Teaterbossar och familjepolitik

Jag ber att få sprida denna goda nyhet till samtliga! När det gäller teatervärlden händer något. Män flyter inte längre upp, från kvinnomaktsutredningen 1997 den berömda frasen; som korkar.

Att den fria scenkonsten dras med jämställdhetsproblem är dock fortfarande ett problem, vilket jag ibland blir vittne till. Har du ingen som delar ditt försörjningansvar som förälder och är t.ex oetablerad koreograf eller barnteaterskådespelare blir du automatiskt bortsållad och din produkt får aldrig en ärlig chans.

Därför jag får utslag av ilska när jag - igen - öppnar dagens metro och läser Johan Djävla Norbergs raljerande över förslaget till den nya föräldraförsäkringen som sossarna lagt fram.

Ny tycker jag att förslaget inte är tillräckligt överhuvudtaget. Men är man nyliberal har man inget intresse av att se strukturer eftersom att det inte gagnar ens ideologi. Invävd in en illusion av "det fria valet" lägger Norberg fram det absurda men ack så vanliga argumentet att staten ska ge fan i att lägga sig i hur familjer vill leva.

Det krävs fanimej riktigt tjocka solglasögon för att inte se sambandet mellan att kvinnor tar ut 80% av föräldralägenheten och att de också (fortfarande!!) har 80% av mäns lön för likvärdigt arbete. Att man straffas karriärmässigt för sitt omsorgsansvar.

Jag vet att det inte är en enkel fråga. Jag vet att kvinnor inte vill släppa föräldraledighet till sina män. Men detta löser inte jämställdhetsproblemet (Jamen då ska det väl få VA så???) utan utgör en del av det. Som jag ser det är det dags att män tar sitt djävla ansvar. Jämställdhet är en mansfråga. Så länge de har utrymme att inte ta sitt ansvar kommer också arbetsmarknaden, främst den privata sektorn, att hindra kvinnor genom glastak och utplanad lönekurva. Nån som undrar varför det är så många kvinnor i offentlig sektor? För att offentlig sektor inte straffar, varken lönemässigt eller karriärmässigt, ett försörjaransvar, som den privata sektorn gör. Med en delad föräldraförsäkring skulle HELA arbetsmarknaden tvingas anpassa sig till det faktum att människor är människor, och har andra uppgifter och ansvar än arbetet. I de fall detta inte passar, som i ensamstående föräldraskap och i arbetslöshet, får det naturligtvis skapas lösningar och anpassningar.

Jag fattar inte. Vi har inga problem med att köra i 50 på vissa sträckor eller att inte råna en bank för att staten säger att det är fel. När ska liberalerna fatta att Det Privata Är Politiskt?

POLITISKT.

Åååå. Jag är en sån djävla hobbypolitiker.