När en ekonom vill tala klass, ja då drar i alla fall jag öronen åt mig. I mina ögon talar ekonomer oftast om klass i syfte att söndra den strukturella och relationella förståelsen av klass. Guy Standing har lanserat begreppet prekariatet som många inom vänsterrörelsen inte varit sena att hänga på. Jag ställer mig tveksam.
När jag såg
Palme-dokumentären då Kjell-Olof Feldt beskriver Palmes romantiserade syn på
arbetare, insåg jag att jag i mångt och mycket delar Palmes syn.
Kroppsarbetarna är det finaste vi har. Och jag tror fortfarande att arbetarens
frihet (klassposition) står och faller med dess förhållande till produktionsmedlen
(Hej Marx!). Detta förhållningssätt får ni kalla mig stofil för.
Ekonomiprofessorn Guy
Standing menar att vi har att göra med ett framväxande prekariat som är en
klass-i-skapande. En helt ny socialgrupp, som består av människor med osäkra
arbetsförhållanden.
För att fastslå
nödvändigheten av detta begrepp måste Standing argumentera för den förändrade
och fragmenterade arbetarklassen, att dess kollektiv inte längre gäller i vad
jag antar är ”vår” del av världen. Och det är här jag och Standing delar oss
på. Det har att göra med vår skilda förståelse av kapitalismen. Kapitalismens
inneboende funktion är kapitalackumulering, i denna process finns en inbyggd
osäkerhet som skapar arbetarens beroende till kapitalet. Kroppsarbetaren säljer
inte bara sin tid, utan också sin kropp. Min pappa har betalat med sina
utslitna höfter.
Jag antar att Standing
sållar sig till dem som menar att vi har att göra med en ”ny” kapitalism, en
kapitalism som luckrar upp rörligheten i både arbete och kapital. Kapitalet har
enligt dessa förespråkare lämnat sin (fysiska lokala) plats och blivit globalt.
Därför har vi vad många kallar ett post-industriellt samhälle där arbetare är
individualiserade och har osäkra och temporära jobb. Jag är av den åsikten att det
inte finns en ny kapitalism. Effekterna av den så kallade nya teknologi är inte
särskilt stor, den delen utgör fortfarande en mindre del i den kapitalistiska
produktionen. Globaliseringen gör inte heller kapitalet särskilt rörligt, jag
läste att den mesta av USA:s outsourcing faktiskt skett inom landet, dvs flytt
av jobb från norr till söder. Standings bidrag är inte nytt, snarare har vi i
årtionden fått höra om risk, osäkerhet, flexibilitet och mobilitet och en mängd
andra hot på arbetsmarknaden av teoretiker som Beck, Bauman och Castells.
Prekariatet definieras
inte i förhållande till sin plats i produktionen, snarare bärs det allra första
kännetecknet av prekariatet upp av ett attitydförhållande till staten och
kapitalet där förtroendet är raserat. Kroppsarbetarna, den ”gamla” och ”trygga”
arbetarklassen vilken välfärdsprojektet byggde på har ”skrumpnat ihop och förlorat
sin känsla för solidaritet”, menar Standing.
Och det är här jag undrar
vem som verkligen förlorat sin känsla för solidaret? En omfördelande
välfärdsstat är som mest omfördelande när också medelklassen ingår i offentliga
lösningar. Det ökar kvaliteten på våra välfärdstjänster. Så fort medelklassen
tror sig tjäna på privata lösningar urholkas däremot den omfördelning som ska
gå till det gemensamma.
När sociologer i UK
lägger till en kulturell dimension i klassbegreppet och gör klass till
någonting som endast är deskriptivt rasar många, rätteligen. Men när ekonomer
som Guy Standing söndrar klassbegreppet och liknar den kroppsarbetande
arbetarklassen som trygghetsknarkare, då undrar jag vem tjänar på bilden av den
fragmentiserade arbetarklassen?
Med ett kapitalistiskt
system finns det en inbyggd osäkerhet, vi offrar några, om vi nu inte är så
smarta att vi reglerar marknaden och fördelar våra resurser något mer rättvist.
Men när denna osäkerhet drabbar en större andel av populationen behöver vi då
ett nytt ord och ny vokabulär? Min mest konspiratoriska teori är att
framställandet av arbetsmarknaden som så osäker är en del av en
ideologiproduktion som syftar till att skapa rädsla hos arbetare för att säkra
deras medgörlighet.
Samtidigt, det stora
skiftet i svensk arbetsmarknadspolitik hände 1979 när OECD rekommenderade att
överge full sysselsättningsmålet till förmån för inflationsmål. Detta är en
medvetet förd nyliberal politik som får konsekvenser på vår arbetsmarknad i
form av fler osäkra anställningar.
Osäkra arbetsförhållanden är på så sätt inbyggt i ett system där
tillväxt betyder att socialisera bankernas skulder och där arbetstagarnas
maktpositioner på arbetsmarknaden försvagas (se exempelvis på att facken går
med på lönesänkningar).Det är ingenting ”nytt” och spektakulärt med detta.
En irriterande del av
prekariatsdebatten i Sverige är också att den inte tycks handla om exempelvis
migrantarbetares situation på den svenska arbetsmarknaden, utan snarare om en
kulturarbetande medelklass som aldrig tidigare behövt inse att arbetsmarknaden
är just en marknad och du säljer din arbetskraft, oavsett om det är med kroppen
eller huvudet.
