Heey!

Idag hände en rolig grej. Jag ska få komma på arbetsinterjvu! Till ett extrajobb på ett stort, opersonligt café som tar sjuka överpriser och betalar skitlöner, så det var inte det som var det roliga, utan det här:

Jag är svårt bakfull och ligger i sängen och mysbakisfiser. Telefonen ringer, jag slänger en blodsprängd blick på displayen. "Privée" står det, alltså är det syrran, vilken av någon anledning har osynligt nummer. Hon och jag ska gå och se en film i morn så jag tänkte att hon vill väl fråga nåt om det. Bestämmer mig för att busa lite. Skrovlar till rösten å det grövsta och svarar men varulvsröst: "hallåååååååå........?" Varpå en pigg och ljus röst svarar "Ja Hej jag heter X, jag ringer från café X, vi har ju fått in ditt cv och undrar om du kan komma på arbetsintervju på måndag?" och efter en liten paus: "du kanske trodde det var en annan som ringde?"

HA HA HA grymt kul var det. Inte just då, men så här i efterhand.

Tom blick

Vad gör heltidsarbete, 9-5, med oss egentligen? Jag insåg idag, när jag traskade hem som vanligt efter jobbet, alldeles för sent, att jag är en av alla dem som står där vid övergångsstället med en totalt tom blick. Tom blick= tomt i huvudet. (Jag är väldigt glad över att jag inte åker tunnelbana, man kan bli deprimerad för mindre).

Jag undrar - var det bara så här? Är det här allt? 

Det här är inte min idé av liv. Ett levande liv.

På mitt jobb är alla borgare. Det ska tydligen nyanställas, vet ni varifrån? Jo, från den här  liberala tankesmedjan som kan terroristförklaras.  Och de är uppriktigt glada över att få in "nytt blod". Ha, ha. Jag vill skratta dem rakt upp i ansiktet. Men det gör jag inte, tyvärr. 

Hälsa alla kärleksgudar att jag är ledsen att jag är en sån bitterfitta

Skrev till Monseiur idag att jag ansåg hans agerande inte bara var fegt, utan direkt omoget. Avslutade med ett dräpande ciao. Borde kanske inte ha gjort det. Jag fick ont i magen.

Vad är det som gör att jag vill skydda från det han i ärlighetens namn förtjänar att höra? Hur lösa konflikten mellan henne som bara vill kapa på mitten (för gud vet jag kan. Jag kan drypa gift ur djupet av min bitterfitta) och henne som bara vill servera detta slut lika smidigt för honom som en conversesula glider på hal is?

Och hur ska jag undvika att känna att allt förmodligen är mitt fel när jag inte förtjänar, verkligen inte! att känna så?

Kära vänner! Skammen ligger, som vanligt i heterorelatiner, hos mig! Reducerad till en kulturell stereotyp föll jag djupt dans l'amour under den ack så utslitna parollen "detta är annorlunda, på riktigt!". Jag är ändå för gullig. Fräls mig från kärleken, nån.

Jag längtar till jag återigen ler och skrattar åt min dumhet. Men bitterfitta kommer jag alltid vara.

(borde kanske inte skrivit detta inlägg. Fick lite ont i magen)