Sista kvällen, vi har ätit samosas, tittat varandra djupt i ögonen och legat i varandras armar ett par timmar. Jag ska snart åka hem, taxin är beställd. Vi tar en rickshaw och åker de guppigaste vägarna med hög fart och hög bollywoodmusik som strömmar ut i natten. Vi åker förbi hundarna, männen som står längs gatorna, palmträden, hammaren och skäran målat på väggarna, musiken håller hög takt och vi kan inte sitta stilla. Vi rör oss i baksätet i takt till musiken och ler mot varandra. Rickshawn tar sina karaktäristiska snäva högersvängar och varnar med en tuta. Vi möter män på motorcykel, vi möter andra rickshaws på den smala smala vägen fram till mitt hotell och stunden för avskedet.
Jag har aldrig förr upplevt två motsatskänslor så intensivt. Glädjen över att vara just där och just då, att känna den indiska nattens doft på väg i en rickshaw med hög musik tillsammans med en vacker människa. Samtidigt var denna tur början på resan tillbaka till min så kallade riktiga verklighet och sorgen över detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar