söndag 15 november 2009

Att älska spelets regler

I fredags träffades jag och mina två vänner på M-plan. Jag gled något försenad in på den pub mina vänner valt ut för att stärka oss med en öl innan äntring på konstnärshögskolefest. I samma stund som vi sammanstrålade sänktes medelåldern i lokalen med ungefär, 30 år. Men, ölen var billig och god och det är ju allt man behöver egentligen. Vi sitter fördjupade i en diskussion kring de flytande gränserna mellan våld och sex (vi hade dock inte läst det här inlägget, på samma tema) när jag känner hur någon drar i min arm.

- Du! Är ni såna där, KONSTNÄRSBRUDAR?? va?

Det är en man i ungefär 50-årsåldern som frågat. Vi stirrar förvånat på varandra, oförberedda på avbrottet. Nekar med ansträngda leenden, Neeej det är vi inte.

Vi återgår till vår diskussion, lätt okoncentrerade. Jag hör hur mannen diskuterar med sin kompis bakom oss att han minsann trodde vi var konstnärsbrudar.

När vi äntligen kommit ur vår förvirring inför avbrottet och återigen dykt ned i frågan om sexualiteten och våldet så känner jag återigen en hand på min arm.

- A men va GÖR ni då?? Va? Vad jobbar DU med? nästan vrålar han till min kompis. Nu börjar vi bli irriterade. Dumdjäveln tänker uppenbarligen inte ge upp. Jag vänder mig avmätt mot honom.

-Ursäkta mig. Men jag försöker faktisk lyssna på vad min kompis säger. (Jag hoppades att mitt tonläge inte lämnade utrymme för några som helst missförstånd. Kan du dra, ditt ouppfostrade, otrevliga, burdusa, avbrotts-sepe?)

-Men OJ va hon va OTREVLIG!!! skriker hans kompis från bardisken.

Och det var väl där situationen blev just det, otrevlig. Något blir tydligt; det djävla spelet. Kanske hade de stått där ett tag och pratat om oss. Stärkt sig med några öl. Nu ska vi gå fram till de söta tjejerna, höhö. (För det är vi faktiskt. Relativt snygga alltså. Audrey Tatou skulle kanske inte hoppa utför ett stup i ren avund, men).

Och för att jag fråntogs min rätt att säga ifrån. Vem var det som hade varit otrevlig egentligen? Vem var det som hade, utan respekt för vår samvaro, för vår diskussion, tagit sig rätten att klampa in i vårt utrymme? Utan respekt för vår rätt att välja vem ska ska få finnas där, och på vilket sätt.

Varför tror dessa karlar att det vi håller på med eller pratar om, vår samvaro, är så oviktig att den kan brytas av deras (högst ointressanta!) närvaro och påträngande frågor? Och varför har vi då inte rätt att säga ifrån?

AAAARRRRRGGGHH! (här tog orden slut och reptilhjärnan tog över i uttrycket för min frustration)

Senare bad männskan om ursäkt och hoppades vi inte tog illa upp, kände vi att han var en jobbig gubbe? för vi skulle ju förstå att han var konstnär själv och brukade måla, det var därför han undrade.

Vilket inte förklarade eller rättfärdigade nånting. Hans tirad gjorde spelet så tydligt igen; kanske skulle vi tycka det var lite häftigt att han var konstnär att den avsevärda ålderskillnaden inte skulle spela roll och möjligtvis ge honom lite beundran? Men jag visste ju, att min kommentar "det spelar ingen roll vad du är, vi skulle vara avvisande mot alla män som närmade oss" inte skulle falla i god jord. Kanske skulle vi bli anklagade för att vara manshatare och därmed förlora flera minuter av tid på att bråka med dom. Så jag höll mun.

Man blir bitterfitta för mindre.

2 kommentarer:

Kristina sa...

Haha! Tatou hade fan slitit ut sina rådjurs för att få ett uns av vår stake och vår sylvassa look.

Mi Sli sa...

Helt sant! När det gäller den sylvassa looken står vi regerande på täppan.