måndag 23 november 2009

Jag läser aldrig Proust igen för slutet gör för ont i mig


Jag läser en så förbannat trist och tråkig bok just nu att jag måste dela med mig. Och varför.
Boken heter "Matildas sista vals" och författaren måste jag googla *googlar*: Tamara McKinley. Den handlar om Jenny och Matilda. Jenny lever i det moderna Australien, konstnär i Sydney, nybliven änka vars bortgångna make hade köpt en farm ute i nowhere till dem (och sparat i massa aktier utan att hon visste om det) så hon är plötsligt med fårfarm fast minus make (och ett barn). Såklart åker hon ut dit. Matilda är hon som skötte farmen väldigt väldigt länge innan Jenny kommer dit. Jenny hittar Matildas dagböcker och läser hennes historia. Dvs, boken skiftar mellan Jennys och Matildas historia. Jenny blir betuttad i förmannen, det är lite intriger kring vem som ska äga den där farmen, många som vill lägga vantarna på den. Och så är det inte så mycket mer drama. Vad som stör mig jättemycket är beskrivningen av kärleken mellan Brett (förmannen på farmen) och Jenny. Den är så jävla...alltså: chevaleresk!!! Det är blickar, det är dagdrömmar, det är retsticke-kärleksfulltgnabb (typ dagisnivå: kärlek börjar alltid med bråk och slutar med barnbidrag), det är tankar kring hur han/hon uppfattar ditten eller datten, det är komma på att man är kär 1000-tals mil ifrån varandra när hon/han återkommer i drömmarna. Löjligt. Det är väl meningen att man ska drömma sig bort, tycka att det är romantiskt, att det ska vara lite spännande med alla vändningar dem emellan. Men kom igen!

Dessutom är själva utgångspunkten i boken att män är män och kvinnor är kvinnor, trots att kvinnan är chef! Nåt sånt där essentiellt ni vet. Nåja, det var inte meningen att hela inlägget är en galla över hela boken, utan jag skulle ta upp nåt annat.

Varför jag läser boken är för att min mamma tyckte den var superbra. Och min gammelfarmor. När min gammelfarmor fortfarande levde så pratade de om den här boken och jag minns att jag hörde sånna där lyckliga suckar man kan uttrycka inför en bok: "åh". Sen försvann boken, jag hann aldrig låna den av någon men jag hittade boken på världens längsta bokbord på drottninggatan i somras och slog såklart till.


Andra böcker som ligger på mitt sängbord är Zygmunt Baumans "Konsumtionsliv", Suzanne Bröggers "Fräls oss ifrån kärleken" (nej fortfarande inte färdig) och Sandra Hardings "Feminist methodology". Ni hör, vänsterfeministakademikerprettoböcker. Jag trodde att jag behövde nåt lättsmält som Matildas sista vals emellan dessa böcker. Och nu kommer vi till det som jag egentligen ville ta upp: litteraturens stratifiering, eller hur man ska säga.



Jag dejtade en kille en gång (bokstavligen) som menade att han inte började läsa litteratur förräns han var 23-24 då han satte igång med mansklassikerna, typ Strindberg. Han räknade alltså inte in all Dean Koontz, all Stephen King, all vad man nu läser när man växer upp och gillar att läsa men fortfarande inte läst klassikerna.Jag skulle säga: Törnfåglarna, Grottbjörnens folk-serien och diverse hästböcker. Ni fattar, de tillhör inte direkt litteraturkanon.


Och jag har inte läst en sån bok som Matildas sista vals sen...sen...ja jag var typ 18. Men, jag skulle nog aldrg dela upp böcker i litteratur och litteratur, även om jag är medveten om uppdelningen. Nej, jag låter glatt mina mindre lyckade exkursioner i boklandskapet stå kvar i min minimala bokhylla. Jag är stolt över att jag läst Ed McBain/Mankell/Nesser-serien och inte läst Strindberg. Men jag är även glad över att jag nu läser Åsa Linderborg och gråter över det jävla skitsamhället. Eller Brögger/Jong/Sveland/Holmberg och gråter lite till och blir frustrerad. Då kanske en vals med Matilda är precis vad jag behöver, 10 år senare.

3 kommentarer:

Mi Sli sa...

Åh. I litteraturens fall blir jag relativist(isk). Bort med alla fin- och fulstämplar, säger jag! Vägra känna dig minervärdig för att du plockar upp en deckare då och då!

Ändå vet jag, och tycker verkligen, att det finns bra och dålig litteratur. Det är skillnad på McKinley och Lidman.

Men hur ska du kunna avgöra om du inte är en konsument av dem båda?
(Har också läst något at Tamara McKinley. Jag kommer ihåg att det var skräp. Men jag är inte ledsen över att jag läst den för det, varför skulle jag?)

Berättade just för en vän att jag inte förstod "Den amerikanska flickan". Det var lite jobbigt eftersom att det beskrivs som "paradisisk" av recencenter jag respekterar och har vunnit Augustpriset. Men den sa inget till mig. Blir tjurskallig. Tror jag måste läsa den igen!

Kerstin sa...

Nä, fast det är svårt att inte känna sig "fel" i sin litteratursmak när man samtidigt "vet" god litteratur. Det är som att fortsätta ha dåligt sex, fast man vet att det finns bra sex!

Men jag håller med, hur skulle jag veta det andra om jag inte läste det? Och jag är den första att erkänna att man ibland bara vill kunna sluka en bok utan att tänka efter så jäkla mycket.

Jag fattade inte heller den Amerikanska flickan!! Om du kommer på nåt så får du gärna hojta till!

Mi Sli sa...

Ha ha. Det får mig osökt att tänka på att "sex is like pizza. Even when it's bad it's still kinda good"

OBS! Detta tycker jag naturligtvis inte. Men när det gäller böcker är jag böjd att hålla med!

Usch. Nu kom jag på att när jag läser dåliga böcker har jag inga större problem med att avsluta dem, ibland läser man på för att man hoppas på att det ska bli bättre. Men hur ofta har man inte genomfört samlag som varit taskiga för att... man hoppats de ska bli bättre i slutet?

Uuuuhhhhh.