Avlägsna absurditeter?

En gång för länge sedan, i ett litet katolskt land utan någon som helst verklig vänsteropposition att tala om, befann sig en feminist på utbytestermin. Ensam i conversedojjor trampade hon de anrika golven på det världberömda, vackra och mycket gamla colleget. Där fick hon höra de mest absurda kommentarer hon någonsin tagit del av, varken innan eller efter. Väl hemma startade hon och hennes vänner en blogg för att vädra sina tankar och dämpa skrivklådan.

Jag har raljerat över Irländares sexualmoral tidigare i den här bloggen, men bestämde mig för att lista dessa absurditeter för att sprida en tacksamhetens tanke att man är född i Skandinavien:

- På ett seminarie fick jag veta att feminismen är sexistisk. Denna kommentar uttalades av en man som titulerade sig som marxist. Han blev replikerad: Så du tycker kampen för jämlikhet är sexistisk? på vilket han inte hade något svar.

- Från samme man (vilken förmodligen slog världsrekord i tjockskallighet den dagen) fick jag kommentaren: Om kvinnor vill komma in i akademin och skapa egen socialteori borde de FRÅGA oss först (jag tolkade att han refererade till sin egen grupp dvs män). Jag replikerade att jag höll fullständigt med, faktum är att samma sak gällde dom där djävla postkolonialisterna, om dom från syd vill komma hit och skapa socialteori på sina villkor borde dom verkligen FRÅGA oss först, oss vita västerlänningar alltså. Dessutom är all teoribildning som ifrågasätter den västerländska hegemonin rasistisk. Killen frågade om jag var ironisk. Jag tänkte att denna var ett lost case (det lustigaste i hela den galna scenen var att denna kille, efter att lagt varje vad han ansåg vara dräpande antifeministik kommentar, highfiveade en annan kille som satt brevid honom).

- Under en föreläsning diskuteras en text kring ett klassrumssenario där en tjej under en debatt blivit ifrågasatt, förlöjligad och nedgjord av ett gäng killar. Hon själv reagerar med att ta deras hjärndöda kommentarer på allvar och mena att de säkert inte menade nåt illa. Min föreläsare (man) menar att situationen i texten är oproblematisk och att det inte finns något jämställdhetsproblem eftersom att tjejen i situationen inte själv beskriver det så. Jag dör långsamt inombords och vill grina.

- Under en debatt om abort, där för övrigt Ja till abort-sidan bestod av fyra kvinnor och en man, medan situationen var det omvända för motståndarsidan, förklarade någon att kvinnans anledningar till att inte vilja föda sina barn var helt irrelevanta eftersom hon hade gått med på att ha sex och därmed också hade tappat all rätt till någon som helst inflytande eller makt över sin egen kropp.

- Under ett seminarie om transsexualism menar samtliga i klassrummet att en man som genomgått könsbyte inte längre kan ha sex med sin fru, och jag tänker, herregud vi har inte kommit längre än att sex inte är nånting annat än snopp i fitta. "If there's a will, there's a way!" sa jag frejdigt och lyckades få min handikappade lärare att skratta.

Men det var ändå spännande! Att ha varit med om, liksom. Jag minns att jag fick ett intryck att av Irland hade andra egenskaper jag kan sakna i Sverige. Våldtäkter talades om på ett helt annat sätt, kände jag. Där fanns inte samma misstänkliggörande av offret, inte samma... avfärdande att det skulle vara ett allvarligt brott. Vilket jag antar hör hemma med det katolska också, på något sätt. Dessutom hade de kommit långt i medvetenhet om ekologiska varor och jag hade som vegetarian när jag skulle handla eller äta ute ett stort utbud av butiker och ställen att gå till. Man var inte avvikande, det var skönt.

Jag kan sakna det ibland. Dublin! Hur spårvagnen ropade ut hållplatsena på engelska och gaelic: St Stephens Green... Faiche Stiabhna. En Guinness med pommes frites dränkt i vinäger framför rugby eller cricket en solig dag. Men som sagt. Jag är en glad skandinav. Rätt så, i alla fall.