Jag vet att jag är ett stort barn som tänker så här. Var tar man vägen med all sin rädsla och oro?
- Att min kropp ska
gå sönder av graviditeten. Min mamma blev sjuk efter att hon fick mig. Hon hade
ständiga smärtor och kunde inte sova ordentligt på flera år. Det måste varit
ett helvete. Jag skulle inte klara av det, jag är inte stark som min mamma.
-
Att min kropp ska
gå sönder av en förlossning. Min mamma kämpade i över ett dygn med min bror.
Jag kom med kejsarsnitt. Jag får sådan ångest av tanken på att föda barn att
jag börjar kallsvettas. Att spricka, att inte kunna ha sex, att inte kunna gå
på toaletten som förut, att ha ont, att möta en sjukvård som är så bantad att
barnmorskorna inte har tid att gå på lunch. Jag känner mig så otrygg och rädd
inför tanken på att föda att jag tänker begära kejsarsnitt – och ja, jag vet
att det också är farligt. Men jag är så jävla rädd.
-
Att vi ska bli
ojämställda. Studie på studie visar att barn förändrar tidigare jämställda par
till ojämställda par. Detta handlar främst om att kvinnan ändrar sina mönster
för hur hon arbetar, både i hemmet och lönearbete. Mannen ändrar däremot inte
mycket. När jag läser sådant får jag halsbränna av indignation. Att inte fler
kvinnor förvandlas till bitterfittor över detta är mer än jag förstår. Om det
hände mig och B (varför skulle det inte hända oss?) så kommer jag tappa respekt
för mig själv, för B och för vår relation.
-
Att jag inte ska
tycka om att vara förälder. Att veta att jag
ångrar mig. Att sömnlösheten ska knäcka mig. Att få panik när barnet får ett
hysteriskt utbrott (alla barn får hysteriska utbrott) för att jag hatar det
beteendet så mycket. Att jag ska börja använda ironi och nedlåtenhet när barnet
är barnsligt. Att jag ska längta bort, tillbaka till när jag fick vara min
egen. Att jag ska hata mig själv för att jag känner så. Jag skulle känna mig
som världens vidrigaste människa.
-
Att jag inte ska
kunna göra mitt jobb för jag är för trött/har för ont/tar på mig någon slags
superförälderroll (se ovan om ojämställdhet). Att min karriär går åt helvete. B
jobbar jättemycket. Jag är rädd att han inte inser hur mycket hans liv kommer
ändras av att få barn, hur det inte längre kommer att fungera. Att han kommer
hata vårt liv och önska att vi aldrig skaffat barn.
-
Att jag kommer
vägra anpassa mig, jobba lika mycket som förut, gå under av dåligt samvete,
paja min relation med B, vara en dålig morsa som är gift med jobbet.
-
Att barnet får en
sjukdom/åkomma som tär på oss emotionellt och ekonomiskt. Att ingenting blir glädjefyllt
längre för mitt barn har ont/kommer aldrig kunna leva självständigt. Att jag
kommer gå under av dåligt samvete för jag önskar att det hade kunnat vara ”normalt”.
