Kulturen som medicin

Javisst, så pratar man om kultur nu. Lena Adelpropp Liljerot är förtjust i tanken. I en notis i GP menar man att sambanden mellan frekvent kulturell aktivitet och ett långt, friskt liv hör samman, varför kultur bör finnas på recept. Kulturarbetare och konstnärer knorrar och menar att kulturen ska inte smeka medleklassnormer utan istället utmana dem. Kulturens medicin ska vara beskt, helt enkelt.

Jag menar inte att förakta den ambition som kan finnas i att med hjälp av kulturella instanser förhöja livskvalitén hos sjuka människor, inte alls.

Men jag undrar om det sjävlklara sambandet mellan kulturell aktivitet och ett långt liv inte är ett sociologiskt felslut?

Är det inte snarare så att välstånd och långt liv har ett självklart samband och att välstånd också sammanfaller med kulturell aktivitet? (dvs, har du pengar och bor i stan kommer du med större sannolikhet vara kulturkonsument, i jämförelse med om situationen hade varit omvänd) Och: är det inte det ekonomiska och kulturella kapitalet (eller frånvaron av den) som är den främsta orsaken till (o)hälsa? Jag misstänker helt enkelt, att det är där man bör lägga uppmärksamheten när det gäller ohälsa; i ojämlikheten. Kulturell frekvens kan i detta fall enligt mig fungera som sidospår att dölja denna aspekt.

Dessutom förtörnas jag av debattens underliggande förståelse av kulturuttyck som ett behov vilket ska uppfyllas hos människor (med krämpor, depressioner och dylikt, i detta fall). Jag menar att det inte handlar så mycket om ett behov som ska göra grupper av människor bättre, denna nyliberala djävla skittanke.

Kulturen och dess uttryck är förbanne mig en rättighet för alla.