Vad jag tänker på när jag springer

Ingenting.

Det är bara tyst. Alla tankar som virvlar runt i huvudet lägger sig till rätta och mitt huvud blåses ut inifrån. Det blir tomt. Och jag älskar den känslan. Efter en springtur är det som om en kan starta om, nya fräscha tankar, sedda från ett helt annat håll eller med ro.

Därför gör det mig så djävulskt ont, både psykiskt och fysiskt att ha blivit förhindrad att springa de senaste 3 månaderna på grund av ett löparknä. Och det inser jag nu, när löpningen inte finns i mitt liv hur mycket den betyder för mig. Jag blir lättstött, irriterad. När någon av mina springande vänner, som jag introducerade för löpning talar om löpning blir jag missunnsam och ledsen. Jag vill ju också.

Och jag har gått till en naprapat för att få behandling, men ärligt talat har jag bara varit halvhjärtat engagerad i att göra mina benböjar, eller ligga på golvet och lyfta bäckenet eller stå i en planka. Jag vill ju ut i skogen, höra kvitter, se ett rådjur, trampa i lera, lyssna på musik på låg volym och få känslan att jag kan fortsätta hur länge som helst, att jag orkar. Hjärnan förstår att det är övningar jag måste göra för att få kunna springa igen, men i själen är jag djupt otillfredsställd.

Kanske, kanske har mitt knä blivit helt nu igen. Kanske kanske håller det för en springtur snart. Jag längtar så efter tomheten i huvudet.