Jag avskyr välgörenhet. Det är ett tillfälligt plåster på ett öppet köttsår som skulle behöva sys. Det gör människor till tacksamma offer i stället för medborgare med rättigheter. Det ändrar ingenting i grunden. Så varför kändes det självklart att hjälpa till när jag såg att någon i min stad inte hade medel till mat? Jag har varit arbetslös. Det var fruktansvärt. Jag åt pasta och gröt i veckor. Värst var ändå ångesten. Tänk om det aldrig ordnar sig? Men egentligen gjorde det aldrig något, inte på riktigt. Det var ju tillfälligt, det vågade jag ändå tro på någonstans. Jag fick alltid hjälp av mina föräldrar, 200 kr här, en betald biljett hem ibland. Jag fick tillfälliga extrajobb. Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp från andra.
I butiken igår köpte allt jag kunde. Schampoo. Bröd, mjukt och hårt. Kaviar. Falukorv, köttbullar, det gillar väl barn? Kaffe. Tandkräm. Kakor med choklad. Min fina kollega ville också vara med. Det kostade ändå mindre än vad jag trodde. Jag hade fått adressen till henne från Matkassen. Jag var nervös. Jag kände mig lustigt nog som ett as. Där kommer jag med mina pengar, tror hon att jag tycker jag är bättre än henne? Det är jag inte. En annan gång är det jag som behöver hjälp. Det har blivit så lätt att falla i det här landet.
Hon tog emot oss med en kram. Vi fick alla tårar i ögonen. Hennes två barn vågade inte komma fram. "Min son frågade vad vi skulle äta idag" sa hon, "och jag visste inte om vi ens skulle ha någon mat. Min dotter åt just det sista nudelpaketet". Hon hade tvekat länge innan hon kontaktade matkassen. "Jag har aldrig varit så här illa ute innan". Vi gick därifrån, en kram till fick vi. Hon kallade oss sina änglar. Jag kände mig glad, ändå så ledsen. Tårarna kom lite senare. Tidigare idag fick jag veta att jag fått löneförhöjning.
Vi är beroende av varandra. Vi måste ta hand om varandra. En annan gång är det jag, kanske inte i morgon, kanske inte nästa vecka, men någon gång.
Joss Whedon sa något väldigt bra en gång. Han talade om jämlikhet mellan kvinnor och män, men det kan lika gärna appliceras på jämlikhet generellt. Jag har satt paranteser kring det jag ändrat i hans citat:
Equaliy is not a concept. It's not something we should be 'striving' for. It's a necessity: equality is like gravity. We need it to stand on this earth as (people) men and women. And the (injustice) misogyny that is part of every culture is not a true part of the human condition, it is life out of balance, and that imbalance is sucking something out of the soul of every (person) man and woman who is confronted with it. We need equality, kinda now.
