Vem är rädd för Emotionellt Ansvar?

Jag avslutade just ett samtal med en vän som nyligen brutit sitt sex år gamla förhållande med sin kille. Omständigheterna kring det hela ledde till en diskussion kring något vi kände var så allmänt förekommande att jag var tvungen att vässa tangentbordet:

Varför är det så många tjejer där ute som tvingas ta ansvaret att avsluta en relation som han som inte vill fortsätta?

Det hade inte varit bra mellan min vän och hennes (numera) förra kille på ganska länge. Hon kände att nånting inte var som förut. Han kunde sitta klistrad vid sin dator när hon försökte prata med honom. Hon kände sig ignorerad och vad jag tolkade det som, oälskad. Till slut konfronterade hon honom och fick honom att erkänna att han inte kände samma sak längre. Hjärtekrossad fick hon bekräftat vad hon misstänkt länge och lämnade honom.

Märk: Lämnade HONOM. Inte tvärtom.

När mitt ex försvann ut i Europa två månader tänkte jag, eftersom att jag numera är gammal i gamet, att det inte kommer hålla. Loin de vu, loin du coeur som man säger. Vi hade ändå ganska fin kontakt under tiden han var borta och jag började tänka att, tja kanske. Så kom han tillbaka och ingenting var som innan. Två vidriga veckor gick jag omkring och kände mig förvirrad, obekräftad och ledsen tills jag konfronterade honom: det är slut. För du känner inte längre för mig som du gjorde.

Han protesterar inte precis vilt. Så det tog slut. Och det ansvar han borde tagit fick jag ta.

FY FAN.

Jag hade en annan kille i gamla staden som gjorde så här mot mig, i två månader befann jag mig utomlands, trodde att vi hade en svacka pga det när han i verkligheten hade slutat vara kär i mig och dessutom börjat få känslor för en annan. När jag kom hem och konfronterade honom om hans icke-existerande känslor menade han att han kanske kunde känna för mig igen, vi kunde väl hänga en vecka och sova med varandra så kanske det kom tillbaka?

Jag drömde mardrömmar om att jag dödade honom flera månader efteråt. Det tog lång tid att komma över förnedringen att erbjudas att hänga efter honom i en vecka som en äggsjuk höna, med den ängsliga förhoppningen att kanske, kanske lyckas vara tillräcklig för att han skulle bli kär i mig igen.

Jag förbannar alla män som inte tar det emotionella ansvar som rimligen är deras. Ingen konflikträdsla i världen rättfärdigar den misshandel av själen det innebär att gå omkring med förvirringen och misstanken.