeknamn på mig trots att det inte var särkskilt originellt.

Jag minns särskilt en dag. Du tog mig med till det vita berget vid staden. Det var sol, vi åkte i din bil och det vara bara du och jag och hela dagen. Vi började klättra upp för berget. Var försiktig! uppmanade du när jag skuttade på klippblocken, fri och lycklig som en liten flicka. Det var lustigt hur jag alltid förstod vad du sa. Ofta pratade du i flera minuter utan att jag avbröt, fascinerad av hur ditt språk blev naturligt i huvudet på mig. Ibland kunde du avbryta dig och fråga om jag förstod, och jag försäkrade att visst, visst, inga problem! Du verkade alltid på gränsen till förvånad att jag lärde mig så fort, och jag solade mig i din beundran. På berget hittade vi en grotta. Vi stannade och fikade, jag satt med dina armar om mig och fotade med min kamera. Ljuset var så starkt. Inne i grottan tecknades våra skuggor skarpt mot väggen och fotograferade våra skuggor i fåniga poser. Vi skrattade länge åt bilderna. När vi åkte hem saknade jag redan dagen. Jag kunde inte fatta att livet kunde ha så här fina ögonblick. Som små pärlor i en ful och grå mussla.

Du jobbade ofta. Jag tyckte om det. Jag kunde ibland tycka att du var något omogen, som en överväxt pojke, men du tog alltid dina studier på högsta allvar och jobbade extra med trädgårdsarbete och servering för att ha råd att finansiera dem. Det fick mig ofta att tänka på hur priviligerad jag är som bor i ett land där jag kan studera och ändå flytta hemifrån, vara självständig, visserligen fattig men självständig. Du fick grova, valkiga händer av allt klippande och grävande. Jag brukade göra som jag gjorde när jag var yngre och spelade gitarr så mina fingertoppar fick förhårdnader; jag filade försiktigt dina händer med en nagelfil, varefter jag masserade dem med kräm, länge och noggrant. Efteråt var de mjuka och väldoftande igen. Du var fascinerad. ”Du borde jobba med sånt här, du är helt otrolig!” kunde du säga och jag log men kände mig inte frestad av idén. Faktum är att du knappt visste att jag hade två akademiska examina. Du frågade ju inte så mycket om mig överhuvudtaget. Du brukade ofta bönfalla mig att knåda din rygg. Du undrade vart jag lärt mig bli så bra. Jag log åt komplimangerna men irriterade mig något på att du sällan masserade mig tillbaka, och då lite väl pliktskyldigt. Aldrig lika genomgående och länge som jag gjorde på dig.

Min sista kväll där spenderade jag utan dig. Du stängde av din mobil och när jag insåg det grät jag inne på mitt rum. Jag kunde bara inte stanna där min sista kväll, så jag ringde A som glatt hojtade att vi skulle ses på stampuben. Jag gick, drack och tänkte mycket på dig. Nästa dag hörde du av dig via sms och undrade när min buss skulle gå. Jag skrev tillbaka, kl 12 vid stationen. ”Jag ska döda dig”, skrev jag, ”du lämnade mig gråtandes på mitt rum”. Du svarade att det hade varit samma sak för dig. ”I love my swedish girl” avslutade du. Jag smälte men inte tillräckligt för att tyngden av harm och ilska skulle lämna bröstkorgen. Jag gick till stationen redan vid kvart i 12 för att lämna dig utrymme att komma. När kl blev tolv och jag blev tvungen att gå på bussen började jag gråta. Du kom inte. Jag grät hela vägen till flygplatsen. Människorna bredvid mig måste ha trott att jag var tokig men det brydde jag mig inte om. Väl hemma fick jag tag på dig och undrade vad som hade hänt. Det hade varit för jobbigt för dig, skrev du. Men denna gång smalt jag inte. Din fega djävel, tänkte jag.

Vi höll kontakten, en månad kanske. Sen slutade du ringa. Du hade för mycket att göra i skolan, ursäktade du dig. Visst, svarade jag, det respekterar jag, men det är inte för mycket att begära att du hör av dig då och då, vad är det? Vill du inte längre? På detta fick jag inget svar. Du har fortsatt med din tystnad. Jag har prövat vara arg, jag har prövat att vara förstående, jag har t.o.m. försökt med att be. Inget hjälper. Så skrev jag tillsist, hur jag tyckte du inte bara var omogen, utan även feg. Jag var så arg. En dag när jag öppnar facebook har du märkt dig själv som ”singel”. Då hade vi fortfarande inte pratat. Det gjorde så ont.

Ett tag lät jag ditt beteende i nutid svärta ned minnena av det vi hade tillsammans då. Pärlorna var kanske aldrig något annat än sot. Jag tänkte, att du aldrig haft för avsikt att hålla kontakten med mig överhuvudtaget. Att jag aldrig betytt något. Att jag hade så grovt missbedömt dig. Kanske var jag till och med bara en i mängden, utbytbar som dina färgglada sneakers. Men jag insåg att det inte var någon idé att tänka så, eftersom att det bara gjorde mig olycklig. Jag bestämde mig för att försöka njuta av det som hände mellan oss då och låta det som är nu vara nu. Jag tror att du visste precis vad vi hade hittat i varandra. Jag visste jag också.

Jag saknar dig! Jag saknar din kropp, din lukt, dina händer. Jag saknar ditt leende, jag saknar känslan som var där när vi var tillsammans. Jag saknar hur kul vi kunde ha. Jag kommer i alla fall komma ihåg det vi hade tillsammans och le åt det som var fint. Snart kommer det inte ens att göra ont längre."

6 kommentarer:

Agnes sa...

Med bilden blev det för mycket och jag började gråta ut gårdagens smink på mina kinder (satt nya rekord i bloggblödighet på senaste). Ibland är tidens gång bara så sorglig.

Kerstin sa...

Åhhhhhhh!!

Och guuuud vad jag känner igen mig i min fransmanskärlek. Precis samma känsla av små små stunder av total lycka (vi gick också upp för ett berg!) och precis samma känsla av maktlöshet och irritation över att han faktiskt inte frågade om min dubbla examina eller någonting om det som gör att jag har blivit jag. Jag tänker att han hela tiden såg nyktert(=tråkigt, cyniskt) på situationen då den var tidsbegränsad, medan jag var totalt lost in love och tänkte att det skulle ordna sig, det skulle bli vi. Sedan kuskade jag också runt halva frankrike en sommar (och han var okontaktbar, hade stängt av mobilen) i jakt på honom. Till slut kunde vi mötas i Lyon, gråta i Grenoble och jag åka hem och försöka bli nykter från den totala berusning jag varit med om i över ett halvår. Nu saknar jag inte honom, utan jag saknar den jag var i relation till honom. Det var sån frihet, jag var så avslappnad, säker och onojig.

Shit, skulle kunna skriva massor. Du skriver fantastiskt fint om din kärlek. Kram älskade Mi Sli!

Mi Sli sa...

Kära vänner! Tack. Jag vet att jag tar livet lite på för stort allvar ibland. Men nostaglin kan vara så sabla vacker.

Nu är ni båda där borta! Vi ses snart.

Mi Sli sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mi Sli sa...

Ps: träffsäker låt i sammanhanget!

http://open.spotify.com/track/7aKWgpecgLEqisWcXPElDl

Andreas sa...

Fint. Tack.