Oh, DDR

Såg på aktuellt igår om murens fall.

En kvinna från tidigare DDR intervjuades med hennes döttrar. Tjugo år tidigare hade de tagit sig över till andra sidan och journalisterna frågade de då små flickorna: "Ska ni köpa Barbie nu?

Kvinnan berättade att allt blev inte bättre av enandet av Tyskland. Hon saknade den utförliga barnomsorgen som möjliggjorde kombinationen av familj och förvärvsarbete, att det aldrig fanns oro kring arbete, utbildning eller bostad. Hon saknade den tryggheten som var självklar på den tiden. Hennes döttrar hade utbildat sig till klassiska medelklassyrken; designer och psykolog, men de arbetade i butik.

Det är så härligt att vara utlämnad till en marknad utan socialt skyddsnät. Där du bör förstå dig själv som din egen lyckas smed. Har du inte lyckats beror det inte på någon annan än dig själv.

Hon berättade också hur det fortfarande är tydligt vilka som är östtyskar och västtyskar, inte minst på den äldre generationen. Västtyskarna är ytligare, menade hon. De eftersträvar perfektion och förefaller kallare, striktare.

Nu kan de i alla fall köpa Barbies till sina barn.

Så förlåt mig om jag är DDR-romantiker.