söndag 8 november 2009

Möten

I veckan köpte jag biljetter till mig, mina två systerdöttrar och deras kompis till en dansföreställning av Batsheva Ensemble. Det var när jag såg bilder från föreställningen i ett programblad som jag visste att det skulle bli något speciellt, att jag bara inte fick missa det. Så därför, när jag gick in den stora idrottshallen i en av staden förorter för att se Kamuyot, var jag förväntansfull. Ungarna kutade fram på sina ogenerade vis och satte sig på de mest fördelaktiga platserna långt fram, i mitten. Den yngsta frågade mig vad det stod på en papper på en del av bänken, "Reserverad", förklarade jag. "Då får du sitta bredvid den" sa hon, så det gjorde jag.

Snart kommer en av dansarna och sätter sig bredvid mig. Han hälsar blygt och luktar fräscht av tvål. Fler dansare droppar in och snart börjar det. Och det är precis så bra som jag hade hoppats på. Ibland dansar de allihop, ibland bara några. Andra dansare sätter sig bredvid, för att resa sig, sätta sig igen. En stund in i föreställningen börjar dansarna plocka upp folk på golvet att göra samma sak som dem. Jag får stå på ett ben med armarna ut och ungarna fnittrar hejdlöst bakom mig. Snart blir de själv uppdragna att dansa. De är generade, men gör sitt bästa. Jag halar upp mobilen för att ta kort som en stolt hönsmoster. Och det är så djävla fint.

Jag sitter trollbunden och leende inför all talang, all skicklighet. Tänker att jag förmodligen är den ultimata åskådaren. Jag är helt i andakt. Jag är så jäkla glad att jag får vara med ungarna på det här sättet.

Efter en stund spelas en lugnare slags musik och dansarna börjar gå i en ring runt publiken, som sitter i en fyrkant runt golvet. De stannar till ibland och räcker någon ur publiken handen. De tittar ned rätt i mina ögon och jag vet inte var jag ska fästa dem. En ljus kille kommer och tar min hand. Hans är röd och varm. I säkert en halv minut håller han min hand och jag tittar på hans skjortbröst där det finns små, små röda fläckar, av blod? En droppe svett faller på hans mage. Han kramar min hand, så dansar han vidare.

Och jag är nära att grina för att jag fick möta någon och för att det fanns beröring.

Och jag vet att det låter bajsnödigt men jag tänker inte sparka ned min egen text genom att skriva något i stil med "kanske behöver jag bara få ligga" - och hör sen.

2 kommentarer:

Kerstin sa...

Det låter ju jättemysigt!! Och också lite läskigt! Sådärnt möten med främmande människor som liksom berör en är ju faktiskt ganska ovanlig, men fint när det händer.

Anna Tholl sa...

Jag har tänkt på det efteråt, varför det var så ljuvligt fint hela grejen att få ta dansarna i hand?

Jag menar, jag är egentligen oerhört tacksam över att jag slipper möta alla främlingar man träffar på dagarna i ända, och vi har ju utvecklat ett strikt artighetskodex för att kunna fungera socialt i en tätbefolkad geografi. Men hur gör man när man vill mötas? Det finns liksom inget riktigt bra sätt.

Och har du igen käresta kan det gå så lång tid utan att nån tar i dig, egentligen! Det är ganska hemskt.

Helt plötsligt förstod jag att det är en ganska stor grej att ta någon i handen och se dem i ögonen. Killen och jag kom inte ens från samma världsdel eller talade samma språk.