På spårvagnen, tre gubbar kommer in och sätter sig bakom mig. Jag behöver inte vända mig om för att veta hur de ser ut, en svag stank av otvättad kropp, urin och sprit ger mig alla ledtrådar jag behöver. Gubbarna börjar prata om sina skolgångar. "Ja va så djävla nervös när vi skulle ha prov, och alla satt och viskade mellan varann utom med mig, då klarade jag det inte längre, jag bara gick därifrån" säger den ena. Samtidigt börjar den andra prata om hur han hade haft en så snäll lärare som förklarade för honom till han förstod, på det där högljudda sättet som avslöjar att man druckit. Den tredje gubben, som stod lutad över dem i mittgången, sluddradre något obegripligt. Det lät ungefär som "huuuummm, mmmrhhh, höööööhh, hemmrhhh!"
Allas röster blandades i mun varandra. Dom hade så mycket att säga, så mycket som dom var arga på och som hade blivit fel. Men ingen lyssnade på den andre.
Och jag tänker att det är lite som här, när vi bloggar. Alla har en berättelse och alla känner att de borde få bli lyssnade på.
Jag tycker om det sättet jag kan göra det, berätta själv genom att skriva och lyssna genom att läsa.
(Detta inlägg är möjligen resultatet av en alvedonöverdos)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar