Le coeur brisé

I somras, när jag mådde som sämst över att blivit dumpad, diskuterade jag Kärlek med en vän som lämnat ett längre förhållande. Hon hävdade att jag valt min egen situation, att jag är singel för att jag har gjort vissa val i livet. Det var svårt att hålla med. Med färskt krossat hjärta kunde jag inte känna att jag hade min situation i mina egna händer. Hade jag fått välja, hade jag ju varit med honom. Ändå visste jag att hon hade rätt.

Ibland kan funderingarna komma hos mig också, de känns nästan utslitna. Åtminstone sliter de: Varför har jag inte fått det att hålla hittills? Det sliter som värst när man når slutsatsen att det måste vara för att jag inte kan bli älskad.

I dom stunderna är det tur att jag är älskad, på riktigt. Och har varit älskad. Av mina vänner, min familj, gamla pojkvänner. Det hjälper mig hålla sikte på hur ensidig den självpåtagna förståelsen av "Det måste vara något fel på mig" är. För lika mycket som jag inte helt valt min situation, har jag ändå gjort val som fått mig att hamna där jag är. Det kan verka som att det inte går ihop, men ändå känner jag att det är så.

Jag har haft två seriösare relationer i mitt liv. Den ena lämnade jag för att det gjorde mig inget annat än allt mer illa, det andra för att jag inte ville ha samma liv som honom, hur mycket vi än älskade varandra. Ibland tänker jag att jag kunde lika gärna varit gift, bott i en mellanstor svensk stad och med all säkerhet haft barn! Helt säkert hade jag varit lycklig. Han var den finaste av människor. Men jag träffade honom när jag var för ung. Ett år efter att vi gjort slut kom han tillbaka till mig och undrade om vi skulle försöka igen. Jag gick sönder inuti, men visste ändå att vi hade gjort rätt. Han är nu tillsammans med en annan, jag tror och hoppas han är lycklig.

Jag måste också erkänna: det har inte varit så lätt att vara tillsammans med mig. Under de senaste 10 åren har jag flyttat sju gånger, till och från olika länder, till och från olika orter i Sverige. Det har inte sällan resulterat i kraschade relationer med en person som "lämnats bakom".

När jag börjar tycka om någon idag delas min känsla mellan att vara glad och att vilja lägga benen på ryggen och springa långt långt bort. För jag är så tunnhudad: om jag blir kär och det skiter sig med även denna människa, då går jag sönder.

Sanningen är att jag säkerligen går sönder, men efter det går jag hel. Det vet jag, varje gång. Och jag fortsätter alltid vara älskad.