La différence

Jag kliver in på högskolan för musik och teater med en känsla av att något inte stämmer. I salen springer en massa folk runt, men det är tydligt att de jobbar där, att de är kopplade till det projekt kring kön och scenarbete som ska avslutas med den bokrelease jag blivit inbjuden till. Jag inser att jag kommit dit nästan en timme för tidigt. Doh.

Jag sätter mig och beundrar folkmassan som tillslut börjar droppa in. Det är kvinnor och män knutna till teatervärlden i hela landet och dom är så djävla snygga. Där är kvinnor i 40-års åldern med trasiga jeans, kängor, skjorta och slips. Det är unga teaterstuderande i stickade tröjor och jag vill vara del av allt det där!
I want to go where all the strange one goes. I want to dance where the difference kicks my butt around.
När Tiina Rosenberg kliver in vet jag att jag inte vill vara någon annanstans. Hon har silverfärgade kängor och svart sammetskavaj och är bara den hetaste professorn någonsin. På väggarna sitter illustrationerna till boken i original. De är underbara och jag önskar jag var lika begåvad (går att beskåda här). Jag kommer ihåg att jag ville bli serietecknare när jag var liten. Det blev inte riktigt så.

Där finns en tjej i salen. Hon är lång. Har trasiga, slimmade blåjeans och vit skjorta. Hennes hår är mörkt och luggen ligger rakt mot pannan. Hon är så djävla vacker, så djävla cool. När hon kommer och sätter sig bredvid mig tror jag inte det är sant att jag har sån tur. Jag blir torr i munnen. Alla mina sinnen slår om och koncentrerar sig på henne. Hennes ben slutar i grova, tio-håliga kängor och hennes hår är lite, lite fett. Jag vill ta på dom benen. Omärkligt har jag börjat andas genom munnen. Börjar nästan fnissa för mig själv. Alltid den lesbiska wanna-been.

Dagen flyter på med paneldiskussioner, intervjuer med deltagare och teater, så klart. Det är fantastiskt. Här sitter människor och uttrycker vad jag upplever mig inte längre på samma sätt kunna märka av. Jag har inte anat hur mycket jag saknar ett offentligt, politisk samtal. När en tjej kommer upp på scenen och bara självklart tar micken, river av en låt där hon sjunger om hur hon inte längre väntar på sin tur, inte längre vill vara en av pojkarna utan tillsammans med sina tjejer skapar egna regler är jag nära att höja en näve i luften. Då tänkte jag på er.

Så kliver hon upp, tjejen med kängorna och den vita skjortan. Hon står bakom en svart låda, sätter igång musik. En annan tjej börjar prata i en mick. Brevid henne står en tjej i transvestit-sminkning, kort pälsjacka och leopard-strumpbyxor. Hennes bröst hänger fritt under jackan. ”All love is draglove” sjunger hon, medan tjejen bredvid henne spottar ut en monolog utan logik. Jag känner igen henne som skådespelaren ur pjäsen som går på stadsteatern nu, den som är skriven av hiphopbeundraren. Musiken byts och jag känner igen temat ur Donnie Darko.

Efteråt får jag se två brillianta barnteaterstycken, de är helt underbara och jag blir så djävla lättad och glad för jag har sett en del skitdålig barnteater i höst, och det här är den nya generationen, det är så djävla skönt att veta! Det är så skönt att se hur perspektiv på kön inom teatern skapar nya ramar att röra sig i, nya uppsättningar, bättre uppsättningar!

A nous la vengeance.

Henne får jag väl aldrig se igen. (Utom i mina fantasier)